Cannea

Så har man fått långhårstrosor också. Bra köp, den där katten. Mina lärare tjatar om mervärde. Jag tror jag början förstå vad det är. Någonting som ger mer än vad man först trott. ta Gandalf till exempel:

- Jag har fått användning av mina fötter som nåldynor.

- Jag slipper använda radio, för Gandalf kör sina egna radiopratar-program.

- Tv är onödigt när gandalf ständigt hittar på nya, ännu mer galna, upptåg.

- Nu slipper jag köpa en fotboll: jag snubblar över Gandalf mer än vad jag någonsin snubblat med en boll.

- Om mina tofflor slits ut kan jag använda ktten, han hänger ändå redan i dem som det är.

- Väckarklocka är onödigt: Gandalf väcker oss på morgonen mycket effektivare.

- Soptunna? Nej då, mjölken behöver jag inte hälla i diskhon. Jag heller den i katten istället. 

- Ingen har någonsin brytt sig om mina blommor så mycket som Gandalf. Han tuggar på dem hela tiden.

- Jag får till och med hjälp att blogga! Fast det är mina fingrar som är intressanta, inte bloggen...

- Gandalf håller danne sysselsatt så att jag kan få spela Sims ifred!

- Äntligen har jag hittat någon som pratar lika mycket som jag! Vi går och jamar ihop.

- Hårborste? Kattklor går lika bra.

- Motion får man med katt: aldrig har det varit lika roligt att jaga bollar eller tidningar!

Man kan tro att det är kattungen jag har i knäet... men så är det inte! Där ligger min stora kamera. Med massor av helt kassa bilder på en kattunge som absolut inte vill stå still. Jag avskyr att ta bilder med blixt: inte bara för att ljuset blir så onaturligt fixerat och från en tokig vinkel, nej, utan också för att den måste ladda. man missar massor av hundradelars sekunder då katturslingen är ursöt eller urdum.

Nej, nu var det ju inte kameran jag skulle skriva om, utan katturslingen i egen hög person. För det första vill jag snabbt redogöra för hur resan och installationen gick. BRA! Över förväntan. I början klagade Gandalf högt över att tåget skakade och över lokförarens onödigt höga röst i högtalarna... och så självklart över att han blev bortrövad av två galningar. Men efter kanske fem minuter på tåget öppnade jag dörren in till hans bur och hade honom halvt i knäet (helt gick det inte, då ville han rymma). Och han tvärslocknade. Sedan sov han nästan hela resan, tre timmar. Då och då vaknade han och berättade för alla nya resenärer att han satt där. Han är en pratglad filur, vår lille Gandalf.

Väl hemma ställde vi ner kattburen några sekunder för att snabbt ställa iordning kattlådan och matskålarna. Sedan tog vi ut honom ur buren och satte honom på lådan. (Oj, nu kommer han och vill hjälpa mig att skriva blogg-inlägg! han gillar antagligen ljudet från tangenterna... o, nu tröttnade han igen! Det är tydligen mycket roligare att gömma sig bakom husses kuddar än att lära sig skriva.) Men lådan var ointressant. Istället ägnade han någon timme (eller halvtimme) åt att (Nu kom kattjäkeln tillbaka och snodde min mobil! Nej förresten, han ville bara ha mobilsmycket. Tji fick han!!) utforska lägenheten. Han berättade högtidligt om vad han tyckte och tänkte, och blängde på oss för att vi inte begrep vad han menade. Men otroligt                             nog var han väldigt kavat och orädd. Efter kanske tio minuter hittade han kattpelaren vi köpt - och den intog han med glädje! Snart fick han ett sött stolleryck, och så började vi leka med honom. Ingen rädd ka           kmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmy66666666666666666666666666666666666666666ttunge (Gandalf gick på tangenttbordet). Översättning: Ingen räddhågsen kattunge här inte.

Han sov hela natten. Han är en riktigt duktig kille som talar om när han vill någonting - vilket i stort sett är hela tiden. Han talar om när vi är tråkiga och ska busa med honom. Han berättar för oss när han gjort i baljan och vill att vi ska berömma honom. Han säger till när vi ska mata honom eller när vi är tråkiga och äter utan honom. Och där emellan måste han påminna oss om hans existens. Han svarar på tilltal - vilket jag tycker är väldigt underhållande.

Idag var vi borta några timmar eftersom jag hade tid på UM och vi passade på att ta en sväng på stan. När vi kom hem igen hade han skött sig alldeles utmärkt, och jag skulle inte bli förvånad om han sovit hela dagen. Han är en sömntuta! Och äter gör han också hela tiden. Han är så förbaskat söt! Och det är Danne också, när han springer efter kattungen hela tiden med bollar och metspön och allsjöns leksaker. Jag vet inte vem som har roligast: Danne eller Gandalf!

Fram tills nu har han inte varit så kelgo, men nu har han börjat slappna av även på den fronten. Han spinner i famnen nu - i går gjorde han det bara om han låg på pelaren eller golvet. Men nu ligger han hyfsat gott även i våra famnar - även om han oftast klagar när vi lyfter upp honom. Antagligen tycker han att vi är dumma i huvuudet som ska pussa och krama honom när han helst av allt vill äta upp våra skosnören och blommor. Och danne är såååå taskig som inte låter honom välta den lilla palmen på bokhyllan!

Jaja, stolt nybliven kattförälder som jag är sskulle jag kunna skriva i en evighet till, men nu kommer Gandalf tillbaka som revanch på blomkrukan. Istället sparar jag nu och lägger upp lite bilder istället!

Ni undrar kanske hur det gick för musen? Här kommer ett utdrag från mammas söta Facebooksida:
"Nu e friden återställd. Mamma katt tog in lite mat till sina små igår i form av en levande mus. Sen går kattskrället och tappar bort den! Tack o lov i dotterns rum. Tog tre timmar att hitta det lilla krypet. Den låg å tryckte under sängen. Det var ba...ra att kasta in katterna å stänga dörren om dem. Det lät som om dom hade roligt, inte musen kanske, men katterna. Usch vad grym man e!"

Och nu har hon sklickat mig ännu mer bidler påd e små trollen! Så nu får ni stå ut med ännu mer kattungebilder! era stackare ;) Förresten är det bara 6 dagar kvar nu... tills Gandalf flyttar till Alveta! Är det inte häftigt?
Sedan måste jag kommentera den senaste nyheten jag fått höra av mamma. Bamses ägare letar nytt hem åt honom, han tuggar sönder allt. Jag hoppas verkligen att de ångrar sig och behåller honom. De och Birkas ägare är de mest ansvarsfulla och fantastiska valpägarna man kan hitta!! Stackars Bamse. Jag hoppas att de köper/skaffar fram en stor hundbur åt honom att vara instängd i istället. Han lär hata det i början, men jag tror att det kommer att fungera. Tålamod och envetenhet leder till de bästa resultaten. Beröm honom när han klarar det, börja med små studner i taget och sedan medan ni är borta. ge honom vatten och ett tuggben så borde han vänja sig av med de där dumheterna!

Nä, nu är det la allt dags för några kattbilder :)

JUST NU:
Mejl från mamma...

"Just nu e tillvaron inte så kul. Mamma katt tog in en mus, levande, SOM HON TAPPADE BORT! Vilket innebär att någonstans inne i Linneas rum (just nu) har vi ett nytt husdjur"

Nu har vi hämtat vår kattpelare. Det var verkligen jättetrevliga säljare. Jag tyckte lite synd om dem: de hade haft katterna i åtta år när hans allergi blossade upp så farligt att han behövde operera. Katt var inte det enda problemet, men en stor bidragande orsak. Två birmor hade de haft, och köpt pelaren på en utställning för 2800 kr. Och vi gav 500! Det känns skönt. Ställningen är handgjord och utstrålar kvalité. Dessutom är den lätt att plocka isär och att sätta ihop igen.
Efter inköpet var vi hemma hos Dannes föräldrar en stund, och sedan blev vi avsläppta på Ö&B. Där inhandlade vi lite kattleksaker. När vi kom hem till Alvesta igen satte vi ihop pelaren och hade bollkrig med Gandalfs bollar. :) Det var väldigtt roligt. Jag hoppas han kommer att ha lika kul med dem som vi hade!

Och så har jag fått en del kattungebilder från mamma nu! Dagsfärska! Så njut av dem! Tyvärr står ju de där luddiga små odjuren aldrig still, så de blir inte så skarpa på bild. men men, jag är glad bara jag får se en skymt av lille Gandalf!

Slutletat efter kattställning! Vi ringde just på en kattställning i Vislanda och ska åka och köpa den i morgon. Det känns jättebra. Jag tycker synd om paret som säljer den dock, han har blivit extrem kattallergiker så de tvingades göra sig av med bägge katterna. Men det är bra för oss! Kattträdet har ytterligare än det som gör att den går att spänna fast i taket, så att den står stadigare. Vi får se, det kanske monteras tid efter flytten till tvåan. Jag har en plan hur jag ska få bort kattlukten från den nu så att Gandalf kommer tycka bättre om den. Vi vill ju inte att han ska dissa den bara för att den luktar katt sedan tidigare.

Jaja, den kanske inte är den vackraste eller nyaste, men för en femhundring duger den verkligen! I värsta fall köper vi en ny om ett år eller så. Men den passar ju till och med min plånbok :)

Jag har två frågetecken som jag kände att jag ville räta ut.

1) Det första är hur valparna ser ut nu. Jag tittar hela tiden på bilderna de andra valpägarna lägger ut, och på lilla Bonita. Alla är gängliga med långa/stora öron! jag funderade seriöst på om det skulle komma att bli "exteriöra fel", alltså i fall de genetiskt alltid kommer att se ut så. Det är ju otroligt charmigt, men det ser ju inte klokt ut! Personligen gillar jag det rustika och stabila hos Catchy, och vill själv ha en valp som liknar henne just kroppsmässigt. Det är lätt att se rottwielern i hennes utseende trots att man vilseleds av den svarta teckningen. Hon ser stabil och pålitlig ut, vackert kraftfull. Det gör inte Bonita. Hon ser ut som om hon ska blåsa omkull och hamna i högen med gosedjur där hon hör hemma! ;-)

Jag hade en del förväntningar om hur Catchys valpar skulle se ut. Och i början såg alla fem (eller tja, kanske inte Bonita...) ut som jag trott att valparna skulle göra. Små, tjocka korvbar på ben iklädda alldeles för mycket päls! Helt underbara. jag minns hur Catchy såg ut, och jag tyckte att allihopa var så otroligt lika henne! Men efter några månader började benen bli långa och så öron och svansar. Nu tycker jag att de mest är charmiga - men olika Catchy.

Jag hade fel. Min "oro" är stillad. Egentligen var jag mest konfunderad över att valparna såg ut somd em gör, eftersom jag vill hitta likheter med deras pappa Max också. Så jag trodde att de långa öronen och svansarna var ett arv från honom. Men nej, det är helt enkelt så unghundar ser ut, innan dom får sina muskler och sin vuxenpäls. Nu sitter jag här och skrattar åt mig själv, som tror att jag kan hundar. Jag vet inte allt, tvärtom! Det finns otroligt mycket att lära. Och det märks att man glömmer. Det var väl 4 år sedan den här bilden togs, med min lilla digitalkamera. Bilden förestället Catchy. Och jösses, jag minns att jag tänkte samma sak om henne då som jag funderde om i inlägget nu!

Jag trodde då att hon ärvt sin farmor Flat Coatens smalhet, men lilla dumma jag borde förstått att det bara var unghundskroppen jag tittade på. Så nu ser jag istället fram emot med spänning hur valparna kommer att utvecklas. Jag hade glömt, dumt nog, att de inte är vuxna än.

Fundering nummer 2) Var hittar man en prisvärd kattklösmöbel?
Den ska vara stabil och helst hög. Jag har kollat blocket, tradera, butiker och internetbutiker. Vad rekommenderas?

Jag drömde att jag och danne hämtat Gandalf i natt.  Men i drömmen var han för liten, så vi hämtade även Tenshi och de andra kattungarna - drömmen hde Gloria och gandalf två syskon, en helsvart och en helgrå bror. Och när Danne väckte mig i morse befann jag mig i drömmen liggande i samma säng, fast med en kattunge på bröstet. Så jag försökte att inte vakna. men Danne lyckades väcka mig ändå. Suck! Det som var så mysigt!

Det är kul att tolka sina drömmar. Jag vet nämnligen varför jag drömde som jag gjorde. jag och mamma pratade för ett par dagar sedan om när, hur och var vi skulle hämta hem vår lille pälsboll. Och såhär blir det. Vecka 44 har jag och Danne höstlov. Då kommer vi och hämtar honom, kombinerat med att hämta ut mitt körkort på posten. Det som gör lite ont är att Gandalf fortfarande är väldigt liten då, bara 9 veckor. Men å andra sidan, hämtas han redan då får han tid med oss och behöver inte vara så mycket ensam i början. Därav beslutet. Varken vi eller mamma tror satt det är ett dåligt beslut. I några veckor har han ju ätit fast föda och enda anledningen för honom att stanna hela tiden ut hos sin mamma är för att umgås socialt. Och det är ju en viktig del!

Det bästa hade väl varit att vänta tre veckor till. Men samtidigt, då får han väldigt lite tid med oss innan vi måste vara tillbaka i respektive skola. Jag kan - med träning efter skolan - ibland vara hemma vid sex eller sju på kvällen. troligtvis senare. Danne lär ju vara hemma direkt när han slutar (och en massa däremellan, om jag känner honom rätt), men det blir ändå väldigt ensamt för en liten bäbis som är van vid två hundar, mamma och syster. Jag ska helt ärligt säga, att jag tycker att det är synd att han är så liten. Mellan 10-12 veckor står det i vår bok "innekatter", och jag minns när vi köpte Kompis, vår stora katt. Hans uppfödare sa "12 veckor eller 1 kg".

Dock tog vi hem vår andra katt, Nisse, tidigt. De sa att de tänkte avliva honom annars. Han var stallkatt. Jag vet inte exakt hur gammal han var, men han hade inte riktigt blivit avvand. Hans nuttade på örsnibbar och fingrar i flera veckor efter hemkomsten, men i övrigt verkade han må prima.
Gandalf är rätt stor och tuff. Jag är säker på att han skulle klara det. Är jag ensam om att tro att det är bättre att ta honom vid 9, och umgås med honom konstant, eller ska vi vänta tills han verkligen måste bli 12 veckor, och, pang boom, bo helt ensam långa perioder när han aldrig tidigare varit det?

Mitt samvete värker oavsett, men jag vi gör ju vad vi tror är bäst.

I går, när jag pratade med mamma i telefonen, så ropade min lillasyster genom luren att jag skulle logga in på msn.  Förvånat undrade jag varför (eftersom jag i princip inte använder den funktionen längre), men gjorde som hon sa. Hon skickade en videoinbjudan. och när jag accepterade den, så satt hon med lille Gandalf i knäet! Det roligaste var att se hur hans lilla mun rörde sig oavbrutet. Genom telefonen kunde jag höra hans ilskna pipande: "Sätt ner mig, jag vill brottas med syrran!"¨
"Om SÄPO hade avlyssnat dethär samtalet hade vi båda blivit inlåsta på psykhemmet" kommenterade mamma. Allt jag sa blev till: "Åhhhh!", "Naaaaw!", "Ahhh!!". Tillslut tröttnade Nea på att hålla upp den sprattlande kattungen, så hon tog upp nästa. Och hundarna, som aldrig går långt ifrån kattbäbisarna, de blev också filmade. Nea kallade i tur och ordning upp dem io knäet. Och jag (elak som jag är) använde den älskade funktinen "print screen" och sparade tre av ögonblicken. Så, här har ni dem:

Jag hade några bilder till, men jag hittar dem inte på datorn. Så nu får det vara nog med suddiga, cam-bilder!

Mamma katt har varit en väldigt duktig katt. Hon har nämnligen fångat (sitt livs arndra?) mus till sina små bäbisar. Våra små älsklingar verkar av bilderna att dömma ha uppskattat den tidiga julklappen. Jaja, gandalf, smaska du! Livet som innekatt lär inte erbjuda många sådana där. fast förhoppningsvis lever du lääänge, och hinner bli utekatt någon gång!
De börjar bli stora, de små dunbollarna. Jag och Danne längtar nästan ihjäl oss efter vår kattunge! Även om det kanske var ett hastigt beslut var det det besta beslut vi tagit sedan... sedan vi bestämde oss att flytta ihop. Jag vet att det finns dem som oroar sig över oss, men det kommer att bli bra. Låt oss sköta problemen när de uppstår. Men låt oss för guds skull vara lyckliga. I vår lägenhet tillsammans med vår kattunge.

Gaahh! Bara tre-fyra veckor kvar tills vi kan stjäla med oss vår vita lilla dammtuss! Nedräkningen har börjat... ;-) Nu får ni gärna beskåda musätarna.

Nu har mamma (äntligen!!) mejlat lite bilder på kattungarna. Nu när jag själv inte är där och kan trycka upp min kamera i deras små söta, ludna ansikten, så måste ju hon axla den manteln. Och äntligen har hon fått tummen ur och gjort det.

Låt mig presentera... vår nya hundmat!