Cannea

Jag heter Annie Brickman. Jag är snart tjugo år och studerar just nu historia, något soim ligger mig varm om hjärtat. Historia är ett ämne som förkippas med gamla, oläsliga pergamentrullar, arkiologiska fynd och svenska kungar huller om buller. Men historia är mycket mer än så. Jag har läst om Sverige och Norden och har precis gett mig in på Världshistorien. Jag läser om människor, om länder och stater. Förändring.

Vad har detta med Cannea, med hundar och djur, att göra? Jo, jag var inne på hundcoatchens, Fredrik Steens, blogg, och läste hans funderingar till varför synen på hund i samhället har förändrats. Själv gissade han inte, utan gav bara några konkreta exempel. Men flera hade kommenterat, "svarat". Någon påstod att det var kamphundarnas fel. En annan skyllde på alla blandraser. En tredje hade en annan förklaring.

Jag började fundera, och kom fram till någonting djupare och i mina öron mer troligt. Någonting så självklart att vi viod första anblicken glömmer det. Historia. Om vår värld förändras, om vårt samhälles struktur och dess kultur förändras, självklart måste det ge biverkningar på andra områden? Urbanisering, förändringen från ett bondesamhälle till stadssamhället, industrialiseringen, det låter kanske som tråkiga ord. Men faktum är att de förändringar som explotionsartat förändrade 1800- och 1900-talen måste ha påv erkat oss.

Jag gissar (för jag levde inte då, bara så att ni vet) att det i Sverige på 1800talet fanns mycket färre hundar i städerna. Varför gissar jag på det? Jo, därför att stora delar av Sveriges befolkning var fattiga bönder. Att ha hund var en lyxdetalj i vardagen, och man hade bara hund om man hade ett syfte för den. Man hade inte fyra hästar, om man inte hade arbete för dem. Det kostade för mycket. En hund var inte bara ett sällskap. En hund fyllde en funktion: vaktade gården, jagade med bonden och vallade hans boskap.

Adeln, inne i städerna eller ute på sina gods, hade sällskapshundar och jakthundar och vakthundar. MNen under en viss period betalade man dyra skatter för hundar - just därför att de i förhållande till befolkningen blev för många och en börda i samhället. I städerna sprang hundar lösa och utan herrar, skapade ett problem då de var farliga och då de stal mat. Att ha hund var en klassfråga. Men det var också en naturlig del i vardagen. Hur skulle man annars samla fåren, utan sin hund? 



I och med industrialliseringen skedde en urbanisering. Folk flyuttade närmare fabrikerna. Landsbygden blev tommare, städerna större. Familjer som alltid haft hund, gjorde de sig av med hundarna? I många fall kanske, men man får inte glömma hur man romantiserade landsbygden i början av 1900 i Sverige. Många försöktte hålla fast vid sina tidigare liv. Industrierna skrämde folk. Det var något nytt - vem visste då vart det skulle leda?

Jag har inte forskat i ämnet, men min logiska del av hjärnan (ja, jag har en sådan, tror jag) säger mig, att det var många som blev utan jobb. Människor - men framförallt hundar. I städerna behövdes inga vakthundar. Där vallade man inte får eller kor. Många som alltid haft hund, var antagligen tvugna att göra sig av med dem.

Men sedan blev tiderna bättre. Sakta men säkert. Under nittonhundratalet blomstrade Sverige. Kring 50-talet började samhället återhämta sig från krigen, och den nya politiken man drev drog upp Sverige ur finanskriser. Familjerna fick det bättre. Byggnader revs och ersattes av moderna, nya. IKEA slog igenpom, och folk kunde plötsligt inreda. Standarden i lägenheterna blev bättre. Konsumtionssamhället tog fart. Är det då inte rimligt, att alla dem som inte kunnat ha hund, då började skaffa sig det igen? Trots att man bodde i lägeneheter eller små villor i förorterna, ville man ha hund igen. Åter ökade antalet hundar. Hundklubbarna, som börjat knoppa upp lite varstans under 1900-talets början, fick ett kraftigt uppsving. Men fortfarande var hunden en så naturlig del av livet att man kanske inte riktigt funderade över att även hunden behövde ha sysslor att utföra.

Vissa familjer aktiverade antagligen sina hundasr mer än tillräckligt. Min egen pappa, farfar och farmor, köpte sig en schäferblandning vid namn King, när pappa var ganska liten (Slutet/mitten av 70talet?). Farfar cyklade med honom,  traskade med honom, pappa gick långpromender efter skolan. Farmor badade hunden - hon var den enda som fick ta hand om hunden när det kom till sådana detaljer, om jag minns rätt. King följde med när farfar och pappa var i skogen, när det var jakt på gång. Han var en mycket aktiv hund.

Men så fanns det säkert familjer där hunden visserligen fick motion, men kanske inte aktivering. Brukshundar som behövde använda huvudet, inte bara musklerna. Seriösa hundägare säkte sig till hundklubbar. Men många skaffade nya raser, andra raser, att ha som sällskapshundar. Tiden gick. Urbaniseringen fortskred. landsbygden, särskilt i norr, avbefolkades. Samhällets normer och krav förändrades.



Idag lever de flesta mycket stressigt. I de flesta familjer arbetar båda föräldrarna. Barnen går i skola eller på dagis. De ska hämtas, lämnas, köras till bandyn, ishockeyn, ridningen, dansen. de ska hämtas. Mat ska lagas, hus ska städas, föräldrarnas egna hobby ska hinnas med. Sedan ska familjen ha tid tillsammans. Läxor ska göras, kompisar och vänner ska hinnas med. Krogbesök och fester. Inköp av mat men också av kläder. Man ska ha den nyaste tekniken, större och plkattare TVapparater. Nya märkeskläder. Två bilar. Körkort för att kunna använda bilarna. Bilarna ska bytas in till nyare. Vinter- och sommardäck ska bytas. Mitt i allt så ska man sköta sin ekonomi. Många har svårt med bolån, räntor, utgifter, inkomster. Slår man på TV3s Lyxfällan, handlar det vanligtvis om vanliga familjer som lurats att ta Blankolån och Sms-lån utan att förstå vad dety innebär. Familjer, som i vardagsstressen, förlorar kontrollen. Vissa har aldrig haft den, och i dagens samhälle gäller det att läsa det finstilta innan man undertäcknar.

Självklart påverkas hundhållningen av dessa faktorer. Men hur ska man få in hunden i schemat? Vissa pressar in den. Tar 10-minuterspromenader flera gånger om dagen. Hunden ligger ensam timmar i sträck. Man går kanske en 20-30minuterspromenad om dagen. Vissa gör inte ens det i veckan. Vissa hundraser klarar den behandlinegn - någorlunda. Andra gör det inte alls. Hundar utan syfte mår inte bra. Hunden behöver få tänka. Den behöver röra på sig. Får den inte det lär den sig olatheter. Den börjar roa sig själv. Jagar bilar, cyklar, löv. Tuggar på möbler. Är hunden i fråga en schäfer eller en rottweiler, är det en mycket stark och käken kraftfull. Den kan lätt ödelägga ett hem. Av uttråkning.

Därför har vi idag ett problem med så kallade kamphundar. Det är raser som är mycket intelliugenta och kräver aktivering. Dessa blir oftare "problemhundar" än hundar som krtäver mindre stimulans. Tack vare deras muskelstyrka blir problemen tydligare. De kan dra omkull sin ägare. Det konststycket är svårare för en westi eller en chiahuahua. Jag och min sambo, danne, är överens om en sak. Det finns inga problemhundar. det finns bara hundar med problem. Problemet är ägaren och ledarskapet. Aftonbladcet listade 13 "farliga kamphundar" som förbjöds i Danmark. 4 pitbiullraser och 8 vallhundar. Varför de 8 vallhundarna? Jo, för att de tagits ur sitt samanhang. de har i det Danska samhället ingen plats, inget syfte. De blir understimulerade och tar ut det över annat. I vårt hypernojiga samhälle skrämmer de oss. Då förbjuder man hellre rasen än att undersöka problemet.

Det jag ser som det största problkemet i dagens samhälle är inte hundarna eller ens hundägarna. Det är synen på oss själva. Som jag själkv kommenterade på Steens blogg, så är vi människor i Sverige fixerade vid våra rättigheter. Vi förtränger våra skyldigheter. Och vi är hysteriska, så fort någon skrämmer oss, gör intrång på våra "rättigheter". Vi gör rubriker av bagateller. I media såväl som i vardagen. Ett normalt hundmöte kallar vi "aggresisvt". Hundarna kommunicerar såsom hundar alltid har gjort. Det är vi som blivit räddare.



Ju bättre sjukvård vi får, desto mer hysteriska blir vi över sjukdomar. Man stannar hemma från skola och jobb på grund av huvudvärk. Man springer till BVC så fort barnet nyser. Och om då en hund, som blir trakasserad av sam ma barn, "säger till", avlivar vi hunden. Den var farlig. Visst, den naffsade efter barnet. Men varför? Inte för att den ville ta ett smakprov, utan för att barnet i en halvtimmes tid dragit den i örat när hunden försökte sova. Det är inte hundens fel. De är de vuxnas.

Jag tror mig ha en bra bild om hur dessa problem kan ha uppstått. Delar ni den? Har jag tvärfel? Jag vill tillägga att allting har sina skäl och förklaringar. Allting är komplicerat. Att förstå någonting är oftast jättesvårt. Men det betyder inte att vi inte ska försöka.