Förlåt mig, mamma!
Men jag är verkligen orolig för Catchys skull. Hon har blivit fet. Om du och Nea inte lyckas göra något åt det är det faktiskt riktigt farligt. Hon har lätt att gå upp, men jag tycker det har gått för långt nu. Hon riskerar att dö i förtid.
Jag var tvungen att skriva det. det har gnagt i mig sedan ni var här. Och när jag nu tittar på bilderna från besöket bubblar känslorna upp igen.
Men nu lämnar vi det där!
Jag har förresten en vakthund, har jag berättat det? Hon har gått här hemma och fnyst vid dörren. Hon blev bannlyst till soffan. Ett protestmorr som lät väldigt ynkligt och en blick på dörren föäljde med det. Man ser så tydligt på henne om hon är uppspelt eller avslappnad. Som nu, när hon bevakade dörren, drar hon ihop öronen mitt uppe på huvudet så att de reser sig och pekar rakt fram. Det får henne att se mer rottweileraktig ut. Fåntratt! Men hon skällde inte i varje fall. Ett tips jag fått lära mig om vaktiga hundar, är att inte bara "säga till dem" att de gör fel. Skällandet på dörren brukar bygga på att de står framför dörren, ser dörren och lyssnar efter ljuden utanför. Om man flyttar hunden, att hunden inte får titta och lyssna vid dörren, ens befinna sig i hallen, brukar de inte skälla heller. Funkar på Lady, men inte så mycket på Catchy. När vi har vart hundvakt har hon legat i sänegn eller i soffan och gruffat därifrån. men hon har inte skällt om inte någon knackat på vår dörr. Och enligt vår instruktör får hunden gruffa & fnysa, men inte mer än så. Enligt Fredrik Sten får hunden inte ens spetsa öronen efter ljudet. :-) Alla säger olika. Det gäller att hitta vad som fungerar för en själv.
Vad kul det är att se Alvesta utan snö! Det känns som om det var evigheter sedan, inte 1-2 veckor!
...
Hemma igen
Men nu var det avklarat! Valpkursen äre jätterolig, både för oss och för Lady. Idag var hon bara mesig när vi kom dit, skällde ut alla andra hundar så fort de så mycket som tittade på henne eller hennes husse eller hennes matte. Det var riktigt irriterande. Men nu har vi fått tips hur hon ska behandlas även då. Det tas tag i ögonblicklkigen!
Roligast på kursen var instruktörens förklaring till varför hundar hälsar så glatt vid dörren. Hon började med att fråga om någon av våra hundar väntar utanför dörren om vi går på dass, eller följer efter oss om vi lämnar rummet. Jag tror att hälften av gruppen räckte upp handen. Hon berättade något ganska intressant. Hundar är, som alla vet, flockdjur. Vad hunden gör när en flockmedlem försvinner är att följa efter och "vakta" personen, eller snarare se till att inget händer och att familjemedlemen överlever vägen till köket och tillbaka. Eller dassbesöket. Och försvinner man in på dass, blir hunden orolig, för att den där inne inte kan hjälpa till och vakta. Därför blir den "glad" när man kommer ut igen. Egentligen är det stress och lättnad över att husse/matte inte dött på vägen, inte övergivit hunden, lycka över att man är tillbaka. Uppmuntrar man det, har han en hund som kommer att traska efter en konstant. Man ska INTE uppmuntra det beteendet. När man kommer hem från matvarubutiken ska man neglegera hunden, för dåp visar man den på ett sätt hunden förstår, att du som ägare kan ta hand om dig själv och inte behöver hundens beskydd.
Det är inte glädje för att du är hemma. Smickra inte ditt ego med det. Det är stress och lättnad och ska INTE uppmuntras. Hunden ska inte hälsa fören den är alldeles lugn. Vi har fått order, att om Lady traskar efter oss i lägenheten, ska vi sätta henne någonstans att vänta. Tillslut kommer hon lära sig att matte och husse kan komma och gå ur rummet som vi vill. Inte så roligt va? Intruktören förklarade på ett mycket mer levande och härligt sätt.
Detta kommer att hjälpa ännu mer i ensamträningen, med tanke på att hunden måste inse att matte inte är i fara om hon går någonstans. Denna insikt är guld värd för mig. Jag visste att man inte skulle hälsa på en "överlycklig" hund. Nu förstår jag varför man inte ska det. Så nu har jag och Danne tagit ett litet steg i riktningen mot att bli riktigt bra hundägare :-) Hoppas jag!
Lunchbus
Jag klev upp klockan nio, sedan har jag småplockat här hemma, gått igenom studierna, löst lite småproblem och umgåtts med Lady. Vid halv tolv, kanske, kom en elektriker från Allbohus, företaget vi hytr lägenhet av. Jättesnygg och jättetrevlig, men tyvärr hundrädd. Den arma mannen hade blivit hundbiten som 11åring. Lady spärrades in i sovrummet.
MEN. Vår hund kan öppna handtag. Hon ställer sig på bakbenen och trycker ner handtaget med tassarna samtidigt siom hon knycker till balåt. Och oula, dörren är öppen och hon är fri! Det lärde hon sig tidigare i veckan när vi hade rejäl ensamträning här hemma, hon och jag. Så idag fick ajg stå utanför sovrummet och hålla fast handtaget. Det var en riktig kamp! (Är det därför vissa raser kallas kamphund, pga envishet? ;-)
Jättetrevlig elektriker. Han monterade även upp taklampan igen åt mig :-) Jag vet själv hur jobbig den är att hålla på med, så jag blev verkligen tacksam. Men Lady var mest tacksam då han gick, för då släpptes hon ut igen. Och som kompensation gick vi till ängen och lekte. resultatet, det ser ni nedan!
Vinternyheter
Nyss hemkommen från en lektur i snön med en lycklig vovve. Som lyckades slita sig och vägrade glatt komma på inkallning. Jävla byracka! Hon rusade runt, runt, runt mig och morrade lekfullt, hela tiden utom räckhåll! Jag försökte vara irriterad, men det var svårt. Hon ville bara leka, och det var inte en kotte ute i kylan som hon kunde skrämma. Inga farliga bilar. Bara vår grannes son som stod på balkongen och rökte och log åt Lady. Ett kanske inte fullt så kul slut på en mysig runda på ängen. Där fick hon vara lös : och kom på inkallning varenda gång. J*vla hund! ;-) Men det iskalla vädret får en att längta efter någonting annat...
Äntligen ska jag & Danne göra någonting ihop, bara vi två. Vi ska resa bort. Över min födelsedag åker vi till Kanarieörana, Fuerteventura, för att vara mer exakt. Det är en vulkanö, och stället vi ska vara på har svart sand! Om man vill kan man ta sig till en annan strand, som enligt vissa ska vara den vackraste i hela Europa eller något.
Det är vår första resa ihop, Dannes första resa någonsin till varmare en ort. Han behöver det verkligen, såsom han kämpar med jobb och skola. Jag är väl mindre i behov av semester och avslappning, men jag längtar ändå. Det känns läskigt att slösa 7000 sparpengar på en enda vecka, men jag har ändå lite pengar kvar på sparkontot, så jag ska inte klaga. Vi unnar oss sällan någonting, så jag tycker ändå att det är ett bra beslut. Jag tror att man måste unna sig något extra ibland för att orka med vardagen. Jag vill inte vara för personlig, men just nu är det väldigt stressigt, och det lär bli ganska osäkert för min del i vår. Sedan kommer sommaren och en plannerad flytt tillbaka till Göteborg... man kan behöva vila upp sig inför att flytta, för ursch, vad det är jobbigt!
Men framförallt är det viktigt att få vara tillsammans med den man älskar. Det blir lite jobbigt att vara utan Lady, men det måste jag klara. Hon är en så fantastisk liten hund. Jag ska försöka att inte tänka på att lämna henne en vecka. Här är förresten lite bilder från hotellet!
http://visning-kanarieoarna.apollo.se/R2_Bahia_Playa_Spa/
Drömhäst
Tänkl att få rida ett så vackert djur - och vara så duktig som både häst och ryttare är! Jösses!
Snart jul!
Vi har takfönster i vårt sovrum. Det hade snöat igen helt. Ett overkligt, vitt, dämpat ljus föll in när jag vaknade vid niotiden. Hunden var pigg och glad och vi hade mys en bra stund innan vi gick upp för att äta frukost. Perfekt morgon!
Morgonpromenaden var mysig. Lady fick springa omkring som hon ville i den lilla dungen utanför huset. Hon var helt tokig av lycka. Snön är jätterolig om man är fem månader, har fyra hängliga ben opch två stora, flaxiga öron!
Men nu ska jag ut med henne igen, och posta ett brev. Ha en trevlig förmiddag! I helgen åker adventsprylarna upp... jag längtar!!
Siri & Lady
Här kommer några bilder från då Siri & Lady lekte senast, dagen innan Lady skadade sig. Det gick inte att få särskilt bra bilder med den lilla kompaktkameran jag använde. Dessutom stod djuren aldrig still, eller i varje fall väldigt sällan. Men de verkade ha roligt, och det är ju huvudsaken!
Men det syntes tydligt att de lekte olika, Siri sprang som ett jehu, kastade sig till marken så att löven yrde, medan Lady skulle tugga. Siri fick säga till Lady när hon var för hårdhänt, medan Lady gång på gång morrade åt Siri när hon belv för ivrig, när hon skuttade framför Lady som en gummiboll. Men söta, det var dem!
Bättre bilder blev det inte, men vovvarna hade roligt. Och jag & Jecka stod och frös. :-)
Jag ska passa på att lägga ut ett par dåliga bilder från julmarknaden. Det var ju natt/kväll, så med en kompaktkamera blev det inga bra bilder där henne. Men det var så mysigt!!
Som niu ser, gick Lady knappast fot. Så hon kan ha sträckt sig när som helst under kvällen. Jaja, nu verkar hon må bra igen, så vi ska inte hänga upp oss på hennes ben. Nu ska jag in till Växjö och hämta lite kurslitteratur. hej så länge!
Valpkurs
Mamma blev mycket imponerad över då instruktören vände sig mot sin kollega och frågade: Hur leker en golden retriver? Hur leker en rottweiler? Hur leker en... osv. Hon pekade ut de olika lekjstilarna på valparna som yumlade runt omkring oss. I slutet fick även Bonita vara med och leka med valparna, och instruktören pekade ut typiska rottisdrag hos henne och jämförde med instruktörens egen hund, en schäfer/goldenkorsning. Generellt är rottweiler brottare. De vill ligga i en ormgrop och tugga på varandra eftersom att de inte är lika uthålliga som en golden. Springer de, försöker de bita varandra i ben och kinder. Blir det för våldsamt säger deras lekkamrater ifrån. Golden, vill springa, springa, springa, skutta, skutta skutta, och kasta sig ner på marken. Det är mer "ta fatt" än brottning. Det blev extra tydligt när Lady och Bonita började leka bara de två. Instruktören påpekade det. Sa att Lady gör exakt som Bonita, och antagligen är det Bonita som lärt henne hur man ska göra.
Jag kände att vi fick mycket bekräftelse när vi var på kursen med Lady. Att vi gör rätt med henne, är på rätt väg. Trots att vi båda två är mycket självlärda och hämtar det mesta vi vet ut böcker. Och som Instruktören sa, Lady är en väldigt lätt hund, lättlärd och lätt att få kontakt med. Just nu ligger hon och sover i soffan. Hon har inte haltat sedan förra veckans början, inte ens efter allt lek och bus som blev med Bonita och valparna i lördags.
Men på tal om lek & bus, nu kommer bilder och filmer från veckan innan Lady skadade sig! Det var enb tidig morgon, frost på marken, och valpen sprang som en galning!
Tänk att den där olydiga besten är samma valp som den här!
Återigen, förlåt!
Lady mår mycket bättre. Vi försöker få henne att ta det lugnt - men en valp på fem månader vill helt enkelt inte det. Hon har lekt jage med oss: när vi ska fånga henne och få henne att ligga still. Hon har jagat katt. Sprungit runt, runt, runt i kopplet trots att vi kortat in det i princip helt. Men nu har vi flera underbara övningar att aktivera henne med, som inte kräver så mycket fyusisk rörelse.
Men igår blev det fysisk rörelse. Det var valpkurs. För att öva inkallning och låta valkparna slappna av mellan träniungsövningarna, släpptes dem och rusade runt, runt runt. Alla hundägaare kallade in sig valparna och gav dem godis om de sökte kontakt med oss - inte bara med våra egna valpar, utan alla. Lady var lite för reservarad för att vilja leka med de andra valparna, men hundägarna sprang hon snart emellan som ett litet jehu. Dem gav henne godis! Vi kunde hållit henne kopplad, men risken var stor att hon skulle ha känt sig trängd då de anmdra valparna sprungit fram till henne.
Lady är mycket rottweiler. Jag har inte riktigt vetat hur mycket. Som kursledaren sa: Det är 62% på pappret, men 90% i huvudet. Hundoerfarna upplever Lady som feg, rätt eller reserverad. Det är ett typiskt rottweilertik-bettende. Vi har fått bra tips om hur vi som ägare ska hantera det, vbilket känns bra. Hittils säger alla olika. Kan man inte hundar, och ska umgås med Lady, är det bara att ignorera henne. Kan man hundar, ska man i princip tvinga henne att hälsa, men på rätt sätt. Generellt gäller typ "Klappa aldrig hennes huvud, klappa hennes bog. Böj dig inte ner över henne." Enligt hundtränaren fungerar det inte att muta henne med godis (men det stämmer inte, för ett flertal personer har redan blivit polare med Lady på det sättet).
Efter kursen stannade vi kvar och fick ca en halvtimmes privatlektioner med läraren och en blivande hundtränare. Jättekul. Mamma och Bonita fick också massa tips och inspiration. Det var jättekul. Hon är duktig.
Jag återkommer med det senare. Nu ska jag äta. Bilder och videor från veckan ska också komma upp. Men för tillfället, så får ni läsare ha det så bra! Det ska jag ha, med hemlagad skaldjursgryta och hembakad pasta!
En (för Lady) trist dag
Hon har ätit bra, och hennes fåniga matte har gett henne lite mer än vanligt, som kompensation för i lördags. Det är säkert dumt av mig, men jag tycker mig känna ryggraden lite väl mycket. Så till kvällsmat fick hon hundmat och filmjölk. Mycket poppulärt, och bra för magen.
Hon låg i vår säng större delen av natten. Hon är sig själv: ska ligga i knäet, pussas och jaga katt. Det ssistnämnda får hon dock inte. Senast hon försökte hamnade hon i soffan igen nästan fortare än hon kom ur den: husse tolererade inte några hopp och skutt från Ladys sida. Lilla Lady fattade noll. Hon ville ju bara leka! Flera gånger gick hon idag och hämtade sin boll och tryckte upp den i mitt knä. Hon ville att jag skuelle kasta den. Vi brukar leka med hennes bollar. Idag blev det istället gos. Bollen fick hon ha kvar i munnen. jag hoppas att hon inte blev alltför besviken. Hon förstår ju inte varför vi måste vara så tråkiga.
Och på tal om det! Har ni några tips på roliga saker (för valpen) att hitta på som är rätt stillsamma? Vi måste ju aktivera henne på något sätt. Det skulle vara kul att få några tips: fler hjärnor får fler idéer än två!
En liten uppdatering
Jag håller alla mina tummar för vår lilla råtta. Tack för stödet vi fått! Nu är det läggdags.
Stackars liten...
I Torsdags var vi på julmarknad. Lady var som vanligt, kanske lite mer upphetsad eftersom att stämningen var så obekant. En orkester spelade hjög musik, massa marschaller stod längs gångvägarna - och så alla granar och alla människor och andra hundar. Dofterna.
Så kom vi hem, och Lady hoppade upp till oss i soffanm. Vi såg ett par avsnitt Lyxfällan, innan vi tänkte mata och rasta henne och sedan sova. Då, när Lady reste sig, gnydde och gnällde hon. Haltade kraftigt. Jag kände igenom tassen, men hon verkade ha mycket ont och försökte hela tiden fly.
Först trodde vi att hennes tass somnat, men efter hennes kvällsmat haltade hon fortfarande. Under promenaden också. Vi misstänkte då att hon kanske sträckt sig, eller trampat snett. Eller till och med trampad på under julmarknaden, med tanke på att det verkade vara tassen hon hade ont i.
I går var hon mycket lugn. Hon gnydde så fort hon råkade röra sig, haltade illa. Men hon åt och försökte x antal gånger leka med katten. Allt eftersom dagen led blev jag mer och mer orolig. Hon flyttade sig knappt från soffan.
I natt spydde hon. Halv fyra klev jag ur sängen och städade upp det. Hon sov på golvet hela natten - vilket hon inte gjort sedan hon flyttat hit. Det gjorde mig mycket orolig. Hon gnydde så fort någon nuddade henne, så fort hon råkade röra sig. Hon var loj. På morgonen hade hon först ingen matlust - för första gången någonsin. Sedan spydde hon igen. Jag letade på nätet efter helgsöppna vetrinärer. Ringde säkert 10 samtal på 5-6 olika nummer. Tillslut fick jag tag på Blå Stjärnan i Göteborg, berättade om Ladys symptom. Hon rådde oss att genast åka in till närmaste veterinär med henne.
Klockan nio öppnade Djursjukhuset, och dit ringde jag för säkert tredje gången. Mitt under samtalet spyr Lady igen. Hela frukosten kom upp. Tjejen i telefonen sa åt oss att komma så fort vi kunde. Så runt tio stod vi på tröskeln.
Sedan fick vi äntligen träffa vetrinären - en gladlynt tyska med bestämda åsikter och professionellt uppträdande. Hon mutade Lady med lite godis, pratade lite om reserverade hundar och sedan började undersökningen. Jag bar upp Lady på bordet, och kvinnan gick bestämt men varsamt igenom hennes ben. Vi fick mycket bra tips om hur vi ska hantera henne.
Efter en stunds klämmande kom veterinären fram till att smärtan inte kom från tassenb, vilket jag trott, utan strålade ner i benet från ladys högra axel, intill bogen. Det blev till att röntga. En spruta sövande och två smärtstillande senare somnade Lady mycket motvilligt. Jag bar henne till röntgen och fick äran att hålla henne rätt under plåtningen. Preliminärt är det inte skelettet det är fel på. Det fanns inga broskbildningar (vilket annars är rätt vanligt på valpar i hennes ålder), inga sprickor och inget annat synligt. På måndag ska bilderna skickas till ortopeden på analys, för säkerhetens skull.
Diagnosen är än så länge en kraftig sträckning. Graden av smärta Lady verkar uppleva verkade oroa vetrinären lite. mnen det kan vara allt ifrån en inflammation i muskeln eller i leden, till en sträckning. Säkert är, att Lady har ordinerats 2 veckors vila och smärtstillande under den tiden. Det lär bli en utmaning - när hon inte har ont lär hon ju inte förstå att hon inte får leka. Min stackars,m lilla, bäsbis...
Om vi inte märker några förbättringar på måndag, ska vi höra av oss oach kanske komma in igen. Är hon inte smärtfri om 14 dagar ska vi komma tillbaka.
Vi väckte henne, och hon var lika motvillig till att vakna igen som hon varit till att somna. Då vi väntade på betalningen fick hon lite diarré på golvet i receptionen. Hon verkade skämmas ordentligt, och hade fortfarande ont. Vetrinären kommenterade det, att om hon fortfarande kände någonting i benet, måste hon verkligen ha mycket ont. Flickorna i receptionen var mycket trevliga och torkade upp efter lilla Lady. Lady såg mycket, mycket liten ut med svansen mellan benen, ögonen uppspärrade och öronen slokande tryckta längs huvudet.
Nu är medicinen uthämtad. Vi åkte till Daniels förräldrar på lunch och kaffe, och Lady blev ytterligare lkite bortskämd. Hon åt lite. Och ännu har hon inte spytt ut det igen. Jag hoppas verkligen att hon får behålla det. Hon har ju indirekt inte fått i sig något på ett halvt dygn.
Vi får verkligen hoppas att hon är på bättringsvägen igen. Det är i varje fall skönt att hon slipper lida, slipper det mesta av smärtan. Det blir lite jobbigt att bära henne upp och ned för trapporna de närmaste dagarna dock. Enligt vågen på vetrinärstationen väger hon 17,7, antagligen lite mer eftersom att hon lutade sig mot väggen när vi vägde henne. Håll tummarna för henne.
Jag och Lady, när vi väntade på att sömnmedlet skulle verka.
En händelserik vecka
I måndags var jag och Lady jätteduktiga. Vi gick två långrundor. Vädret var fint och jag behövde rensa tankarna. Skolan är hård just nu, det är mycket att hinna med. Oavsett, så tog jag massor av bilder på Lady. Dock tog jag dem med Dannes/vår lilla kompaktkamera, och jag har ingen sladd så att jag kan föra över bilderna till datorn. Danne har en minneskortläsare i sin dator, men det blir så omständigt att först lägga in dem där och sedan föra över, att jag dragit mig för det. Jag tror att vi har en sladd. Någonstans. Kanske i förrådet.
Oavsett, förutom några filmer och bilder från i måndags, så var vi i Onsdags ute på äventyr. Jag var på universitetsbibloteket och skaffade lånekort. Hämtade också några spel jag köpt på tradera, av en tjej som hade en tolv veckor gammal rottisvalp. Hon blev väldigt förtjust i Lady. (Ägaren, alltså, valpen var med sin husse på äventyr). Och Lady blev livrädd för en Halloweenpumpa som stod på en trappa. Vem vet, den kanske skulle äta upp henne?
Sedan åkte vi till nästa stadsdel i Växjö för lite lek och bus. Goldenvalpen Siri kom ut och lekte lite i parken. Jag har (i samma kamera) ett par bilder på även det. Och medan valparna tuggade på varandra stod jag och Jecka (Siris matte) och pratade. Mycket trvligt. Men hur trevligt det än var tror jag att hundarna hade roligare. De kunde knappt hålla sig borta från varandra. Ljusa, ulliga Siri och svarta, blanka Lady, ihoptrasslade till ett sött garnnystan överströdda med höstlöv... det var en gullig syn. Vi var där länge, och när vi kom hem igen däckade Lady på hallgolvet. Fast sedan vaknade hon till igen och tog sig till soffan.
I går hade vi en lugn dag. Jag och Lady tog det lugnt hemma, kelade och myste, tills husse kom hem. Då blev det att åka ut till Husebys julmarknad med lillan. Det var väldigt mysigt. Dock skrämde Lady nästan livetr ur mig genom att rusa rakt fram mot en marshall. Hon var säkert bara millimeter från elden, när jag tjöt i panik och drog i kopplet. Knappst pedagogiskt, men jag blev väldigt rädd. Jag råka vara mycket förtjust i den där hunden, och hennes morrhår kanske behövs.
Det obehagliga var då vi kom hem. Lady däckade i soffan. Ett par timmar senare skulle hon resa sig - och gnydde. Hon har ont i en av framtassarna och haltar. Inga synliga sår. Men hon blir väldigt ynklig när jag klämmer och drar med handen över tassen, och hon haltade även nu i morse. Förhoippningsvis är det bara en sträckning eller något, men det oroar mig. Hon kan ju stödja på den även om det verkar göra ont. Fast... med tanke på att hon kan jaga katt kanske det inte är särskillt allvarligt. Det är kanske mest en liten Drama-Queen vi har här hemma.
Men nu måste jag sticka till mitt seminariue. Vi hörs! Och bilder kommer. Men när, det vette tusan.
Historia om Hundar
Jag heter Annie Brickman. Jag är snart tjugo år och studerar just nu historia, något soim ligger mig varm om hjärtat. Historia är ett ämne som förkippas med gamla, oläsliga pergamentrullar, arkiologiska fynd och svenska kungar huller om buller. Men historia är mycket mer än så. Jag har läst om Sverige och Norden och har precis gett mig in på Världshistorien. Jag läser om människor, om länder och stater. Förändring.
Vad har detta med Cannea, med hundar och djur, att göra? Jo, jag var inne på hundcoatchens, Fredrik Steens, blogg, och läste hans funderingar till varför synen på hund i samhället har förändrats. Själv gissade han inte, utan gav bara några konkreta exempel. Men flera hade kommenterat, "svarat". Någon påstod att det var kamphundarnas fel. En annan skyllde på alla blandraser. En tredje hade en annan förklaring.
Jag började fundera, och kom fram till någonting djupare och i mina öron mer troligt. Någonting så självklart att vi viod första anblicken glömmer det. Historia. Om vår värld förändras, om vårt samhälles struktur och dess kultur förändras, självklart måste det ge biverkningar på andra områden? Urbanisering, förändringen från ett bondesamhälle till stadssamhället, industrialiseringen, det låter kanske som tråkiga ord. Men faktum är att de förändringar som explotionsartat förändrade 1800- och 1900-talen måste ha påv erkat oss.
Jag gissar (för jag levde inte då, bara så att ni vet) att det i Sverige på 1800talet fanns mycket färre hundar i städerna. Varför gissar jag på det? Jo, därför att stora delar av Sveriges befolkning var fattiga bönder. Att ha hund var en lyxdetalj i vardagen, och man hade bara hund om man hade ett syfte för den. Man hade inte fyra hästar, om man inte hade arbete för dem. Det kostade för mycket. En hund var inte bara ett sällskap. En hund fyllde en funktion: vaktade gården, jagade med bonden och vallade hans boskap.
Adeln, inne i städerna eller ute på sina gods, hade sällskapshundar och jakthundar och vakthundar. MNen under en viss period betalade man dyra skatter för hundar - just därför att de i förhållande till befolkningen blev för många och en börda i samhället. I städerna sprang hundar lösa och utan herrar, skapade ett problem då de var farliga och då de stal mat. Att ha hund var en klassfråga. Men det var också en naturlig del i vardagen. Hur skulle man annars samla fåren, utan sin hund? 
I och med industrialliseringen skedde en urbanisering. Folk flyuttade närmare fabrikerna. Landsbygden blev tommare, städerna större. Familjer som alltid haft hund, gjorde de sig av med hundarna? I många fall kanske, men man får inte glömma hur man romantiserade landsbygden i början av 1900 i Sverige. Många försöktte hålla fast vid sina tidigare liv. Industrierna skrämde folk. Det var något nytt - vem visste då vart det skulle leda?
Jag har inte forskat i ämnet, men min logiska del av hjärnan (ja, jag har en sådan, tror jag) säger mig, att det var många som blev utan jobb. Människor - men framförallt hundar. I städerna behövdes inga vakthundar. Där vallade man inte får eller kor. Många som alltid haft hund, var antagligen tvugna att göra sig av med dem.
Men sedan blev tiderna bättre. Sakta men säkert. Under nittonhundratalet blomstrade Sverige. Kring 50-talet började samhället återhämta sig från krigen, och den nya politiken man drev drog upp Sverige ur finanskriser. Familjerna fick det bättre. Byggnader revs och ersattes av moderna, nya. IKEA slog igenpom, och folk kunde plötsligt inreda. Standarden i lägenheterna blev bättre. Konsumtionssamhället tog fart. Är det då inte rimligt, att alla dem som inte kunnat ha hund, då började skaffa sig det igen? Trots att man bodde i lägeneheter eller små villor i förorterna, ville man ha hund igen. Åter ökade antalet hundar. Hundklubbarna, som börjat knoppa upp lite varstans under 1900-talets början, fick ett kraftigt uppsving. Men fortfarande var hunden en så naturlig del av livet att man kanske inte riktigt funderade över att även hunden behövde ha sysslor att utföra.
Vissa familjer aktiverade antagligen sina hundasr mer än tillräckligt. Min egen pappa, farfar och farmor, köpte sig en schäferblandning vid namn King, när pappa var ganska liten (Slutet/mitten av 70talet?). Farfar cyklade med honom, traskade med honom, pappa gick långpromender efter skolan. Farmor badade hunden - hon var den enda som fick ta hand om hunden när det kom till sådana detaljer, om jag minns rätt. King följde med när farfar och pappa var i skogen, när det var jakt på gång. Han var en mycket aktiv hund.
Men så fanns det säkert familjer där hunden visserligen fick motion, men kanske inte aktivering. Brukshundar som behövde använda huvudet, inte bara musklerna. Seriösa hundägare säkte sig till hundklubbar. Men många skaffade nya raser, andra raser, att ha som sällskapshundar. Tiden gick. Urbaniseringen fortskred. landsbygden, särskilt i norr, avbefolkades. Samhällets normer och krav förändrades. 
Idag lever de flesta mycket stressigt. I de flesta familjer arbetar båda föräldrarna. Barnen går i skola eller på dagis. De ska hämtas, lämnas, köras till bandyn, ishockeyn, ridningen, dansen. de ska hämtas. Mat ska lagas, hus ska städas, föräldrarnas egna hobby ska hinnas med. Sedan ska familjen ha tid tillsammans. Läxor ska göras, kompisar och vänner ska hinnas med. Krogbesök och fester. Inköp av mat men också av kläder. Man ska ha den nyaste tekniken, större och plkattare TVapparater. Nya märkeskläder. Två bilar. Körkort för att kunna använda bilarna. Bilarna ska bytas in till nyare. Vinter- och sommardäck ska bytas. Mitt i allt så ska man sköta sin ekonomi. Många har svårt med bolån, räntor, utgifter, inkomster. Slår man på TV3s Lyxfällan, handlar det vanligtvis om vanliga familjer som lurats att ta Blankolån och Sms-lån utan att förstå vad dety innebär. Familjer, som i vardagsstressen, förlorar kontrollen. Vissa har aldrig haft den, och i dagens samhälle gäller det att läsa det finstilta innan man undertäcknar.
Självklart påverkas hundhållningen av dessa faktorer. Men hur ska man få in hunden i schemat? Vissa pressar in den. Tar 10-minuterspromenader flera gånger om dagen. Hunden ligger ensam timmar i sträck. Man går kanske en 20-30minuterspromenad om dagen. Vissa gör inte ens det i veckan. Vissa hundraser klarar den behandlinegn - någorlunda. Andra gör det inte alls. Hundar utan syfte mår inte bra. Hunden behöver få tänka. Den behöver röra på sig. Får den inte det lär den sig olatheter. Den börjar roa sig själv. Jagar bilar, cyklar, löv. Tuggar på möbler. Är hunden i fråga en schäfer eller en rottweiler, är det en mycket stark och käken kraftfull. Den kan lätt ödelägga ett hem. Av uttråkning.
Därför har vi idag ett problem med så kallade kamphundar. Det är raser som är mycket intelliugenta och kräver aktivering. Dessa blir oftare "problemhundar" än hundar som krtäver mindre stimulans. Tack vare deras muskelstyrka blir problemen tydligare. De kan dra omkull sin ägare. Det konststycket är svårare för en westi eller en chiahuahua. Jag och min sambo, danne, är överens om en sak. Det finns inga problemhundar. det finns bara hundar med problem. Problemet är ägaren och ledarskapet. Aftonbladcet listade 13 "farliga kamphundar" som förbjöds i Danmark. 4 pitbiullraser och 8 vallhundar. Varför de 8 vallhundarna? Jo, för att de tagits ur sitt samanhang. de har i det Danska samhället ingen plats, inget syfte. De blir understimulerade och tar ut det över annat. I vårt hypernojiga samhälle skrämmer de oss. Då förbjuder man hellre rasen än att undersöka problemet.
Det jag ser som det största problkemet i dagens samhälle är inte hundarna eller ens hundägarna. Det är synen på oss själva. Som jag själkv kommenterade på Steens blogg, så är vi människor i Sverige fixerade vid våra rättigheter. Vi förtränger våra skyldigheter. Och vi är hysteriska, så fort någon skrämmer oss, gör intrång på våra "rättigheter". Vi gör rubriker av bagateller. I media såväl som i vardagen. Ett normalt hundmöte kallar vi "aggresisvt". Hundarna kommunicerar såsom hundar alltid har gjort. Det är vi som blivit räddare.
Ju bättre sjukvård vi får, desto mer hysteriska blir vi över sjukdomar. Man stannar hemma från skola och jobb på grund av huvudvärk. Man springer till BVC så fort barnet nyser. Och om då en hund, som blir trakasserad av sam ma barn, "säger till", avlivar vi hunden. Den var farlig. Visst, den naffsade efter barnet. Men varför? Inte för att den ville ta ett smakprov, utan för att barnet i en halvtimmes tid dragit den i örat när hunden försökte sova. Det är inte hundens fel. De är de vuxnas.
Jag tror mig ha en bra bild om hur dessa problem kan ha uppstått. Delar ni den? Har jag tvärfel? Jag vill tillägga att allting har sina skäl och förklaringar. Allting är komplicerat. Att förstå någonting är oftast jättesvårt. Men det betyder inte att vi inte ska försöka.
Bonita & Catchy
Jag hoppas att ni uppskattade gårdagens film! Jag ler fortfarande nbär jag tittar på den. Jag tänkte nu lägga ut tre bilder jag precis fått av pappa, på Bonita och Catchy. Bonita störde Catchy på hennes foto, så hon blev tvungen att huka under Bonitas koppel, därav hur hon satt.
Våra underbara, vackra damer!
Bevis!
Och har jag nämnt att katten och hunden leker med varandra? Nu har jag bevis! Jag ber om ursäkt över kvalitén, men personligen tycker jag att videon är synnerligen underhållande...
Mejlkontakt!
Hej där Cannea!
Nu är Bella snart 5 månader. Tiden har gått hur fort som helst och hennes personlighet ökar dag för dag. Snart är hon där, 1 år och förmodligen lika busig som Bonita. Ett busfrö helt enkelt.
När snön faller ner här i Göteborg blir hon väl lika lyrisk som Bonita och hennes mamma, ett glädjepiller som leker i snön!
Vi har träffat hennes syster Nikita ett antal gånger, varje gång blir hon hur glad som helst och de kan leka i flera timmar. Man märker att hennes glädje smittar sig på oss eftersom ett sådant möte kan göra en hel dag för en hund, både för Bella och Nikita.
Senast tog vi bilen tillsammans till Askim där vi spenderade ett par timmar. Mötet gick hur bra som helst, de lekte i vattnet och försökte tigga godis hela tiden ;)! Godis är ju hur gott som helst. Båda är lika aktiva och tänderna är hela tiden framme, haha. Det är ju alltid gott med varm människohud ;)!
Båda på oss och på varandra.
Bellas personlighet är hur go som helst, bortsett från att hon är ”rädd” för andra hundar. Ett problem vi förmodligen kommer få löst, eftersom vi eventuellt tros veta anledningen.
Annars är Bella och Nikita två helt underbara hundar med mycket gemensamt, men så mycket som skiljer dem. De är båda helt underbara, och vi tror de i framtiden kan ge oss mycket glädje och lycka.
Återigen vill jag tacka dig Carina Brickman som sålde Bella(Ariel) till oss, den uppfostran du hade från början har visat resultat, och dina två hundar (Bonita) och (Catchy) har förmodligen lärt alla valpar det bästa från de båda.
Jag hälsar även från Karin med familj samt deras hund Nikita.
Tack,
Anna-Carin
Svar: Tack för underbar läsning. Jösses, vilka fina små damer. Att få ta del av bilderna och informationen betyder mycket, mycket för familjen Brickman!
/Annie
Så duktig, så duktig!
Men hon är duktig. Hon kan alla de vanliga kommandona, samt många onödiga. Stanna, vänta, ligga, sitta, ge tass, give-me-five, give-me-ten, komma, släppa, spotta ut något, sluta leka, börja leka... sedan är hon så lkäskigt smart. Många aktiveringsövningar går ut på att hunden ska få ögonkontakt med oss, "fråga". Till exempel sätter man hunden och visar en godis, som man för åt sidan. Hunden följer autoimatiskt godisen med blicken. Sedan ska de titta en i ögonen för att få godisen. Jag har gjort övningen då och då, kanske 6-10 gånger sedan Lady kom hit. Inte ofta, även om jag har med samma moment i nästan alla hennes övningar. Numera, när jag gör övningen, ignorerar hon godisen redan från början och stirrar in i mina ögon. Hon bryr sig inte ens om att kolla så att jag verkligen har en godis i handen.
Jag undrar om de andra valparna är lika lättlärda? En ny övning tar Lady max en dag att lära sig, sedan är det bvara att hålla kunskapen i hennes söta, lilla minne. En sak hon är dålig på är "ligg". Har man inte en godisbit tar det ofta lkång tid innan hon lägger sig. Har man en matskål eller en leksak, kastar hon sig ner på marken, gör ett magplask, och far sedan lika fort upp på alla dyra igen, med en exalterad min som säger "jag är duktig, GE MIG!!".
Lady är jätteduktig på att hålla sig. Hon är väldigt morgontrött, och vill gärna inte gå ut om mornarna. Men när hon väl är ute är hon pigg och glad. Och så går man in igen... och gissa vem som springer till sängen! Rumsren är hon inte riktigt, eftersom att hon protestkissar. Om jag och danne sitter i soffan, eller står och kramas, brukar hon skälla till för att få vår uppmärksamhet. När hon inte får det smiter hon i väg två meter och kissar. Pressar ut det lilla hon har, oftast knappt en decimeter i diameter. Sedan skäms hon, för hon gömmer sig i ett hörn intill soffan och ser olycklig ut tills vi torkat upp det. Men jag tror inte det dröjer längre tills mattorna får flytta upp från förrådet till vardagsrummet igen.
Hur går det för de andra valparna? Det var längesedan vi hörde någonting nu. Ni kan väl höra av er?
Mejl från Moster
"Hej!
Är det någon som vill köpa en fågelhund?
Jag har en kull på gång och tänkte höra om någon är intresserad.
Hör av dig vid intresse!"
Förra kullen
Det är så roligt att kunna följa valparna även efter att de flyttat hemifrån, så att säga.
Förra årets valpkull bestod utav fem valpar. En lever inte längre, men de resterande fyra följer vi så nära vi kan (den ena har vi ju kvar hemma, så henne får vi följa oavsett om vi vill eller inte;-). Och vi skulle gärna vilja följa årets tio också, i varje fall på håll. Något mejl, då och då, kanske. Eller via facebook eller egna bloggar.
Bonita hamnar ju då och då på denna blogg, eftersom att mamma har kvar henne hemma. Hon är ju kvar i familjen. (Och det ryktas om eventuella valpar på henne om två år...).
Birka såldes till en härlig tjej vid namn Sofie, som tyvärr var tvungen att lämna vidare henne till ett par vänner. Man kan följa Birkas uppväxt på hennes blogg, liksom man kan se hur det går för henne eftersom Sofie håller kontakten med sin älskade Birka. För att se lite bilder på Birka kan ni besöka Sofies blogg, fulla adressen längst ner, den övre innehåller bara ett inlägg med bilder.
http://rideronthestorm.blogg.se/2010/october/birka-ar-karlek.html
http://rideronthestorm.blogg.se/
Balder lever ju tyvärr inte längre. Han utvecklade ett hjärtfel (glappande klaffar) som ledde till ägarens beslut om avlivning. Det är tyvärr inte så ovanligt, och det är omöjligt att säga varför han fick det. Det är inte ärftligt, är ofat medfött (inte i hans fall) men kan bero på hans kraftiga växt. Han var dubbelt så stor som de andra valparna hela tiden...
Bamse flyttade först till ett ungt par, men kom sedan vidare till en annan familj som i somras fick tillökning. Så nu har han ett litet människobarn att vakta därhemma. Mamma har hans ägare Andreas på facebook, och där finns massa bilder på Bamse. Här är en av dessa:
Fler bidlker finns på: http://www.facebook.com/profile.php?id=1159327153#!/album.php?aid=2048529&id=1159327153&page=3
Bimbo tappade vi först kontakten med, men världen är mindre än man tror. Vår granne kände hennes nya ägare, så mamma fick hans nummer. Och nu ska hon träffa Bimbo igen, som nu heter Stina. Ävern hon finns på facebook, och jag har stulit en bild på henne från Håkan, hennes ägare. Hon är tydligen väldigt fäst vid honom och följer honom i varje steg han tar. Enligt honom den snällaste hunden i världen. Nå, hon brås ju på sin mamma!
http://www.facebook.com/hwinblad#!/album.php?aid=194081&id=786546449
Hur kan dessa fina men olika vovvar vara helsyskon?
Tja, det är väl charmen med blandrasert. De kan se ut hur de vill. De blir välkdigt personliga, helt unika.
det ska bli så roligt om ett år, att se hur årets tio vilddjur utvecklat sig. Om de blir rottislika, bernerlika eller bara helt unika. Oavsett, brås de på sina syskon blir de intelligenta och underbart snälla vovvar, familjemedlemmar att älska i vått och torrt.
Så, mejla gärna om din lilla valp. Hur går det? Rumsren? Lättlärd? Jobbig? Underbar?
Har du några bilder att dela med dig av? I så fall blir vi, och säkert de andra hundägarna, mycket glada.
Inte smakligt...
Men det finns också miljoner saker en valp INTE behöver få i sig. Som de INTE ALLS bör få i sig. Saker som är helt förbjudna att äta.
Tyvärr har vår valp inte insett det. Två internetkablar senare hittade vi valpen med en mus i munnen. En DATAmus. Hon har missförstått det där med att äta för att få energi. Hon tror att man ska äta EL för att få energi.
Faktum är att valp är besatt av just denna tanke. Och då spelatr det ingen roll om matte och husse försöker hålla henne under uppsikt, fyar, flyttar henne, skäller, suckar, stampar i marken eller sliter våra stackars frisyrer från våra hjässor. Valp hittar glatt nya kablar att tugga på! till exempel överföringskablen till mattes kamera. den ser lite mysko ut, men matte han rädda kabeln i tid. Till skillnad från den stackars datamusen. Vila i frid. Här hemma är det definitivt inte fridfullt ;-)
Eller, jo, det är det. Näre valp sover. Är hon vaken är det dags att öppna ögonen man har odlat i nacken. Det behövs, för hon är en jäkel på att smyga iväg och hitta på hyss. Ena sekunden sover hon sött... nästa sekund hör man ett brak från köket och ännu en ungsform har åkt i golvet (Två formar gick sönder. Den nuvarande har hållit för två smällar).
Vissa saker är ätliga, andra inte. Synd att valpar - eller hundar i allmänhet - inte riktigt förstår det!
Och jag passar på att be om ursäkt för eventuella stavfel. Jag har ett nytt tangentbord och har inte riktigt vant mig vid det ännu :-) Och tack för alla kommentarer! Det blir MYCKET roligare att skriva då.
