Lilla kullen fyller fem år idag!

Vart har tiden tagit vägen?! Idag fick Lady bli firad med tre timmar lek och bus i skogen och torkat grisöra efteråt. Hoppas ni är lika lyckliga mer era som jag är med min. <3 En liten kropp full med livsglädje och kärlek. Det bästa beslut jag någonsin tagit. Hoppas åren blir många, många fler!
Lady <3

Läsvärt

Jag fick tips om ett underbart inlägg idag. Och jag kände bara att jag måste sprida det vidare! Läs hela inlägget här.
 
 
 
 

Lite rörd blir man!

Jag skulle bara kolla en sak, och fick syn på besöksstatestiken här. Jag blir faktiskt lite rörd! Jag vet inte om det är artikeln, facebooklänken hos djurambulansen, eller om det helt enkelt bara är fantastiska människor som återvänder, men det är folk här dagligen. Trots att jag inte är här längre. Insikten gav mig lite dåligt samvete!
 
Jag bloggar ju fortfarande, fast på min egen blogg, en fotoblogg där jag försöker utveckla mitt fotograferande. Den handlar om allt mellan himmel och jord. Vill ni är ni välkomna att kika in där. Klicka här så hamnar ni rätt. Men det är ju inte helt dött här. Då och då skriver jag här. Då och då går jag in här. Inte lika ofta som ni, dock.
 
men återigen. tack! vet ni vilket stöd ni var? Jag tror inte det. Ni var fantastiska. Efter olyckan... jisses, jag grät, så rörd blev jag av ert stöd. Lady? Hon märkte ingen större skillnad.
 
Men skillnad har det blivit. Sådana händelser förändrar en.
 
Sedan morgonen i skogen går jag aldrig ut utan min telefon med mig. Förr tog jag sällan med den och det var rena turen att jag råkade ha den på mig dagen för olyckan. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha gått om jag inte haft den, om jag inte kunnat ringa efter hjälp...
 
Sedan morgonen i skogen har jag slutat använda halsband på Lady, och på min mammas hund Bonita. Numera har dem alltid sele på sig. I början var Bonita inte jätteförtjust över det, men nu trivs bägge som fiskar i vattnet i sina selar. Aldrig halsband. Om någonting någonsin händer nu, har vi mycket bättre möjligheter att lyfta, dra eller bara få grepp om eller hålla i. Sele är världens bästa och enklaste livräddare. Om vi haft det den dagen skulle två-tre timmar ha varit över på ett par minuter. Jag kanske till och med hade klarat det helt själv.
 
Sedan den där morgonen går jag sällan rakt ut i terrängen. Jag håller mig till välkända stigar och vägar. Tråkigare, men det finns en liten rädsla i hjärtat som kommer ta ett tag att komma över. Hålet i marken, där hon föll ner, har någon försökt fylla igen. Jag gissar att det är någon av brandmännen, för politikerna har inte svarat på mitt mejl om pontentiell fara. Hålet är väldigt nära där förskolan brukar gå med små barn.
 
Sedan den där morgonen tar jag inte Lady för given. Innan dess, var jag så säker på att hon skulle bli åtta-nio år och följa mig genom livet med den där dyrkande blicken bara hon kan ge mig. Men när jag stod där och såg ner i hålet, då hade jag redan börjat sörja henne. När jag sa till brandledaren Bosse: Jag ser hellre att hon dör av försöken att få upp henne, än fryser ihjäl där nere alldeles ensam, menade jag det från djupet av mitt hjärta.
 
Den där blicken i hennes ögon, när jag kröp ner till henne. Den totala tilliten och uppgivenheten. Jag har fått någonting otroligt värdefullt och aldrig, aldrig kommer jag att glömma det. Vi har fått en andra chans.
 
Sedan den där morgonen i skogen har Lady fått ett annat liv. Hon har fått en matte som inte längre tar dagarna med henne för givna, utan som varje dag, varje möjlig stund sätter sig på golvet och tar henne i famnen. Hon har fått en matte som klappar henne varje gång vi passerar varandra. Oavsett hur upptagen eller stressad jag är, tar jag mig de där minutrarna. Till svar har jag fått en, om möjligt, än mer kärleksfull vän. Varje morgon och varje kväll slutar och börjar med pussar och kramar och kärlek.
 
För man vet aldrig, vilken av dessa mornar, som blir den sista.
 
Om ni har bra tålamod får ni gärna fortsätta att kika in här!
Annars hittar ni oss > HÄR <
 

Lady är en kändis

Lady var med i senaste numret av Härliga hund, när dem skrev en artikel om Djurambulansen. Kan dock tycka att det har blivit lite missriktat; den största och viktigaste insatsen gjordes av de underbara killarna från räddningstjänsten! Djurambulansen kom, och körde oss till och från veterinären. All kärlek till dem!! Men vi får inte glömma de underbara grabbarna som slet och drog och lyfte! <3 Tack återigen.
 
Alla ni. Under tiden och efter <3 
 
 
 
 
 
 
Läs hela berättelsen här.
 
 
 
 
 

Efterskalv

24 000 människor hörde talas om Lady förra veckan när Djurambulansen skrev om incidenten på sin facebooksida. Över 780 personer kommenterade med underbara ord. Över 890 personer delade bilden och inlägget - det blev till och med översatt till engelska. Och här sitter lilla jag och bara gapar. Jag, som tvekade i stundens hetta om jag skulle ringa SOS eller inte. Jag trodde ingen skulle bry sig om min hund.
 
Över 2570 (på en enda dag) personer gick in här, och en stor del av dem läste hela eller stora delar av min skilldring. Folk jag inte känner har pratat om det så att jag har hört det utan att veta att jag, en bit bort, var den som stod där i skogen. På försäkringsbolaget hade dem hört talas om händelsen. Mammas kollegor pratade om det. Och jag kan inte beskriva hur rörd jag blir av att veta hur mycket fina människor det finns där ute. Alla stöttande kommentarer, hjärtan. Det var aldrig min mening att få någon att gråta.
 
Lady undrar lite vad som har tagit åt mig. Jag kan sitta vid datorn och läsa lite kommentarer och helt plötsligt kasta mig ner på golvet där hon legat intill mina fötter, och bara hålla om henne. Hon blir lika glad men ser lite överraskad ut, innan hon sömnigt rullar över på rygg så att jag ska kunna klia ordentligt på magen. Hon var bortskämd på kärlek redan tidigare, men uppskattar ändå den senaste veckans extra klappar, kramar och pussar. ALLA som kommer hit vill plötsligt kela jättemycket med henne. Och hon klagar inte.
 
Det är en fantastisk känsla att, som igår, ha henne mellan oss i soffan. Hon, en rottiskorsning på 33kg, får faktiskt plats i knäet på matte och mattes kille. Och fastän hon var i vä'gen för filmen kunde jag inte med att säga till henne. Bara krama henne ännu lite mer och le åt att hon faktiskt finns här hos mig. Bilden av henne, där nere, när hon vände upp huvudet och mötte min blick, den följer nog med mig resten av livet. Likaså när jag satt hos henne där nere och hon lade huvudet i mitt knä.
 
Ja, ni har rätt. Hon är en fantastisk hund. Och jag, som matte, är oändligt stolt över det förtroende hon har för mig. Att hon höll sig stilla där nere under de där två hemska timmarna. Att hon, så fort hon kom upp, kastade sig in i min famn och försökte gömma sig i min armhåla. Jag vet inte vad jag gjort för att ha fått det där förtroendet. Helt klart är det i alla fall att hon är mitt livs bästa beslut hittills.
 
Och med sele istället för halsband, hoppas jag att vi har många lyckliga år framför oss.
 

Man blir så rörd

Jag vill verkligen tacka för det otroliga stöd vi har fått, jag och Lady. Inte för att Lady är medveten om det, en jag är det. Och det har nog givit mig en starkare tro på mänskligheten. Igår var nära 250 personer här inne och läste eller i alla fall ögnade igenom min berättelse om vad som hände i fredags. 250 personer. Det är typ lika många som det normalt finns i en grundskola...
 
Den här bloggen skapades för att valpköparna skulle få hänga med från dag 1 och kunna följa sina valpars utveckling innan dem kom till sina nya hem. Sedan kom det en valpkull till och jag behåll själv en av valparna... vilket gjorde att bloggen inte helt dog ut. Numera, när valparna är vuxna, skriver jag sällan här längre. Min mamma, som först skrev hon också, är aldrig inne. Jag finns på en annan blogg, en fotoblogg. Men i lördags, efter att ha svarat om och om igen på facebook på frågan "Vad hände?" skrev jag ner historien här. Länkade till den på ställen där folk ställde frågan. Och fick en chock när jag loggade in och fick se att dne här lilla, personliga djurbloggen, där det som mest är 10 personer inne och kikar, haft 250 besök. Tack för att ni bryr er. Ni måste vara riktiga djurvänner!
 
Vilket stöd. I verkligheten var stödet lika fint. Brandmännen stöttade och tröstade mig under hela räddningsauktionen. Dem var ärliga och vänliga och gav mig filtar när dem såg att jag skakade. Fast det var mer chock än kyla som fick mig att skaka... och sedan fick räddningsledaren mitt nummer. Han tappade dock bort det, men sökte på mitt namn och hittade min systers nummer, ringde upp henne och frågade om mig. Hon tog hans nummer så att jag kunde ringa upp. Jag gjorde det och blev överväldigad av vänligheten. Dem ville kolla så att allt var bra med oss. Jag upprepar: hur fint är inte det?
Jag gick faktiskt med bullar till Brandstationen igår. Dem var inte där, så jag hängde dem på dörren. En timme senare ringer dem upp och tackar så mycket och lyckönskar oss. Sådan vänlighet!
 
Och veterinären som tog emot oss akut på fredagen, när jag och djurambulansen dök upp med genomblöta, oljiga och såphala Lady. Som tog emot oss direkt utan att bry sig om hur blött och oljigt deras golv blev. Som avvarade två personer för att gå igenom henne grundligt. Och som sedan ringde upp mig igår för att kolla hur allt stod till. Veterinären ringer alltså upp och kollar så patienten mår bra! Jag var så glad att jag inte kunde sluta le igår. Så fint! Så ***** fint!!
 
Och djurambulansen. Som kom på en utryckning ganska så ovanlig. Som stannade med oss, körde oss till veterinären och hjälpte mig under besöket där. Som körde mig hem sen. Vilket stöd. Vilket fantastiskt stöd. Ni kan ju gissa vad jag kommer att göra med min nästa lön... haha! Och sedan lägger dem ut händelsen på sin facebooksida och hittills har över 21 000 människor gillat det! En hel jäkla arena full av människor har läst om min flicka och gillat det! Över 800 personer har spriditr händelsen vidare. Över 700 personer har kommenterat deras inlägg...
 
Jag är rörd. Så himla rörd. Även om jag önskar att fredagen aldrig blivit som den blivit, är hon ju oskadd. Och stödet efteråt... ja, det är obeskrivligt.
 
Tack. Något bättre ord finns helt enkelt inte. Tack.
 
 
Lady tackar också. Fastän hon mest tyckte att Brandmännen var läskiga och veterinären jobbig.
Och Facebook, det känner hon inte till.
 

Snacka om service

Idag blev jag uppringd av veterinären som tog emot mig och Lady i fredags. Hon frågade hur det var med oss, om det blivit några komplikationer. Snacka om fin service. Och det var med ett leende jag kunde svara att Lady inte ens fått ett blåmärke. Ett mirakel, sa veterinären. Och jag håller med. Ett mirakel.
 
 

En "nära döden"-upplevelse

Jo, det var en underbar morgon igår. Solig, klar och ganska varm. Jag var redo att sticka iväg till jobbet, men först skulle mina flickor, Lady & Bonita, ut. Eftersom att vädret var så vackert och jag hade planerat morgonen väl så att jag hade gott om tid, tog jag dem på min favoritrunda i skogen, bergsknallarna ovanför Bohus.

 

Jag satte mig och njöt av solskenet och beundrade höstens vackra färger. Efter en stund tittade jag på klockan och tänkte att det var perfekt tid att börja gå hemåt, men att vi fortfarande hade gott om tid. Så jag tog en stig jag inte brukar ta, men som jag gått på sedan jag var ett litet dagisbarn. Över bergsknallarna. Hundarna sprang i förväg och lekte med varandra.

 

Plötsligt sticker Bonita, den äldsta av de två systrarna, av åt fel håll, och jag ropar åt henne att komma tillbaka. Lady kommer lydigt fram till mig och jag pekar åt vilket håll vi ska gå. Hon går före uppför bergsknallen medan jag ropar igen på Bonita. Då hör jag plötsligt Lady gläfsa till och jag hör henne sprattla mot stenhällen. Fördomsfull som man är fräser jag åt henne att sluta upp och komma tillbaka, för jag trodde att hon fått syn på något vilt djur och satt efter det. Så jag skyndar efter uppför berget, kanske tio meter längre bort.

 

Men väl uppe på den lille bergsknallen kan jag inte se Lady någonstans. Bonita kommer glatt ifatt mig. Det är då jag sänker blicken, och ser att det, strax nedanför kullens topp, nästan helt täckt av ljung, finns en klippskreva. Faktum är att bergsknallen jag står på egentligen är en gigantisk stenbumling som vilar mot det riktiga berget, och en grund ravin löper emellan dem, åtskillda av en mindre sten och nästan dold under ljungen. Ravinen är kanske en halvmeter bred, och där, nästan en meter ner, ser jag Ladys rygg. Hon ligger fastkilad med benen neråt (alla utom ett som är vinklat bakåt, men det lyckades hon själv vrida rätt några minuter senare) och ryggen sitter fast så att hon inte glider ner djupare. Klippskrevan var runt 2 meter djup, och smalnade av mer och mer (vilken var en hisklig tur, annars hade hon ju glidit enda ner i vattnet). Den sista halvmetern var vattenfylld.

Jag lägger mig på mage, lugnar henne så att hon är stilla, och försöker dra upp henne i nackskinnet. Hon sitter fast. Jag drar igen, och Lady rör sig en aning - hon glider längre ner. Jag når henne inte ordentligt och jag är för svag för att dra 33kg hund rakt upp. 33kg hund som sitter fast... omöjligt för lilla mig, en ung tjej på runt 58kg. Jag ligger hjälplös i ljungen och ser min lilla treåriga flicka sakta glida längre bort, längre ner. Hennes nos är bara en decimeter från vattnet.

 

Jag, som då inte visste hur djup/grund skrevan var, fick panik. Klockan var tio i tio på morgonen när Lady trillade ner och jag hade ingen aning om vart jag skulle ringa. Vart ringer man när alla man känner är på jobbet? Men jag var tvungen att ha hjälp. Hon satt fast där nere, och gled hon djupare ner skulle hon drunkna. Det kändes som om tiden stod stilla, samtidigt som den rusade iväg och jag insåg att varje minut var för dyrbar för att slösas bort på att vela. Vem ringer man, när ens älskade hund trillar ner i en klippskreva utom räckhåll?

 

 Löven och mossan...? De ligger på Ladys rygg. Det vita snöret är hennes koppel...

 

Klockan 10.01 (enligt min telefon) ringer jag 112. Jag blev kopplad hit och dit och fick förklara situationen flera gånger. Det var inte det lättaste att beskriva vart i skogen jag befann mig, särskillt inte för någon som aldrig satt sin fot i trakterna ("Jag är i skogen mellan Bohus och Surte, mellan vattentornet och skjutbanan" "I Kungälv?" "Nej, i Bohus!"). Men jag kunde ge någorlunda vägledning i alla fall. Tursamt nog hade jag hållit mig ganska nära stigen. Tillslut blir jag ihopkopplad med Bosse på Surte Räddningscentral. Han är helt fantastisk och säger åt mig att han vet vart jag är och att han och hans team är på väg. Dem tänker hjälpa oss och dem är nära. Han stannar kvar i telefonen tills att jag hör brandmännen ropa. Jag ropar tillbaka.
"Vi hör dig!" säger Bosse i telefonen. "Nu börjar dem springa, grabbarna!". Och jag ser dem komma springande genom skogen mot mig. Jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Jag tror till och med att jag grät. Annars kämpade jag verkligen för att vara lugn. Om inte jag höll mig lugn skulle Lady få panik och glida längre ner.

 

Bonita, min andra hund och Ladys 4-åriga helsyster, fick panik och skällde ut brandmännen när dem dök upp i skogen. Hon var nog den som var mest skärrad av oss tre. Jag band henne i trädet intill och det var inte populärt. Hon ville vara med, ville sitta i mitt knä och beskydda mig från nykomlingarna. Och jag försökte lugna henne utan att gå för långt från Lady. Så fort jag kom för långt från Lady började hon gnälla, livrädd för att bli övergiven där nere.

Sex stycken brandmän kom. Klockan var 10,19. Vi började diskutera hur vi skulle göra, hur vi skulle dra. Vi gjorde ett par försök, men hon gled bara längre och längre ner - och framåt, inunder den sten som satt som en kil i klippan. Efter kanske en halvtimmes försök och diskussioner ringde vi Djurambulansen för att få rådgivning i hur vi skulle gå till väga. Rättningstjänsten hoppades att ambulansen skulle ha linor eller selar eller någonting vi kunde använda av. I vanliga fall har jag alltid sele på mina hundar när jag går i skogen. Den här morgonen hade bara Bonita sin sele - Lady hade bara halsband. Vi skulle ju inte gå så långt...

Bosse såg mig i ögonen och sa: "Annie, vi kommer att få upp henne. Men det ser illa ut och vi måste dra på ett sätt som hon inte klarar. Hon kommer att gå sönder. Vi kommer att slita sönder någonting. Men veterinärerna är duktiga och dem kommer att hjälpa dig sen". Jag såg honom i ögonen och svarade att jag förstod, och att jag var medveten om allt som kunde gå fel... men att jag hellre såg hennes ryggrad knäckas än att se henne drunkna mitt framför mina ögon. Hennes nos var bara centimetrar från vattenytan. Hjärtat skrek men hjärnan var iskall och klar. Hellre att hon dog i eller av försöken att rädda henne, än att hon dog nere i skrevan, livrädd och ensam och iskall. Jag kunde bara inte tillåta det.


Djurambulansen kom och Lady hade legat i vattnet i en närmare timme (fyrto-femtio minuter kanske, vet ärligt talatr inte riktigt för jag hade bättre saker för mig än att kolla på klockan). Hon skakade tänder så att det hördes upp till oss. Jag satt och pratade med henne. Brandmännen hade lagt en filt över henne. Då och dog vände hon huvudet och kikade upp på oss. Sorgsna, lugna ögon. Förstående ögon. Hon visste att vi försökte hjälpa henne. Hon höll sig stilla. Djurambulansen kom. Det är egentligen bara en transport, men dem hade ett verktyg vi försökte med. Men eftersom att hon satt så fastkilad kunde vi inte få det runt henne. Vi var tvugna att ge upp även dem försöken.

 

 

Efter nästan en och en halv timme började SOS trycka på om att avsluta uppdraget. Tänk om det kom ett annat larm? Vi kände alla av tidspressen och vi var inte helt överens om hur vi skulle ta upp henne. Någon tyckte att vi skulle tillkalla veterinär och ge henne lugnande eller kanske till och med söva henne lite för att det skulle bli lättare. Jag vägrade vänta 30-40 minuter till och riskera att hon led ännu mer under tiden. Jag var nu helt inställd på att hon skulle dö. Jag stod där och såg henne ligga stilla. Jag såg Bonita ligga och vänta i ljungen. Det kändes så hopplöst. Så surialistiskt. Lady gled sakta ner längre och längre och fick nu kämpa att hålla upp huvudet över vattnet. Min pappa kom förbi med matolja, en människa som bodde i närheten bistod oss med såpa. Vi försökte dra och dra men fick inte grepp längre, hon var för långt in under stenen. Och när vi fick grepp rörde sig bara överkroppen. Pappa var en ängel och tog med Bonita hem, så att jag bara hade en orolig hund att hålla lugn.

 

 
 

Tillslut blev jag desperat. Framför den kilformade stenen blev skrevan lite bredare. Det såg jag nu när vi i vårt arbete röjt det ganska fritt runt skrevan. När ingen såg gick jag fram... och innan någon hann stoppa mig hoppade jag ner där. Jag kröp ner till Lady. Kunde vara hos henne. Jag lade mig i vattnet framför henne och stack in vänsterbenet under henne som stöd. Lyckades få hennes bog och bröstkorg att vila mot mig. Försökte dela med mig av min värme. Hon skakade. Jag tog hennes huvud i mitt knä och stöttade upp det så att hon slapp kämpa. Hon slickade mig på handen. Hennes ögon var så förtroendefulla. Så sorgsna, men så oändligt tappra och det gav mig förnyat mod. Jag sa till henne, om och om igen, att det skulle gå bra. Vi skulle få upp henne. Jag sa det så ofta att jag tillslut var säker på det själv.


Vi fick en andra chans. Väl där nere kunde vi arbeta på ett helt annat sätt. Jag kunde få in en rem under framtassarna, och sedan ytterligare en som brandmännen sakta "sågade" bakåt tills den hamnade under hennes mage. Mer olja. Jag var där nere, klappade, tröstade, kysste, lugnade. Och så drog dem. Två män höll Lady i remmarna, tre män plus föraren drog i dem. Och jag tryckte på nerifrån.


Hon gled upp. Upp och bak drog dem henne. Jag såg henne försvinna upp mot himlen och vi hade ögonkontakt tills att hon försvunnit upp ur springan. Jag vet inte hur jag själv kom upp, men det nästa jag ser är när hon landar på marken. På ett ögonblick samlade hon ihop alla benen under sig och sprang undan från brandmännen, livrädd, med svansen mellan benen. Jag ropade hennes namn och bredde ut armarna, och sedan satt hon där i min famn. Skakade av kyla och rädsla, tryckte sig så nära hon bara kunde. Och jag höll om henne och grät och skrattade samtidigt. Hon var hal och slemmig av såpa och olja och det löddrade när jag klappade henne.


Lady kunde gå. Ett mirakel, för det borde hon inte kunna. Vi hade varit inställda på att ha sönder henne i kampen om hennes liv. Vi hade trott att ben eller leder skulle ta skada av all dragkamp och alla lyft. Vi trodde inte att hon skulle klara det. Men det gjorde hon. Räddningsledaren Bosse hade ögonblicket innan varit nära på att säga till SOS att hunden inte skulle klara det, men blivit avbruten av brandmännens vrål när de tog i, vänt sig om, och sett hur Lady kom upp. När han berättade för tjejerna på SOS jublade dem.

På vägen ner från skogen gick Lady på egna ben, mycket misstänksam och rädd för alla människor som ville fram och hälsa på henne. Mitt hjärta svällde av stolthet över att se henne gå och skutta som vanligt igen. Om och om igen sökte hon skydd hos mig och jag skrattade av lättnad över att se henne i livet. Se henne bekymra sig över så vanliga saker som främmande människor i klargula kläder och en stor röd lastbil. Djurambulansen tog oss till veterinären som konstaterade samma sak som jag redan gjort. Inte en skråma. Totalt oskadd. Bara något blåmärke och lite varma framben där vi dragit remmarna. Tack vare filtar och kramar hade hon rätt temperatur och var pigg och glad. I skrevan hade hon druckit vatten och var inte uttorkad. Lite rädd bara. Lite misstänksam. Och vem skulle inte vara det?


Väl hemma väntade ett varmt bad (Vilket Lady inte uppskattade lika hett, men vi andra tyckte det var mysigare att krama henne efteråt). En lycklig hundsyster. Sedan kom alla hem, med pussar och kramar och hundgodis och kärlek. Lady verkade redan ha glömt bort dagens händelser och uppförde sig precis som vanligt. Bara lite mer oljig i pälsen...

Två bad senare luktar hon fortfarande lite matolja. Men hon är helt oskadd. Pigg, lycklig och levnadsglad precis sim vanligt. Inte ens lite stel efter två timmars kamp där i kylan och i vattnet... Matte är däremot både stel och öm och har skrapat upp händer och knän under räddningsauktionen. En bula i huvudet finns också. Men det kunde ha gått betyligt värre. Den här soliga morgonen blev tillslut en solskenshistoria. Aldrig mer tänker jag gå ut med hundarna utan sele...

 

 

 

 Lady överlevde. Oskadd. Tack vare Djurambulansen och Surte Räddningstjänst.


Fångat på bild

Det man fångat på bild stannar på bild. Ett leende lyser för evigt. Hur åren än går, hur mycket världen än förändras, förblir korten frusna minnen av ett flytt ögonblick. Och ju fler år som gått sedan ögonblicket, desto mer uppskattar vi att kunna blicka tillbaka.
 
Bilder som inte betydde så mycket i våras, betyder mycket nu. Det är lätt att glömma att föreviga det där, men när det är borta och man vill se tillbaka, är man oändligt tacksam att man lyfte kamran och tog sig tiden att avbilda det där, just då.
 
 
 
 

När man mister ett djur

Det är skillnad. På att mista och att mista. Vem eller vad. Klart att det är. Man har olika inställning till det. Sin gammelfarmor känner man oftast inte så jätteväl, och man är beredd på att mista henne en dag. Sitt barn däremot, tror man aldrig att man ska mista, och man har levt så nära och känner varandra så väl. Döden är döden, men man kan vara mer eller mindre beredd på den, anse den mer eller mindre rättvist.
 
Att mista ett husdjur är inte som att mista en människa. Självklart inte. För redan när man skaffar djuren vet man, att den här individen kommer jag begrava en dag. Så tänker man väl inte om sin mamma, sina syskon eller kusiner? Men med ett djur gör man det, för ett djur är ett val och man vet att de inte lever lika länge som vi människor. Man är inte redo, när dagen väl kommer, man man är ändå beredd på själva tanken.
 
Men inte på sorgen. Den är man inte beredd på. Den där djupa tomheten och tårarna som svämmar över. Inte vid omnämnandet av döden, utan av stunderna som varit som aldrig kommer tillbaka. Att mista ett djur är på sätt och vis jobbigare än att mista en människa. För till djuret kunde man inte säga: Var inte rädd, vi är på väg till sjukhus. Du är trygg hos mig, jag älskar dig.
För djuret förstår inga sådana ord. Man kan bara hoppas på att hon eller han visste ändå. Litade på en.
 
Till en människa kan man säga de där sakerna. Man kan finnas där.
 
Att mista en människa är värre. För det finns så mycket saker man kanske sagt i vredesmod. Så många saker man aldrig sa alls. Som hade varit viktiga att säga. Och man ångrar bittert det man aldrig gjorde. Jag tror att man ångrar det man inte gjorde, mer än vad man ångrar de oförrätter man gjort.
 
Sorgen. Över det som aldrig kommer att hända. Men den mildras ändå lite vid tanken på hur bra allting var. Hur många år vi fick. Det kan jag intala mig redan nu. Och i framtiden kommer jag rent av tro på det. Och känna så. men just nu, just nu saknas det någon i soffan. Det kom ingen och mötte mig i morse när jag steg upp. Ingen tung svans dunkade morgontrött mot golvet där hon brukade ligga.
 
Det hänger ett koppel på ytterdörren. Det borde inte hänga där. Det borde följa med oss ut. Någon borde försöka ha dragkamp med det. Som en liten valp. Trippa på tåspetsarna och glittra med ögonen. Någon borde ha ätit ur den vita matskålen igår kväll.
 
Igår kändes det som att hon bara låg på bottenvåningen. Som om hon skulle komma upp när som helst. "Tror du Lady och Bonita saknar henne?" frågade min lillasyster. Jag skakade på huvudet. "Jag tror inte de vet att hon är borta än". För så kände jag. Jag kunde liksom inte tro det själv. och Lady torkade försiktigt bort mina tårar med sin tunga och jag borrade in ansiktet i hennes päls.
 
Man kanske kan tro att det inte skulle märkas. Att en försvinner, när man har tre. Men det gör det. Det märks. De har sina roller, sina egenheter. Platsen i gästsängen och i soffan, den var Catchys. Först att säga godmorgon, det var Catchy. Hon lunkade alltid bakom en som ett ankare. När man kom hem fick man alltid någonting av henne. En sko, oftast. Sedan gick hon iväg med en sko och lade den någonstans. Man hittade aldrig skorna när man skulle ha dem.
 
När man mister ett djur, sörjer man. Att förneka det eller att kalla det fånigt, är väl inte mer än rätt. Men dem som säger så, att det är fånigt, dem har aldrig haft djur. För hade dem haft det, skulle dem ha vetat att det inte är djuret man sörjer, utan sin vän. För ett husdjur delar man vardagen med. man skapar tusentals minnen. Man lever ihop. Tillsammans. med en hund, om någon, delar man vardagen. Den älskar dig gränslöst och följer dig tveklöst. Den bryr sig inte om storleken på sin plånbok eller om du är sminkad eller inte (jo, förresten, den kan försöka leka sminkborttagning). Hunden älskar dig för den du är och vad du gör.
 
När man mister ett djur mister man en vän. Och hur beredd man än är, gör det alltid fruktansvärt ont.

Hon är bland änglarna

Hon somnade in på vägen till Blå stjärnan. Nu är hon en stjärna som lyser där på sommarhimlen, betraktar oss och ser till att vi är trygga och lyckliga.
 
De senaste veckorna har Catchy varit hängig. Vi har trott att det berodde på värmen. Hon var ändå lite överviktig, och det har varit varmt. Men det fanns en orsak till Catchy hade blivit sjuk.
 
I en vecka har hon varit trött. Glad och härlig, men trött. Lagt sig allt oftare. Vilat. Vi har skyllt på värmen.
 
I lördags åt hon inte sin frukost. Eller sin kvällsmat. Hon låg i stort sett hela dagen. Men under promenaderna var hon glad och lekte lite med sitt koppel. Åt lite gräs och såg sådär nöjd ut som bara hon kunde göra. Hon sov på mammas matta som vanligt.
 
I söndags ville hon inte ha varken frukost eller kvällsmat. Inte heller potatis eller köttet som blev över när mamma skulle fixa grillspett. Då anade vi att någonting var fel. Catchy, som inte vill ha mat... men hon drack. Och hon fick mjölk, som hon drack. Hennes nos blev varmare framåt kvällen och eftermiddagen.
 
Mamma och Catchy gick en långrunda på tu man hand till ängarna. Där fick Catchy vara lös. Där fick hon bada i bäcken. Hon lade sig ner i vattnet. Sedan gick dem hem. Hon var trött, lade sig på köksgolvet. Jag kysste hennes panna och viskade till henne hur mycket jag älskade henne.
 
Idag skulle mamma åka till veterinären på Stig Center för att vaccinera Bonita. Frågade om Catchy och fick rådet att åka in till Blå Stjärnan. På vägen dit somnade Catchy in i bilen. Hon blev åtta år gammal.
 C
Någonting brast. Buken var spänd. Hon hade inte ont. Och det hade inte gjort någon skillnad om vi åkt in tidigare.
 
Catchy blev åtta år. Det var åtta fantastiska år. Och nu är hon en ängel bland de andra. Balou/Dexter och Balder. Bamse och Birka. och Ludde. De glittrar uppe på himlen. De finns med oss. De vandrar hos oss som en skugga och deras trofasta kärlek finns där som en varm filt över hjärtat. Catchy är hos dem nu.
 
Jag kommer alltid att sakna henne. Men jag är så tacksam över alla åtta år. Alla dagar vi haft. Alla tårar hon slickat från mina kinder. Idag är det Lady som tröstar mig. Lady och Bonita.
 
Livet är tomt utan djur. Jag är så lycklig över att ha dem två här hos mig nu. Lady på mina fötter i detta ögonblick. Deras trygga, kärleksfulla närvaro. Gränslösa kärlek.
 
Tack Catchy, för dessa åtta underbara år.
Du vet att du var älskad.

Grattis på treårsdagen!

Grattis på treårsdagen alla valpar från kull nummer två!
 
Tiden går fort. Jag minns det som igår, den där kvällen för tre år sedan. Jag bodde i Växjö på den tiden. Jag skulle jobba natt på ett äldreboende när mamma ringer och säger att förlossningen dragit igång. Och jag svävade på rosa moln, hoppades att min valp skulle födas frisk och pigg. Jag önskade mig en tanfärgad tik. Under kvällen och natten hölls jag uppdaterad på telefonen. En siffra, följd av könet. 1, 2, 3... 9, 10! Tio små valpar. En av dessa var min tanfärgade lilla tik. Hon som sedan flyttade hem till mig vid åtta veckors ålder och som sedan dess värmer mina fötter, trängs i min säng och kryper för nära på morgonen när jag viskar "god morgon", gör det alltför lätt att somna om igen...
 
Tre år har gått sedan hon och hennes nio syskon kom till världen. Tre år. Och nu bor vi i Göteborg, hon och jag. I radhuset där hon föddes. Det är och förblir hon och jag mot världen. Att skaffa henne var ett beslut jag aldrig kommer att ångra. Det bästa beslut jag tagit. Så många tårar jag fällt i hennes päls, så många sorgsna tankar hon slickat bort. Så många skratt hon framkallat när hon skuttat genom vatten, snö, gräs... Lady är ett livslångt beslut. Hela hennes liv ska hon vara vid min sida och jag gör allt för att ge henne ett så bra liv som möjligt. För hon gör allt för att ge mig det. Kärleksfullare hund får man leta efter!
 
Tre år. Det känns som om tiden gått så fort, men så mycket vi hunnit med! Och så mycket vi (förhoppningsvis) har framför oss!
 
Sorgligt nog händer det inte mycket här på bloggen längre. Vardagen har tagit över så mycket och man prioriterar annat. men högst upp på min prolista står hon. Den där valpen som föddes för tre år sedan ganska så exakt.
 
Grattis Lady, och tack Catchy för den lilla valpen som kommit att bli min allra bästa vän.
Grattis, alla tio. Och alla familjer som får dela deras livsglädje, varje dag!
Ta hand om varandra.
 
MVH Annie & Lady

God Jul!

& gott nytt år önskar familjen Brickman!

När en ängel farit till himlen

Djurvännen inom mig gråter ikväll. Människan inom mig förstår människan bakom beslutet, men kan inte hålla med eller rättfärdiga det.
 
Ludde är i himlen tillsammans med flickan som valde ut honom. Flickan som dog så tragiskt och vars mor beslöt att ta valpen ändå. Två gånger har hon hört av sig nu i det senaste, när hunden var två och ett halvt år gammal, och frågat om hjälp med fodervärd. Vi lovade att hjälpa henne, ville ha mer information, bilder på honom. Jag funderade själv på att ta honom. Om hon kastrerade honom. Vi hade folk redo att hjälpa till.
 
Men nej. Istället tar ägaren beslutet att han ska fara till himlen där hennes dotter väntar. Och nu är dem där tillsammans. Fint, kanske. Men det är sjukt hemskt att skicka en frisk hund till himlen. En frisk, underbar och ung hund. Med hela livet framför sig. Så egoistiskt gjort.
 
Mitt hjärta gråter. Lady tröstar min mamma, som låter tårarna falla fritt. Så orättvist. Man gör helt enkelt inte så. Man tar inte livet av ett djur om man absolut inte måste.
 
Lady är mitt livs bästa beslut. Det är inte lätt alla gånger. Men jag har aldrig ångrat mig och jag älskar henne så oerhört. Hon är det bästa beslut jag någonsin tagit.
 
 
 

Photo by Mamma

Det är en historisk kväll, ikväll. Geisha och Pixie delade knä för första gången någonsin! Som tur var kunde mamma föreviga detta ovanliga fenomen. Dessa två honkatter har tidigare avskytt varandra, eller ja, Geisha har avskytt Pixie.

Det finns en första gång för allting!
 
Nu var det ju katterna som skulle vara i fokus... vi skyller på kameran.
 

Om

Min profilbild

Jag är en helt vanlig, svensk tjej från en familj med många djur. Jag blev tillsagd att blogga om familjens hund Catchy då hon blev dräktig 2009. Sedan dess har denna blogg innehållit allt mellan himmel och jord om familjen och djuren, samhället och synen på husdjur. Mitt namn är Annie, och det här är en djurblogg. Min fotoblogg hittar du på: www.narannie.blogg.se

RSS 2.0