Cannea

Det man fångat på bild stannar på bild. Ett leende lyser för evigt. Hur åren än går, hur mycket världen än förändras, förblir korten frusna minnen av ett flytt ögonblick. Och ju fler år som gått sedan ögonblicket, desto mer uppskattar vi att kunna blicka tillbaka.

 

Bilder som inte betydde så mycket i våras, betyder mycket nu. Det är lätt att glömma att föreviga det där, men när det är borta och man vill se tillbaka, är man oändligt tacksam att man lyfte kamran och tog sig tiden att avbilda det där, just då.

 

Det är skillnad. På att mista och att mista. Vem eller vad. Klart att det är. Man har olika inställning till det. Sin gammelfarmor känner man oftast inte så jätteväl, och man är beredd på att mista henne en dag. Sitt barn däremot, tror man aldrig att man ska mista, och man har levt så nära och känner varandra så väl. Döden är döden, men man kan vara mer eller mindre beredd på den, anse den mer eller mindre rättvist.

 

Att mista ett husdjur är inte som att mista en människa. Självklart inte. För redan när man skaffar djuren vet man, att den här individen kommer jag begrava en dag. Så tänker man väl inte om sin mamma, sina syskon eller kusiner? Men med ett djur gör man det, för ett djur är ett val och man vet att de inte lever lika länge som vi människor. Man är inte redo, när dagen väl kommer, man man är ändå beredd på själva tanken.

 

Men inte på sorgen. Den är man inte beredd på. Den där djupa tomheten och tårarna som svämmar över. Inte vid omnämnandet av döden, utan av stunderna som varit som aldrig kommer tillbaka. Att mista ett djur är på sätt och vis jobbigare än att mista en människa. För till djuret kunde man inte säga: Var inte rädd, vi är på väg till sjukhus. Du är trygg hos mig, jag älskar dig.

För djuret förstår inga sådana ord. Man kan bara hoppas på att hon eller han visste ändå. Litade på en.

 

Till en människa kan man säga de där sakerna. Man kan finnas där.

 

Att mista en människa är värre. För det finns så mycket saker man kanske sagt i vredesmod. Så många saker man aldrig sa alls. Som hade varit viktiga att säga. Och man ångrar bittert det man aldrig gjorde. Jag tror att man ångrar det man inte gjorde, mer än vad man ångrar de oförrätter man gjort.

 

Sorgen. Över det som aldrig kommer att hända. Men den mildras ändå lite vid tanken på hur bra allting var. Hur många år vi fick. Det kan jag intala mig redan nu. Och i framtiden kommer jag rent av tro på det. Och känna så. men just nu, just nu saknas det någon i soffan. Det kom ingen och mötte mig i morse när jag steg upp. Ingen tung svans dunkade morgontrött mot golvet där hon brukade ligga.

 

Det hänger ett koppel på ytterdörren. Det borde inte hänga där. Det borde följa med oss ut. Någon borde försöka ha dragkamp med det. Som en liten valp. Trippa på tåspetsarna och glittra med ögonen. Någon borde ha ätit ur den vita matskålen igår kväll.

 

Igår kändes det som att hon bara låg på bottenvåningen. Som om hon skulle komma upp när som helst. "Tror du Lady och Bonita saknar henne?" frågade min lillasyster. Jag skakade på huvudet. "Jag tror inte de vet att hon är borta än". För så kände jag. Jag kunde liksom inte tro det själv. och Lady torkade försiktigt bort mina tårar med sin tunga och jag borrade in ansiktet i hennes päls.

 

Man kanske kan tro att det inte skulle märkas. Att en försvinner, när man har tre. Men det gör det. Det märks. De har sina roller, sina egenheter. Platsen i gästsängen och i soffan, den var Catchys. Först att säga godmorgon, det var Catchy. Hon lunkade alltid bakom en som ett ankare. När man kom hem fick man alltid någonting av henne. En sko, oftast. Sedan gick hon iväg med en sko och lade den någonstans. Man hittade aldrig skorna när man skulle ha dem.

 

När man mister ett djur, sörjer man. Att förneka det eller att kalla det fånigt, är väl inte mer än rätt. Men dem som säger så, att det är fånigt, dem har aldrig haft djur. För hade dem haft det, skulle dem ha vetat att det inte är djuret man sörjer, utan sin vän. För ett husdjur delar man vardagen med. man skapar tusentals minnen. Man lever ihop. Tillsammans. med en hund, om någon, delar man vardagen. Den älskar dig gränslöst och följer dig tveklöst. Den bryr sig inte om storleken på sin plånbok eller om du är sminkad eller inte (jo, förresten, den kan försöka leka sminkborttagning). Hunden älskar dig för den du är och vad du gör.

 

När man mister ett djur mister man en vän. Och hur beredd man än är, gör det alltid fruktansvärt ont.

Hon somnade in på vägen till Blå stjärnan. Nu är hon en stjärna som lyser där på sommarhimlen, betraktar oss och ser till att vi är trygga och lyckliga.

 

De senaste veckorna har Catchy varit hängig. Vi har trott att det berodde på värmen. Hon var ändå lite överviktig, och det har varit varmt. Men det fanns en orsak till Catchy hade blivit sjuk.

 

I en vecka har hon varit trött. Glad och härlig, men trött. Lagt sig allt oftare. Vilat. Vi har skyllt på värmen.

 

I lördags åt hon inte sin frukost. Eller sin kvällsmat. Hon låg i stort sett hela dagen. Men under promenaderna var hon glad och lekte lite med sitt koppel. Åt lite gräs och såg sådär nöjd ut som bara hon kunde göra. Hon sov på mammas matta som vanligt.

 

I söndags ville hon inte ha varken frukost eller kvällsmat. Inte heller potatis eller köttet som blev över när mamma skulle fixa grillspett. Då anade vi att någonting var fel. Catchy, som inte vill ha mat... men hon drack. Och hon fick mjölk, som hon drack. Hennes nos blev varmare framåt kvällen och eftermiddagen.

 

Mamma och Catchy gick en långrunda på tu man hand till ängarna. Där fick Catchy vara lös. Där fick hon bada i bäcken. Hon lade sig ner i vattnet. Sedan gick dem hem. Hon var trött, lade sig på köksgolvet. Jag kysste hennes panna och viskade till henne hur mycket jag älskade henne.

 

Idag skulle mamma åka till veterinären på Stig Center för att vaccinera Bonita. Frågade om Catchy och fick rådet att åka in till Blå Stjärnan. På vägen dit somnade Catchy in i bilen. Hon blev åtta år gammal.

 C

Någonting brast. Buken var spänd. Hon hade inte ont. Och det hade inte gjort någon skillnad om vi åkt in tidigare.

 

Catchy blev åtta år. Det var åtta fantastiska år. Och nu är hon en ängel bland de andra. Balou/Dexter och Balder. Bamse och Birka. och Ludde. De glittrar uppe på himlen. De finns med oss. De vandrar hos oss som en skugga och deras trofasta kärlek finns där som en varm filt över hjärtat. Catchy är hos dem nu.

 

Jag kommer alltid att sakna henne. Men jag är så tacksam över alla åtta år. Alla dagar vi haft. Alla tårar hon slickat från mina kinder. Idag är det Lady som tröstar mig. Lady och Bonita.

 

Livet är tomt utan djur. Jag är så lycklig över att ha dem två här hos mig nu. Lady på mina fötter i detta ögonblick. Deras trygga, kärleksfulla närvaro. Gränslösa kärlek.

 

Tack Catchy, för dessa åtta underbara år.

Du vet att du var älskad.