Cannea

Mamma låter hälsa att Balder och Bonita redan har börjat öppna ögonen. Små, smala springor knappt värda namnet. Men det är mer än ingenting!

Vidare tänker jag lägga upp ytterligare en video nu, inspelad ungefär samtidigt som den första. Men för dig som inte får nog av de små sötnosarna är det antagligen jätteroligt, inte sant? Och snart, kan jag säga, så kommer det helt nya, fräscha bilder på dem!

Nu kanske jag har lyckats lägga upp en video på dem!
Vill ni höra de små grisarna? Rösten i bakgrudnen är syrrans. =)

Mamma och jag har självklart blandat ihop våra kameraladdare, så hennes är i Växjö och min är i Bohus. Underbart? Not.
Så det blir till att posta dem så att ni kan få nya, fina bilder på världens sötaste valpar!

Förhopppningsvis kan hon ta nya bilder idag på dem, om kameran hunnit fram är... vi får hålla våra tummar!

Härkommer (äntligen!) lite nyheter från marsvinskören. Jag vet att ni har längtat!

Anledningen till att det har varit Blogg-torka ett par dagar är för att skribenten (Annie) varit och hjälpt pojkvännen med hans flytt, och bredbandet hade ännu inte hunnit ikapp de femtio meter han flyttat. Men nu sitter hon hemma igen och skriver om de fem sötnosarna Bimbo, Bamse, Balder, Birka och Bonita.

Balder väger nu runt 1,5-1,6kg. Inte illa! Dock k'mpar de andra aktivt för att komma ikapp, och till mammas förtretg är de inte stilla nog för att vågen ska visa exakt hur mycket de väger. Bimbo, som ändå föddes först, väger ungefär 1,1 kg. Birka har gått om henne med sina stolta 1,2kg. Brorsan Bamse är lika tung/lätt som Birka. Bonita är fortfarande (och förblir antagligen) kullens minstig, på 750 gram. Hon passar än så länge bra i bunken som de vägs i, till skillnad från Balder, som bara välter den. Vilken liten tjockis!!



Bimbo har utropat sig själv till utbrytardrottning och gör allt för att smita ifrån dynorna. Bamse kämpar på för att komma ikapp Balder i storlek, Birka ser till att lillasyster får någon att ligga på. Alla fem låter som små grisar (eller marsvin, som sagt) och är fortfarande inte öppnat ögonen. Men Catchy anser att de i alla fall är stora nog att sköta sig själva några minuter i taget, medan hon själv pustar ut på storarumsgolvet. När de skriker för mycket efter henne gå hon tillbaka dit en stund.



Birka har en söt vit fläck på sin lilla haka och bröstkorg, har det uppdagats, och Bonita är inte heller helt "rottisfärgad". Det verkar som om hon har vitt på någon av tassarna. I alla fall enligt Nea. Även Balder har visat sig ha vita pigment, även dessa på någon av hans små (eller stora) tassar.
Som sagt: Ingen av valparna är den andra lik. Men en sak har de gemensamt: De är alla underbara!

Hej hopp!
Förlåt för att jag missade att lägga upp någon bild i går... men idag kommer helt nya, fräscha bilder upp som kompensation!

De har växt otroligt, men kan ju ännu varken se eller höra... däremot kan de låta!
Mammas nya smeknamn på dem är Marsvinssonetten. Huvudsångare är basen Balder, som verkligen kan ta ton!
Och Karin som sa att honorna låter mest! Aja, det stämde ju i alla fall i början. Nu måst de nog ligga i för att återta ledningen...

Idag är det tre dagar sedan världens fem sötaste valpar kom till jorden.
De växer som ogräs, de små. Mamma tror att Balder väger runt kilot nu. Vilket chockade min kompis Hanin. Hennes flera månader gamla valp väger 1,7kg. Fast jag tycker väl inte man kan jämföra storlekarna på en yorkshire och en rottwielerblandning? Det är ju trots allt några kilon som skiljer dem åt... ett gott skratt blev det i alla fall på grund av uttalandet.

Det där med olika hundar och hundraser är intressant. Tyvärr finns det så mycket fördomar mot just rottisar. I mina ögon är de helt obefogade. Ingen frisk hund föds ond (vilket för övrigt är min syn på alla levande varelser) utan fostras in i ett beteende och ett tankemönster. Till råga på detta är just rasen rottwieler en kamphund. Detta innebär inte att de anfaller människor, utan att de är smarta nog att beräkna sin omgivning, vilket förr gjorde dem lämpliga till slagsmål. DET är i alla fall djurmisshandel.
Idag har vi inte hundkamper i Sverige, men rasen finns kvar och den blir ju knappast mindre intelligent. Det är en ras som absolut måste ha stimulans. Och om fel person köper en rottis, till exempel, är det ju knappast konstigt att hunden utvecklar olater som till slut kan bli riktigt farliga. En liten hund behöver inte samma stimulans (eller fel, den behöver det, men biverkningarna av att den inte får det blir inte lika märkbara). Du kan tillåta att den hoppar eller kastar sig över maten. Om en rottis gör det kan du bli av med fingrarna eller slå dig väldigt illa om du faller. Inte bra.
Ja, jag förstår att människor kan vara rädda för kamphundar. Men innan man kastar ur sig en mängd fördomar bör man alltid kolla upp varför.

Varför skrev jag nu denhär texten?
Därför att våra fem söta valpar om några få månader kommer att hitta nya hem (kanske ditt?) där de förhoppningsvis kommer att älskas och bli underbara familjehundar, så som deras släktingar Catchy, Snoddas, Ritsie...
Och de behöver människor som faktikst älskar dem så mycket att de lägger ner tid på att stimulera dem. Umgås, promenera, leka. Det är vad en hund behöver. Orkar man inte med det, så ska man inte ha hund. Varken stor eller liten. Hundar är inga leksaker. De är levande varelser lika mycket som du och jag.

Jag skrev dethär därför att jag hoppas att det finns människor, fördomsfria och med ett stort hjärta, som kan axla den mantel av kärlek vi bär till våra valpar. De kommer att formas till en unik personlighet. Tack vare dig.

Mamma har döpt om alla valparna. Till Marsvinskören.
Och dagens största glädjeämne är detta: 320g.
Det är hur tjock lilla Bonita är nu. Mamma tror att hon kommer att klara sig. Det tror vi alla. Hon diar själv och tar upp fighten med sina betydligt större syskon. Faran är i stort sätt över. 320 gram. Hon har nästan vuxit med halva sin storlek. På drygt ett dygn! Jag tror att familjen Brickman har fått en liten ögonsten i henne efter dramatiken och uppassningen.

En annan ögonsten är ju självklart Catchy. Den underbaraste av alla mammor. I början var hon väl lite skeptisk angående Bonita, men nu är hon lika ömsint och kärleksfull mot henne som mot de andra. Hon vaktar sina valpar med. Det är otroligt hur bra instinkt hundar har. Hon inser verkligen att de både är blinda och döva än så länge, och att det är upp till henne att försvara dem mot den nyfikna Al-Qaida-katten.

I Bohus är lyckan total. Lättnaden är enorm. Bimbo, Bamse, Balder, Birka och Bonita är pigga och små och friska och låter som små marsvin i hörnet i mammas rum. Och Catchy ligger som en drottning och vakar över dem.
Finns det någonting sötare än små, nyfödda valpar?

Valp nummer ett fick mycket riktigt namnet Bimbo på 420g.
Hon är kolsvart i pälsen med två vita fläckar på bröstet.
Hon fick sitt namn framförallt på grund av hur bitchig hon var mot minstingen. Givetvis var de tvungen att ha samma tutte. Men Bimbo, då! Man måste dela med sig till de minsta. Sagolikt söt är vår lilla Bimbo, i alla fall. Catchys förstfödda.
 

Valp nummer två gav vi namnet Bamse, 440g, efter en väldigt het diskussion. Både jag och mamma ansåg att den störste borde bära det namnet men Nea vann tillslut. Så den kolsvarte lille hanhunden fick namnet. Och vi tror att han kommer att leva upp till det


Valp nummer tre var som sagt den som kunde ha råkat illa ut. Han fick namnet efter (halv)jätten Balder. Personligen tycker jag väl inte att det var det bästa, men men. Nea behöver också få rätt ibland. ;-)
Balder vägde sina enorma 660g.


Valp nummer 4 var även det en hona, men olik sin äldre syster. Lilla Birka vägde också omkring 400g. Rottistecknad med en vit strimma på bröstet är hon, och duktig på att krypa upp på mammas rygg för att leta efter tuttar...(smart som sina mattar). Jag måste erkänna att jag inte är jätteförtjust i namnet. Men jag älskar valpen!


Valp nummer fem fick namnet Bonita, men jag kallar henne för Lillan. Det är ännu inte säkert att hon kommer att överleva. Tack vare Nina har hon fått extra näring och vi hoppas att vi kan hjälpa henne.Även hon är rottistecknad. Om man vill sätta henne i perspektiv till de andra så vägde hon 220g vid födseln. Inga bra odds. Men överlever hon, vilket vi kämpar för, så kommer det att vara tack vare Ninas tips, mammas uppofringar och Linnéas hjälp med att handmata henne. Jag måste erkänna att mitt hjärta klappar lite extra för den minsta damen. Kan hon räddas, så ska vi klara det.

De är här.

Mer behöver jag väl inte säga? Nej, men det gör jag ändå. För jag kan inte låta bli. :-)



När jag och Catchy följde Linné hem till vår pappa märkte vi att någonting inte riktigt var som vanligt. Catchy försökte gång på gång göra ifrån sig. Men ingenting kom. Det var fredag kväll. Jag ringde mamma, lite lätt upphettsat och orolig. Men även om jag trodde att det var dags då, så kulle det dröja lite till... det jag lade märke till var dock de första tecknen på att det äntligen var på gång...

Men natten blev till morgon. Catchy åt ingenting och tillbringade tiden mest i mammas säng. Hon var pigg ocg glad under våra mysiga promenader i vårsolen. Vilken vacker dag det var, lördagen den 21 mars. En dag som familjen Brickman kommer att minnas. Dock inte för solskenet.

Vi satt kring middagsbordet, jag och Nea samt två kompisar till oss. Mamma hade gått ut med Catchy en stund. Klockan var omkring åtta när mamma öppnade ytterdörren och kom in. Så fort hon lossade kopplet smet Catchy ner för trappan och lämnade fem tjejer förvånade i köket. "Hon dissar godis!" utbrast mamma förvånat. "Det måste vara dags för valpar snart". Hon följde sin tik ner.
Kanske tio minuter senare så kom hon upp igen. "Jag har ringt Karin" sa hon med ett leende. Mer behövde hon inte säga.

Klockan var runt nio när första valpen föddes. Jag och Linnéa fick kika in i rummet, men i övrigt var det bara mamma och Karin som hade tillträde. Catchy skötte sig alldeles utmärkt och då Karin anlände hade hon fixat den första valpen helt själv. En söt liten tik. "Vi får väl se om det blir en Bimbo" skojar jag där vi tjejer satt i köket och försökte komma på valpnamn. Linnéa och Hanna slogs om vem som först kom på namnet Barbie.
 
Jag, Karin och mamma var i sovrummet när jag (bara några minuter senare, kändes det som) avbröt samtalet. "Mamma, det kommer något."
Mycket riktigt. Valp nummer två gjorde entré. En liten hanhund, bara en aning större än storasyster.

Det höll däremot på att gå väldigt illa för valp nummer tre. Han låg med rumpan först, och Karin var orolig för att han inte skulle få luft. Att han skulle kvävas där inne. Han satt fast, eftersom han var så stor, en bjässe. Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att Karin var där. Hon hjälpte Catchy att försiktigt få ut honom. Han var väldigt stilla, men med hjälp av sin handduk ruskade hon liv i honom. Ungefär som dem gör i "Pongo och de 101 Dalmatinerna", eller vad den filmen nu hette. Valp nummer tre var nästan död. Men tack vare Karin räddades han till livet.

Valp nummer fyra kom också, men Catchy började bli trött nu. Trean hade tagit ordentligt på krafterna. Mamma och Karin turades om med att mata Catchy med dextrovatten för att ge henne mer energi. Jag hade hälst också velat vara med hela tiden där inne. Och jag måste erkänna att jag satt där i princip hela tiden. Tog varje tillfälle. Förlåt för det. Men Catchy är nästan mer min hund än någon annans.
Som tur var blev Catchy inte stressad av min närvaro, och valp nummer fyra var en söt liten hanne.

Valp nummer fem var också den sista valpen. Och den var också den allra minsta. Karin förklarade att den sista valpen ofta ligger klämd mot  revbenen under dräktigheten. Stackars liten. Hon var hälften så stor som de andra, tre gånger mindre än valp nummer tre. Karin varnade oss direkt för att vi antagligen kommer att mista henne.
Jag håller med henne. Det är naturens lag. De svagaste klarar sig inte.
Men jag, mamma och Nea tänker göra allt för att hennes chanser att överleva ska bli så bra som möjligt.

Efteråt var Ctachy trött men en väldigt duktig mamma. Snacka om instinkter. Och så kär hon var i sina valpar! När Karin lyfte den fjärde för att mäta den trodde jag nästan att Catchy skulle ta honom ifrån henne.




Klockan tre åkte Karin hem och vi gick och lade oss. Mamma sov inne hos valparna. De låter som marsvin. Varannan timme gick mamma upp och matade den minsta valpen för hand, allt för att ge henne en rimlig chans att överleva. Först trodde vi inte att Catchy skulle ta till sig henne. Men det kan också ha berott på att hon var så trött efter valpningen att hon inte orkade bry sig om den då. För hon neglegerade den nästan. Men nu tvättar hon den, i alla fall.

Idag är det (kom mamma på) 62 dagar sedan Catchy parades för sista gången. Alltså är det inte särskillt konstigt att Catchy inte fått sina valpar nu. Så vi kankse har gått sömnlösa i en vecka, mer än en vecka, på grund av att mamma räknat lite fel! Tur att hon ska bli slöjdlärare och inte mattelärare...

Är inte det här den treje 62:a dagen? ;-)

Så förhoppningsvis läggs det ut en bild på söta, nyfödda valpar i morron! jag hoppas det, i alla fall. Mamma med. Syrran med. Och antagligen Catchy med. Och Tenshi har ingen aning om vad som komma skall... mohahaha!!

Förresten, i väntan på valparna!
Här är Bohus version av Datamus. Här har vi en datakatt. Speciallicerad på att jaga ostyriga datamöss.
Tenshi råkar vara väldigt duktig på just datorer. Hon älskar i alla fall att vara just på dem. Tro mig, ingen är lika duktig på att få datorerna att muppa lika mycket som vår lilla Tenshi. Hon lyckades döda musplattan på min laptop, men som tur var återupplivade vi den genom att starta om datorn...

Jaja, hon är i alla fall söt. När hon sover.

Ännu inga valpar, men det verkar i alla fall vara nära nu. Det har gått ca tre dagar över tiden... så ingen i familjen sover vidare bra just nu. Men Catchy är lugn och tillfreds med tillvaron!
Nu har det börja läcka lite mjölk i alla fall, vilket tyder på att de små snart kommer. Men hur snart? Det kan inte bli snart nog...

Mamma har tänkt ut ett system för att veta vem av valparna som är vem: färgglada band. Hon tänker dokumentera valp för valp... men jag börjar undra om atchy tänkt vänta med att föda tills hon är ensam. Vilket inte lär hända den närmaste tiden. ;-) Vad händer om banden åker av, om Catchy tar bort dem eller så? Kommer vi blanda ihop dem då?
Det ska bli väldigt kul, det här med valpar! Jag önskar bara att jag personligen kunde vara mer närvarande, men det är lite svårt när man pluggar och bor i Växjö. Tyvärr.
Men det är bara att besöka mamma varenda helg de närmaste månaderna! Sj kommer i alla fall att älska mig i framtiden, men om mamma kommer göra det däremot, om det tvistar de lärde!

Fortfarande är det någonting som saknas...



Just det ja. Hundvalpar.
Det har gått 63 dagar sedan Catchy och Max... öh... ja, lekte. Magen hänger ner till golvet, nästan i alla fall. Dräktig, det är hon. Både jag och mamma har tyckt oss känna rörelser där inne ifrån. Catchys bröst är större än mina egna vid det här laget.
Hur länge till ska det dröja? Hon är redan en dag över tiden. Och vi har väntat i en vacka på att värkarna ska sätta i gång!
Tre mattar ligger sömnlösa och väntar på att få höra ljuden. Mamma och Linnéa väntar på att höra Catchy,  och jag väntar på att få höra min mobil pipa.

Det är dags nu, Catchy. Tycker du inte det?

Vi kan ju säga att någon har räknat lite fel...
En viss mamma glömde bort att februai inte har trettioen dagar.
Alltså föds ju inte valparna förren på söndag!

Det blev en liten besvikelse, men samtidigt lättnad. Allting är i alla fall ordnat nu, så att när de väl kommer till jorden, då är de efterlängtade! Så nu börjar jag om nedräkningen... 4 dagar kvar!

Och ingen är ivrigare att få¨valparna än Catchy! Hon är lagomt glad över att släpa runt på den där magen. Hon längtar efter att kunna hoppa och skutta och få vara pigg igen. Som på bilden!
Och mamma är lite generad över att totalt ha räknat fel. Så här har vi gått och hoppats hela gårdagen och hela natten och hela dagen idag! Stackars mamma. Men men, den som väntar på något gott...

Hej hälsar Catchy och hennes kattunge Tenshi!
Det råkar ju vara så att valparna inte är det enda tillskottet i familjen. Den 24 januari dök det nämnligen upp en dammtuss i huset. Det skulle föreställa en kattunge, men i Catchys ögon var det bara en fräsande, grå leksak. Hur mycket hon en gjorde sig till för att få leka med den där leksaken så fräste den bara åt henne, och rev henne med en liten tass så fort hon kom för nära. Och Catchy som bara ville pussas lite...
Dock började dammtussen tycka om det där stora, svarta monstret som bodde i hennes nya hem. Så helt plötsligt följde hon efter Catchy överallt. Vår stackars dräktiga tik fick helt plötsligt finna sig i att bli anfallen från alla möjliga håll. Från köksstolar, soffan, köksbordet, räcket, hyllorna, mattarnas axlar.. dammtussen hade lärt sig att vara överallt på en och samma gång.
Stackars Catchy...
Men den där leksaken är allt bra söt. Och nu har de två väldigt roligt ihop.

Om åtta dagar är det beräknat. En vecka och en dag. Och eftersom den här dagen nästan är slut kan man ju nästan säga att det bara är en vecka kvar, eller hur?
En vecka innan de små undren kommer till världen.

För Catchys del är det alleles för lång tid. Hon är tjock som en betonggris, och trött och stillsam. men om bara sju, åtta dagar, då... då kommer hon att slippa den där magen. men få några valpar på halsen i stället. Jag, Annie, som sitter här i Växjö och liksom ni bara tittar på bilderna, jag längtar hem.
Mycket.

Som tur var rapporterar mamma så gott som dagligen borta från bohus om hur det förlöper. Hur många valpar ryms id en där magen, tror ni?
Jag gissar på fyra, och hoppas på sex.