Facebook-koll
Många tankar går till Marieberg nu. <3
Här är två av Annelies bilder på manegen:
Titt-ut-tjut
Just nu sitter jag vid datorn iförd morgonrock och tofflor. Jag jobbade i morse, i gårkväll, i förrgår morse, i fredags kväll och i torsdags kväll. Nu är det dags för att luta sig tillbaka. Och lyssna på kattungens gnällande.
Vi tror att hon har en hårboll påväg. Hon går och hostar på ett visst sätt, och gnäller. men hon är pigg, glad och kelig, med en blöt och söt nos, så något fel på henne verkar det inte vara. Skönt det. När länen kommer tänker vi ta med henne till farbror Vet och vaccinera henne och få det helt bekräftat att hon är en liten tösabit. Sedan ska hon försäkras. Just nu ligger hon ihopkrupen och sover på storarumsmattan. En liten, pälsig boll. Så len, så söt och så fridfull. Ett litet mirakel.
Hon har hittat ett nytt byte föresten, eller kanske snarare en ny leksak. Hon hoppar och hoppar i sin iver att få tag på den. vad för något, undrar ni? Jo, titthålet i dörren.
Jag sa att hon var söt, inte smart.
En liten ursäkt
Jag lovar att bättra mig :-)
Historian om en Kompis
Här kommer några bilder från modern :-) Det har inträffat en stor händelse, som ni kommer att kunna se. Men för er som inte riktigt känner till historien så tänker jag berätta min version av den.
Det var en gång en lycklig, liten familj strax norr om Göteborg. Den bestod utav en mamma, en pappa och två trängtande små barn. Vad längtade de efter då? Jo, ett husdjur. Minstingen i familjen drömde om att ha katt, medan den lite äldre flickan drömde om allt mellan häst och hund (en ponny kunde också gå bra).
Dessa två små flickor tjatade och tjatade på sina stackars föräldrar, om att än dag få ett husdjur att pussa och krama. Deras mormor hade en katt (sur och grinig, men det hör inte hit) som flickorna älskade, men föräldrarna gav sig inte. De hävdade bestämt att de inte hade tid för hund och inte råd med häst.
Men katt då?
Nej, pappan i familjen tyckte inte om katter.
Åren gick, flickorna blev äldre... och tjatigare. och med åren började även mamman i familjen sakna husdjur. Sakta, så smärtsamt sakta, började pappan vekna. Tills en dag, då han bestämt sig. De skulle skaffa katt!
Men inte vilken som helst. familjen ville ha en hankatt. Så pappan satte in en annons på blocket(?).
"Kattunge sökes"
Gissa om någon svarade? Ja, men alla kattungar var honor, och familjen ville ha en hankatt. Så de fick gå in och ändra annonsen.
"kattunge sökes, hane"
Och fick mängder med svar! Men alla kattungar som ville bli sålda var svarta, och då alla granskapets katter var svarta ville föräldrarna inte ha en svart katt. Så de ändrade annonsen:
"Hankatt sökes, hane, ej svart"
Och de fick genast en massa svar! Och alla uffödare som svarade var perseruppfödare!
Men familjen ville inte ha en katt som såg ut att ha sprungit rakt in i en betongvägg - trehundraelva gånger i rad. Vissa tycker att perserkatter är söta. familjen delade inte denna uppfattning. Därför ändrade de annonsen ytterligare än gång. Tillslut såg annonsen ut såhär:
"Kattunge sökes, hane, ej svart, ej perser"
Ska det vara så svårt att skaffa katt???
Japp, tydligen. Men efter många om och men, så hörde en tjej av sig. Hon hade två hankattungar kvar, blandras mellan Norsk Skogskatt och Turkisk van.
Turkisk van resp. Norsk Skogskatt
Japp, tydligen. Men efter många om och men, så hörde en tjej av sig. Hon hade två hankattungar kvar, blandras mellan Norsk Skogskatt och Turkisk van, eller som familjen med ett litet flin kallae det: renrasig av två raser, eftersom föräldrarna bägge var renrasiga utställningskatter, som tyckte väldigt mycket om varandra mot sin ägarinnas vilja. detta var deras andra kull.
Nu återstod bara ett enda problem. Att få hem kattfan! Vad pappa kanske inte tänkte så mycket på var att katten bodde i Sandviken. Och vi (familjen) strax utanför Göteborg. Enligt mamma hade han pratat med farmor i telefon, och farmor (med sitt underbara lokalsinne) hade sagt att det inte alls var särskilt långt ifrån Halsta, där hon bor och där min pappa är uppväxt.
Enligt mamma var det först kvällen innan vi skulle åka, som mamma tog fram en karta. Sedan ska hon ha gått ner till pappa i hans datarum, och frågat något i stil med:
- Vart sa du att Sandviken låg?
- Farmor sa att det låg en bit utanför Halsta.
- Prova GÄVLE, svarade mamma.
En rejäl omväg, men vi skulle ändå länmna en stero pappa sålt, så vi hade ju vägarna förbi. Men vi kan ju säga som så att Gävle och Halstahammar inte riktigt är nästgårds. Jag vågar inte satsa på det, men jag skulle tippa på att Halsta ligger vid Köpinge, snarare. Men det blev en trevlig och förväntansfull resa!
Jag var nio år gammal, min syster skulle just fylla åtta. Och vi skulle precis få vårt första husdjur! Här är förresten en bild på honom och hans syster, innan vi hämtade hem honom. :-) Han fick namnet Kompis, eftersom han skulle bli vår Kompis. Jag tror att det var pappas idé, efter att ha lyssnat på förslag såsom "busen" i typ en vecka...
Kompis fick snart ett smeknamn: Kungen. Han var kung i Bohus, regerade där hemma. Han fångade råttor, fåglar och möss: försökte rent av ge sig på rådjur. Sådant lyckades han dock inte med, men han fick både pappa och grannen att gapa. Men åren gick och våra föräldrar bestämde sig för att skiljas. Då gjorde mamma ett ödesdigert misstag. Hon skaffade en katt till!
Sedan dess har Kompis blivit skyggare, och han kommer hem mer och mer sällan. Sedan skaffade mamma först en hund till, sedan, då Nisse (kattungen på bilden) försvann, och Kompis trodde kusten var kvar, damp först ytterligare en ny kattunge och sedan en hund till ner i huset. och då, när det började lugna ner sig, fick den nya katten kattungar!! och mamma behöll en! Och den andra kommer då och då hem och spökar i Kompis slott! Kungen är knappast glad över detta svek av sina så kallade trogna undersåtar (vi).
Kompis föddes i maj 2000. Jösses, det är tio år sedan, snart! Han bor lite hos oss, lite hos ett gammalt par i huset på gatan bakom. Han brukar inte uppskatta besöken hemma, bara blänga på alla djur i Brickmans Zoo, sedan vandra ut med svansen i höjden. Mamma försöker förtvivlat få honom att ändra sig angående alla andra djuren, genom att muta honom med läckerheter så fort han behagar visa sig. Men Kompis tycker nog att Först är Störst.
Men det händer att han accepterar de andra djuren, om än för en liten stund. Titta på dessa bilder, som mamma skickade mig idag:
Den grå katten är förresten Gloria Gråtroll, Gandalf-Geishas lillasyster. Visst är de lika? ;-)
En riktig liten dam
De är jättekul att jaga hårband! Ni borde prova!
Lök & Ekollon!
Läste nyss kommentaren på föregående inlägg, från Birkas ägarinna Sofie. Och jag kan inte annat än att hålla med, men jag vet ju inte eftersom jag inte själv läst tidningen där jecka hittade den informationen. Jag antar att det är med hundar och lök som med hästar och ekollon: att de generellt inte tål det men att vissa har järnmagar. Hästar är inte skapta att äta ekollon, och lök är kanske inte direkt naturlig föda för hundar...
Man ska aldrig dra alla över en kant. Den enes superallrgi är den andres favoritmat!
(Så hoppas att de två aldrig äter lunch ihop...)
Hittade detta på en sida:
Saker som man inte bör ge
- Undvik lök av alla slag. Lök får de röda blodkropparna att brisera med anemi som följd. Det kan till och med vara dödligt om det ges i stor mängd, eller i små mängder under en längre tid.
- Ge aldrig hunden choklad. Framför allt ska du vara försiktig med mörk choklad eftersom den innehåller mer kakao. Choklad också vara dödlig om hunden får i sig till och med en mindre mängd.
- Blanda inte olika oljor i samma måltid. Ge inte blandoljor och undvik oljor som har stått ljust och är i ljusa flaskor eller som har varit öppnade länge.
- Ge inte rå äggvita och rå äggula samtidigt utan att även finmala lite äggskal till. Ge gärna äggulan rå och värm äggvitan lite. Äggvita hindrar kroppen från att ta upp det nyttiga B-vitaminet Biotin som finns i äggulan
- Var försiktig med mineraltillskott och med fettlösliga vitaminer. För mycket kan vara farligare än för lite.
Överkänslighet hos hund
Hundar kan vara känsliga för mycket protein och ofta reagerar de även för gluten och soja. Många hundar tål inte spannmål, av olika orsaker. Proteinöverkänslighet visar sig ofta som jästinfesteringar i öron och på tassar. Hunden kan bita på tassarna och de är ofta lite röda. Öronen är fulla med klet. Gluten visar sig ofta som känsliga magar och svårt att gå upp i vikt. All överkänslighet kan innebära att hunden kliar sig och tappar päls.
NYHET:
Fick lära mig någonting nytt igår av min kära vän, djurgalningen Jecka! Hon är lika galen i djur som jag, kanske till ock med mer. Men strunt i galenskapen, och nu till nyheten:
Hundar är allergiska mot LÖK!
Jag kanske var hund i mitt eventuella tidigare liv? ;-)
Catchy som unghund
Just nu vill jag glömma, i alla fall de närmaste två veckorna då vi har typ fyra prov och två redovisningar. Och eftersom att jag var sjuk förra veckan har jag ju självklart missat alla vesäntliga saker mina lärare råkat säga. Men det kommer nog att gå bra ändå :-) Ett par huvudvärkstabletter och ett leende, så fixar sig allt! Hittade förresten lite gamla bilder på Catchy. Så liten och tanig hon var som valp/unghund! Trodde aldrig att jag skulle glömma hur liten hon var, men det har jag. Så liten och söt!
Avskyr att misslyckas...
Åhå, jaha.
Nu sitter jag och går igenom bilderna som togs förra helgen. Det blev en hel del, även om de flesta blev väldigt tråkiga eller dåliga. Jag är alldeles för tankspridd för att fotografera. Jag glömmer att ändra tillbaka inställningarna, så när jag tar fram kameran igen blir det ofta väldigt tokig. Och det är svårt att komma ihåg exakt vad man råkade ställa in förra gången, för ibland används kameran varje dag, ibland med en eller två veckors mellanrum. Inte alltid kommer jag ihåg vad jag gjort med den. Men som tur var börjar jag lära mig den nu. :-) Dock kan det vaera för sent när jag redan tagit trettio bilder och sedan kommer på att jag har kameran inställd på låg bländare...
Den här gången råkade jag ha en aning för lång slutartid på, så nästan alla bilder blev lite suddiga. Kort slutartid är att rekomendera om man fotograferar lekande vovvar. Dessutom var det en grådassig dag och sent på eftermiddagen, så ljuset är så kasst att jag fått retuschera alla bilder minst lite för att de ska bli värta att titta på. På nästan alla bilder har pälsdetaljerna försvunnit, något som ofta händer om man fotograferar i motljus, vilket min kamera trodde att jag sysslade med. Då förmörkar den motivet och ljusar upp bakgrunden. Och så ser allting väldigt fult ut. Tur för kameran att det bara är en maskin utan egen hjärna, annars hade jag slagit in den av frustration. Många bilder kunde ha varit fina, om inte detta! Men nu ska jag sluta kritisera mig själv som kass fotograf eller kameran som inte fattar vad jag vill. Det är dags att lägga upp bilderna.
Jag skulle kikat igenom bilderna tidigare, men jag har legat däckad i en förkylning. Vet ni vad? Man uppskattar inte att kunna andas. Man tar det för givet. Men det är väldigt irriterande att inte kunna det. Just nu uppskattar jag att jag fått både luktsinne och förmåga att andas tillbaka!
Mamma var ju här förra helgen, hjälpte oss att få upp tavlor, hyllor, borra osv. Bland annat kunde vi äntligen köpa taklampor till lägenheten :-) Där kom julklappspengarna väl till pass! Tack så fruktansvärt mycket, mamma! Du är sagolikt underbar!
Nackdelen var ju bara den att hon tog med sig Catchy hem igen... så nu är det tomt... ingen finns här att äta upp våra matrester. *Snyft!*
Katt passar på att stjäla husses stol.
Avundsjuk...
Mamma hjälpte oss borra upp hyllorna. :-) Äntligen fint här hemma!
Vår nya vardagsrumslampa, här mysigt dimrad. Orginalpris: okänt. Rea: 129kr
Vår nya sovrumslampa. Orginalpris: 1079 kr. Rea: 199 kr.
Sista promenaden, några minuter innan mamma tog hundarna och gav sig av!
Mamma mular dotter!
Lössläppta tikar i Alvesta
Hej på dig, matte!
Vem sa att matte behövde leka dragkamp? Det fixar vi bra själva :-)
DU KAN INTE TA MIG!
Räv... eller hund, det är frågan.
Snöodjuret Bonita!
Mamma mular (mördar?) sin dotter!
Och så avslutar vi med datakatten. Hon satt i säkert fem minuter och spanade på DI:s reklam. Den rörde sig!
"Sveriges sötaste"
Jag läste nyss kommentarerna på föregående inlägg. Birka verkar helt underbar, haha. Det är väl bara att bita ihop och hoppas på ljuset i andra enden. Tuggande valpar måste vara det jobbigaste, men sötaste, som finns, eller hur? Och vad Bonita beträffar, så är nog överfallsjycke ett milt uttryck. Om Birka är en Tantecknad Flatcoat Retriver är Bonita en Tantecknad Överfallsvovve! Det har vi ju bildbevis på ;-)
Här är den vinnande jycken i alla fall (Och jag håller med, sötast förutom Bonita):
Retriverdrag
Det jag har i tankarna är hennes retriverdrag, att vilja bära omkring saker i munnen hela tiden. När man kommer hem springer hon och möter en med något, oftast en sko i munnen som hon ska ge bort, och när man tagit emot den hämtar hon nästan alltid någonting nytt. Ibland vill hon bara visa det för en (som om man inte ser de döda strumporna någon glömt slänga i tvätten...).
När man är ute med henne hämtar hon nästan alltid något att ha i munnen, mest pinnar. Det är inte det att hon är pinngalen, vilket jag hört är väldigt vanligt hos retrivrar annars. Det ska tydligen inte alls vara bra att kasta pinne med sin hund. Dock tror jag bara på det i viss mån: är det på dina vilkor som ledare och inte så ofta att hunden tror att det är rutin, så tvivlar jag starkt på att det skulle vara farligt. Tvärtom, apport är en bra lydnadsträning för hundar. Men som vi säger här i Sverige, Lagom är bäst. Lagom mycket apport, så blir hunden inte pinngalen, bara glad och lekfull!
Det är just vad Catchy är när man är ute med henne. Hon fångar ofta något i munnen, och visar stolt upp det och försöker få en att ta det ifrån henne. Hon älskar dragkamp, och försöker få oss att dra i hennes pinne. Dock finns det risker med det också: som ägare till en unghund är det dumt att leka dragkamp, för om den vinner tror den att den står högre i rang än dig. Men det är så roligt, och på ledarens vilkor då ledaren vill tycker i alla fall jag att det är en jättekul lek!
Oavsett, andledningen till mina funderingar är att jag i mobilen hittade en ganska söt bild på just catchy med någonting i munnen. En boll, som hon hittade i området där vi bor. Den gick hon stolt med i munnen i - vad kan det ha varit, trehundra meter? Oavsett, så fblev hon tvungen att lämna kvar den ute, och nästa gång vi kom ut så var den borta. Men det var trevligt att se henne hålla i en boll för omväxliongs skull och inte i en pinne. :-)
Jag hoppas att min lilla blivande utvecklar samma kärlek för att bära på saker. I så fall kommer jag att köpa en leksak åt henne att bära med sig, då har vi något att leka med när vi är ute. Jag hoppas Catchy får valpar i sommar! Vi här i Alvesta vill så gärna bli hundägare... *blink blink, mamma?*
Jaja, här kommer bilden :-)
Ett litet erkänannde.
Jag saknar Catchy väldigt mycket, men det är skönt att slipåpa gå ut i kväll. Jag tror att jag har feber och jag är inte alls på humör att lägga mig i min varma säng och försöka sova. jag tvivlar på att jag, med min täta näsa, ändå kommer lyckas somna.
Men just nu uppskattar jag att mamma tog hem Catchy, för såsom jag kä'nner mig nu är det väldigt skönt att bara sitta inne och sura och slippa traska den där kvällsrundan. Här är förresten en bild tagen samtidigt som de jag lade upp tidigare idag... jag är väldigt stolt över den :-)
Och nu vill kattunge sitta knä igen...
En sjukt jobbig kattunge
Det jobbigaste med att vara sjuk nu för tiden är att man inte får sitta vid datorn ifred. En viss kattunge (nämner inga namn!) envisas med att hoppa upp i famnen hela tiden, där hon ska bli kliad och gosad med, annars bits hon. För några minuter sedan bet hon mig i näsan. Aj.
I helgen var mamma här, vilket var hur kul som helst. Bonita och hon anlände i fredags och reste igår, och tog med sig Catchy hem. Det känns väldigt tomt här nu, men katten är glad. Nu får hon ostört gosa med både husse och matte, extramadrassen som stod i vägen för gardinen hon brukar leka med är bortplockad och hon får sina matrester ifred. Nu ligger hon på mattan i vardagsrummet och tvättar sig och surar för att matte gång på gång kastar ner henne ifrån knäet. Konstigt, matte uppskattar inte att bli tuggad på!
Nu står hon och jamar vid min stol igen. Bäst att låta henne sitta knä igen. Är barn lika jobbiga som kattungar? Varna mig i så fall innan jag och Danne fattar det beslutet! Åh, vad bra. Hon tröttnade och gick ut i köket istället. Det lämnar mig fri att lägga upp ett par hundra bilder, eller så. De är från förra veckan samt helgen då Nea var här. Hade visst några kort kvar i kameran sedan dess.
Denna vackra plats består utav minst en fotbollsplan, och ligger helt öde nu under vintern. Där är det perfekt att släppa Catchy och låta henne leka ordentligt. Snön får den lilla skogen och den stora ängen bara hundra meter från vårt hus, att se magisk ut, eller hur?
Hm.. någonting får mig att tro att Catchy tycker om snö?
På väg hem igen insåg jag att jag tappat linsskyddet till kameran, men det låg så fint och väntade på mig i början av ängen. Efter en kvarts intensivt lekande för Catchy och en kvarts intensivt frysande och korttagande för mig så drog vi hem där husse väntade. :-) Det bästa med att vara ute om vintern är att komma in igen.
