Idiot i andra änden av kopplet...
Jag blir så besviken på vissa människor. Jag läste just en artikel där en 10årig flicka på promenad med sin mamma, blev anfallen av en hund. Ja, ni kan ju läsa själva:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6772296.ab
Det är bedrövligt. Att en vuxen människa smiter från en plats där ens hund skadat ett barn. Hundägare som denna ger alla hundägare dåligt rykte. Jag blir så ledsen. Hon flydde från platsen. Hade en munkorg till den anfallande hunden som hon inte hade på. Hade den okopplad.
Jag brukar försvara hundarna, då de mesta fel en hund gör beror på en dålig ägare. Skit i andra änden av kopplet. Men vissa hundar går inte att lita på. Hade hunden munkorg är det ju ganska troligt att den antlingen bitit förut eller att den försökt. Sådana hundar kräver ju ännu mer uppmärksamhet. Jag vet ingenting om hundens mentala hälsa i det här fallet, men jag ifrågasätter ägarens.
En hund som bits, anfaller eller dylikt, har troligtvis blivit felbehandlad. Kanske är det rasen/rasblandningen, att ägarinnan i det här fallet köpte en gullig valp utan att inse att hunden skulle komma att kräva bra och regelbudnen träning för att bli Drömhund som vuxen? Jag läser en underbar bok just nu om valpuppfostran, och jag önskar att fler blivande/nuvarande hundägare läser på om både hundraser och hundbeteende samt uppfostran. Det skulle förhindra sådana här tragedier. Tur att flickan "bara" fick ett köttsår och ärr för livet. Tur? Hm... det är väl inte riktigt rätt ord.
En mindre trolig orsak till en hunda agressiva beteende är att den har något mentalt handikapp. I det här fallet tycks det mig uppenbart att det inte är så, utan skit bakom kopplet. En riktigt funtad människa flyr inte fälltet för att skydda hunden från avlivning eller vad ägarinnan nu tänkte. En riktigt funtad människa stannar, tar på sig ansvaret, för att den vill få hjälp så att samma sak inte upprepas.
Litet smakprov på GBG-Bilder
En dag försenad lägger jag upp lite bilder från Göteborg. Det har varit en hel del annat som pockat på uppmärksamhet, så bloggen glömdes bort. nu kommer ytterligare en omgång oredigerade bilder ut på bloggen. Hade jag haft tid, lust och ork hade jag rättat till dem, men jag har en djävulsk tandvärk och måste snart lägga mig... så därför blir det bara ett snabbt inlägg idag. Förlåt för detta.
Jag lägger bara upp ett par bilder idag. Jag har inte tid för mer. Men jag utlovar fler bilder! :-)
Det var tyvärr allt för ikväll. God natt.
Fröken Gnällspik
Lycklig verkade också kattungen, för hon lade sig i fönstret och tvärslocknade. Hon sov tills att vi skulle sova, då blev det full rulle. Men hon var inte enbart lycklig över hemkomsten. Hon ropade en hel del, och vi som lärt oss de flesta av hennes röstlägen och åsikter vid det här laget förstod vem hon ropade på. Syrran. Hon och hennes lillasyster lekte Non-stop hela helgen, och det känns antagligen väldigt ensamt för lilla Geisha nu. Hon klagade och klagade, ropade och ropade. Tills att vi tog upp henne i famnen och gosade med henne. Då spann hon lyckligt och somnade igen. Hela morgonen höll vi på så, hon och jag. Hon ropade, jag lyfte upp och kelade med henne. Jag satte ner henne, och hon började ropa.
Det gjorde väldigt ont att gå hemifrån. Jag tyckte det var synd om henne som lämnades ensam. Men men, hennes husse kommer hem på lunchen, sedan är det bara några ensamna timmar innan vi båda kommer hem igen. Stackars liten. Men jag tror nog att hon hellre är ensam ett par-tre timmar i sträck än att behöva bo kvar med de där två, svarta läskiga monstren hon tvingats umgås med i helgen.
Bilder kommer i kväll, hade jag tänkt. På vovvarna och på katterna och kanske på något annat med. Vi får se vad jag hittar i min kamera :-)
Utrdrag ur min Resedagbok
Jag önskar verkligen att jag kunde säga att resan upp gick till belåtenhet. Men som vanligt, när man åker längs våra Satans Järnvägar var vi inte framme i tid. Personligen ogillar jag inte SJ för det, men Danne var något mindrea imponerad. Han har typ fått för sig att någon på huvudkontoret sitter och spejar efter honom, och ser till att alla tåg han sätter sig på blir försenade. Haha, nej, kanske inte. Men min stackars sambo får sällan resa med fungerande tåg. Jag skyller på slumpen och en stor gnutta otur. oftast fungerar tågen jag åker med. Men rent statistiskt sett kan jag inte säga att SJ går att lita på. Vilket är synd, även om det oftast beror på de dåliga järnvägarna, på älgar i vägen eller trasiga signaler.
I går var det något signalfel med loket, så det blev femtio minuter försenat innan det ens startat. Det var inte roligt att sitta och vänta på stationen med en gråtande kattunge i bur. För henne blir förseningarna väldigt jobbiga: istället för tre timmars resa blev det fem. Ut i kylan, skrikande ögtalare och signaler gjorde henne väldigt stressad.
Tåget gick på reduserad hastighet, så det blev nästan en timme extra i själva tåget, eller hade blivit om de inte lyckats få upp farten i slutet av sträckan. Fram till Borås fanns ingen information heller. Hungriga och trötta var vi framme på stationen 23.27 eller så... ordinarie tidpunkt var 21.52. Inte riktigt två timmar, men sedan hade pappa missat mitt sms så det blev ytterligare en halvtimmes väntan inte på stationen. Stackars katunge. För egen del var det inte någon fara, även om två katte, en bulle och två mackor för 100 spänn inte var särskillt kul. Men vi kunde i alla fall släcka törsten och hungern. Stressade katter kan inte det.
Men men, framme tillslut. Halv ett på natten klev vi innanför dörren hemma i Bohus. Lite tjatter, sedan bums i säng. Idag har vi varit och köpt tyg. Kattunge har varir stressad men börjar lugna sig nu. Hon och hennes syster leker för fullt och har gjort det sedan vi ställde ner kattburen. Däremot tycker vår kissekatt inte alls om de två stora svarta monstren som bor i mammas hus: de skäller och springer mot henne. Hon fattar inte att de bara vill pussa på henne.
Hon är en kaxig dam och har tagit resan bra. Synd bara att det blir till att åka hem i morron...
Jaja, bild från väntan på stationen i Alvesta. Hade vi vetat om förseningen hade vi gått hemifrån senare. Men men, det är lätt att vara efterklok!
Facebook-koll
Många tankar går till Marieberg nu. <3
Här är två av Annelies bilder på manegen:
En liten ursäkt
Jag lovar att bättra mig :-)
Historian om en Kompis
Här kommer några bilder från modern :-) Det har inträffat en stor händelse, som ni kommer att kunna se. Men för er som inte riktigt känner till historien så tänker jag berätta min version av den.
Det var en gång en lycklig, liten familj strax norr om Göteborg. Den bestod utav en mamma, en pappa och två trängtande små barn. Vad längtade de efter då? Jo, ett husdjur. Minstingen i familjen drömde om att ha katt, medan den lite äldre flickan drömde om allt mellan häst och hund (en ponny kunde också gå bra).
Dessa två små flickor tjatade och tjatade på sina stackars föräldrar, om att än dag få ett husdjur att pussa och krama. Deras mormor hade en katt (sur och grinig, men det hör inte hit) som flickorna älskade, men föräldrarna gav sig inte. De hävdade bestämt att de inte hade tid för hund och inte råd med häst.
Men katt då?
Nej, pappan i familjen tyckte inte om katter.
Åren gick, flickorna blev äldre... och tjatigare. och med åren började även mamman i familjen sakna husdjur. Sakta, så smärtsamt sakta, började pappan vekna. Tills en dag, då han bestämt sig. De skulle skaffa katt!
Men inte vilken som helst. familjen ville ha en hankatt. Så pappan satte in en annons på blocket(?).
"Kattunge sökes"
Gissa om någon svarade? Ja, men alla kattungar var honor, och familjen ville ha en hankatt. Så de fick gå in och ändra annonsen.
"kattunge sökes, hane"
Och fick mängder med svar! Men alla kattungar som ville bli sålda var svarta, och då alla granskapets katter var svarta ville föräldrarna inte ha en svart katt. Så de ändrade annonsen:
"Hankatt sökes, hane, ej svart"
Och de fick genast en massa svar! Och alla uffödare som svarade var perseruppfödare!
Men familjen ville inte ha en katt som såg ut att ha sprungit rakt in i en betongvägg - trehundraelva gånger i rad. Vissa tycker att perserkatter är söta. familjen delade inte denna uppfattning. Därför ändrade de annonsen ytterligare än gång. Tillslut såg annonsen ut såhär:
"Kattunge sökes, hane, ej svart, ej perser"
Ska det vara så svårt att skaffa katt???
Japp, tydligen. Men efter många om och men, så hörde en tjej av sig. Hon hade två hankattungar kvar, blandras mellan Norsk Skogskatt och Turkisk van.
Turkisk van resp. Norsk Skogskatt
Japp, tydligen. Men efter många om och men, så hörde en tjej av sig. Hon hade två hankattungar kvar, blandras mellan Norsk Skogskatt och Turkisk van, eller som familjen med ett litet flin kallae det: renrasig av två raser, eftersom föräldrarna bägge var renrasiga utställningskatter, som tyckte väldigt mycket om varandra mot sin ägarinnas vilja. detta var deras andra kull.
Nu återstod bara ett enda problem. Att få hem kattfan! Vad pappa kanske inte tänkte så mycket på var att katten bodde i Sandviken. Och vi (familjen) strax utanför Göteborg. Enligt mamma hade han pratat med farmor i telefon, och farmor (med sitt underbara lokalsinne) hade sagt att det inte alls var särskilt långt ifrån Halsta, där hon bor och där min pappa är uppväxt.
Enligt mamma var det först kvällen innan vi skulle åka, som mamma tog fram en karta. Sedan ska hon ha gått ner till pappa i hans datarum, och frågat något i stil med:
- Vart sa du att Sandviken låg?
- Farmor sa att det låg en bit utanför Halsta.
- Prova GÄVLE, svarade mamma.
En rejäl omväg, men vi skulle ändå länmna en stero pappa sålt, så vi hade ju vägarna förbi. Men vi kan ju säga som så att Gävle och Halstahammar inte riktigt är nästgårds. Jag vågar inte satsa på det, men jag skulle tippa på att Halsta ligger vid Köpinge, snarare. Men det blev en trevlig och förväntansfull resa!
Jag var nio år gammal, min syster skulle just fylla åtta. Och vi skulle precis få vårt första husdjur! Här är förresten en bild på honom och hans syster, innan vi hämtade hem honom. :-) Han fick namnet Kompis, eftersom han skulle bli vår Kompis. Jag tror att det var pappas idé, efter att ha lyssnat på förslag såsom "busen" i typ en vecka...
Kompis fick snart ett smeknamn: Kungen. Han var kung i Bohus, regerade där hemma. Han fångade råttor, fåglar och möss: försökte rent av ge sig på rådjur. Sådant lyckades han dock inte med, men han fick både pappa och grannen att gapa. Men åren gick och våra föräldrar bestämde sig för att skiljas. Då gjorde mamma ett ödesdigert misstag. Hon skaffade en katt till!
Sedan dess har Kompis blivit skyggare, och han kommer hem mer och mer sällan. Sedan skaffade mamma först en hund till, sedan, då Nisse (kattungen på bilden) försvann, och Kompis trodde kusten var kvar, damp först ytterligare en ny kattunge och sedan en hund till ner i huset. och då, när det började lugna ner sig, fick den nya katten kattungar!! och mamma behöll en! Och den andra kommer då och då hem och spökar i Kompis slott! Kungen är knappast glad över detta svek av sina så kallade trogna undersåtar (vi).
Kompis föddes i maj 2000. Jösses, det är tio år sedan, snart! Han bor lite hos oss, lite hos ett gammalt par i huset på gatan bakom. Han brukar inte uppskatta besöken hemma, bara blänga på alla djur i Brickmans Zoo, sedan vandra ut med svansen i höjden. Mamma försöker förtvivlat få honom att ändra sig angående alla andra djuren, genom att muta honom med läckerheter så fort han behagar visa sig. Men Kompis tycker nog att Först är Störst.
Men det händer att han accepterar de andra djuren, om än för en liten stund. Titta på dessa bilder, som mamma skickade mig idag:
Den grå katten är förresten Gloria Gråtroll, Gandalf-Geishas lillasyster. Visst är de lika? ;-)
Lök & Ekollon!
Läste nyss kommentaren på föregående inlägg, från Birkas ägarinna Sofie. Och jag kan inte annat än att hålla med, men jag vet ju inte eftersom jag inte själv läst tidningen där jecka hittade den informationen. Jag antar att det är med hundar och lök som med hästar och ekollon: att de generellt inte tål det men att vissa har järnmagar. Hästar är inte skapta att äta ekollon, och lök är kanske inte direkt naturlig föda för hundar...
Man ska aldrig dra alla över en kant. Den enes superallrgi är den andres favoritmat!
(Så hoppas att de två aldrig äter lunch ihop...)
Hittade detta på en sida:
Saker som man inte bör ge
- Undvik lök av alla slag. Lök får de röda blodkropparna att brisera med anemi som följd. Det kan till och med vara dödligt om det ges i stor mängd, eller i små mängder under en längre tid.
- Ge aldrig hunden choklad. Framför allt ska du vara försiktig med mörk choklad eftersom den innehåller mer kakao. Choklad också vara dödlig om hunden får i sig till och med en mindre mängd.
- Blanda inte olika oljor i samma måltid. Ge inte blandoljor och undvik oljor som har stått ljust och är i ljusa flaskor eller som har varit öppnade länge.
- Ge inte rå äggvita och rå äggula samtidigt utan att även finmala lite äggskal till. Ge gärna äggulan rå och värm äggvitan lite. Äggvita hindrar kroppen från att ta upp det nyttiga B-vitaminet Biotin som finns i äggulan
- Var försiktig med mineraltillskott och med fettlösliga vitaminer. För mycket kan vara farligare än för lite.
Överkänslighet hos hund
Hundar kan vara känsliga för mycket protein och ofta reagerar de även för gluten och soja. Många hundar tål inte spannmål, av olika orsaker. Proteinöverkänslighet visar sig ofta som jästinfesteringar i öron och på tassar. Hunden kan bita på tassarna och de är ofta lite röda. Öronen är fulla med klet. Gluten visar sig ofta som känsliga magar och svårt att gå upp i vikt. All överkänslighet kan innebära att hunden kliar sig och tappar päls.
NYHET:
Fick lära mig någonting nytt igår av min kära vän, djurgalningen Jecka! Hon är lika galen i djur som jag, kanske till ock med mer. Men strunt i galenskapen, och nu till nyheten:
Hundar är allergiska mot LÖK!
Jag kanske var hund i mitt eventuella tidigare liv? ;-)
"Sveriges sötaste"
Jag läste nyss kommentarerna på föregående inlägg. Birka verkar helt underbar, haha. Det är väl bara att bita ihop och hoppas på ljuset i andra enden. Tuggande valpar måste vara det jobbigaste, men sötaste, som finns, eller hur? Och vad Bonita beträffar, så är nog överfallsjycke ett milt uttryck. Om Birka är en Tantecknad Flatcoat Retriver är Bonita en Tantecknad Överfallsvovve! Det har vi ju bildbevis på ;-)
Här är den vinnande jycken i alla fall (Och jag håller med, sötast förutom Bonita):
Ett litet erkänannde.
Jag saknar Catchy väldigt mycket, men det är skönt att slipåpa gå ut i kväll. Jag tror att jag har feber och jag är inte alls på humör att lägga mig i min varma säng och försöka sova. jag tvivlar på att jag, med min täta näsa, ändå kommer lyckas somna.
Men just nu uppskattar jag att mamma tog hem Catchy, för såsom jag kä'nner mig nu är det väldigt skönt att bara sitta inne och sura och slippa traska den där kvällsrundan. Här är förresten en bild tagen samtidigt som de jag lade upp tidigare idag... jag är väldigt stolt över den :-)
Och nu vill kattunge sitta knä igen...
En sjukt jobbig kattunge
Det jobbigaste med att vara sjuk nu för tiden är att man inte får sitta vid datorn ifred. En viss kattunge (nämner inga namn!) envisas med att hoppa upp i famnen hela tiden, där hon ska bli kliad och gosad med, annars bits hon. För några minuter sedan bet hon mig i näsan. Aj.
I helgen var mamma här, vilket var hur kul som helst. Bonita och hon anlände i fredags och reste igår, och tog med sig Catchy hem. Det känns väldigt tomt här nu, men katten är glad. Nu får hon ostört gosa med både husse och matte, extramadrassen som stod i vägen för gardinen hon brukar leka med är bortplockad och hon får sina matrester ifred. Nu ligger hon på mattan i vardagsrummet och tvättar sig och surar för att matte gång på gång kastar ner henne ifrån knäet. Konstigt, matte uppskattar inte att bli tuggad på!
Nu står hon och jamar vid min stol igen. Bäst att låta henne sitta knä igen. Är barn lika jobbiga som kattungar? Varna mig i så fall innan jag och Danne fattar det beslutet! Åh, vad bra. Hon tröttnade och gick ut i köket istället. Det lämnar mig fri att lägga upp ett par hundra bilder, eller så. De är från förra veckan samt helgen då Nea var här. Hade visst några kort kvar i kameran sedan dess.
Denna vackra plats består utav minst en fotbollsplan, och ligger helt öde nu under vintern. Där är det perfekt att släppa Catchy och låta henne leka ordentligt. Snön får den lilla skogen och den stora ängen bara hundra meter från vårt hus, att se magisk ut, eller hur?
Hm.. någonting får mig att tro att Catchy tycker om snö?
På väg hem igen insåg jag att jag tappat linsskyddet till kameran, men det låg så fint och väntade på mig i början av ängen. Efter en kvarts intensivt lekande för Catchy och en kvarts intensivt frysande och korttagande för mig så drog vi hem där husse väntade. :-) Det bästa med att vara ute om vintern är att komma in igen.
På förslag från mamman
Idag lägger jag upp någonting ganska ovanligt och kanske otippat.
Min mamma tyckte att jag skulle lägga upp ett par bilder på hennes systera (min mosters) hästar. De råkar vara väldigt fina, ett arabsto på några och tjugo samt stoets föl, en numera vallack (?) på några få år. De heter Maniera, även kallas Mannie, och Dardir, även kallad Didde.
Vi är en väldigt djurtokig familj, som synes. Vi kom just nu in från en promenad med vovvarna, en lekstund i snön. Förresten har jag lite bilder på Catchy att lägga ut, men de ligger på min dator och jag sitter vid Dannes för tillfället. Det blir väl i morgon :-) Nu är klockan alldeles för mycket och det är verkligen dax att sova!
Min moster bär smeknamnet Monster Mimmi, så om ni stöter på det uttrycket på bloggen kan ni kanske komma ihåg att det är henne jag menar. Hon har alltid varit vår monster, istället för moster, för hon har kittlat oss hela våra liv! ;-) Ett riktigt, norrländskt monster.
Här har vi hästkrakarna. Granna va?
Först har vi Mannie:
Och sedan hennes "föl", Didde:
Jag vill också ha häst! Och hund... och gård... och massa annat också. Tänk, vad vore livet utan drömmar?
Ett hett tips
Men som ni där ute säkert vet: killar lyssnar inte. I meningen: "Danne, köp inte någon födelsedagspresent till mig, det är så onödigt när vi har gemensam ekonomi, det är bätter att spara osv..." hörde han bara "Danne köp...*bla bla bla* en present åt mig... *bla bla bla*". Nej, han hörde nog alldeles utmärkt vad jag sade, men ändå hade han köp en present: den bästa presenten jag kunnat tänka mig, fast jag tänkte mig det inte.
Jag fick en bok. Inte vilken bok som helst utan en bok om just rasen Rottweiler och hur man bör handskas med den på bästa sätt. Den är på engelska, utgiven första gången 2009, så den är rykande färsk. (Fast det är andra utgåvan av samma bok utgiven tidigare, fast uppdaterad). Författaren, Barbara L. McNinch har varit hundtränare i 25 år och har under sin tid inom branchen hunnit lära sig ett och annat. Boken är ingen tråkig eller långrandig faktatet, utan en humoristisk och läsarvänlig bok. Den är tydlig och lite elak och väldigt rak på sak. Den ger konkreta exempel och går in i hur man från början fostrar en hund att vara stolt över. Det är hundpsykologi och pekar ut våra mänskliga fel och brister, hur vi redan från början lär våra hundar olater. Den förklarar hur en valp fungerar och hur man tar reda på sin valps personlighet. Den är egentligen för dem som äger en renrasig rottis ("rottie") eller som funderar på att köpa en sådan, men jag finner så mycket likheter med Catchy att jag blir svag i benen.
Jag rekomenderar den varmt. Den är inte tråkig att läsa den. Danne beställde den på hemsidan adlibris.se för 109 kronor. Den är verkligen prisvärd. Vill du lära dig vem din hund är? Då borde du också läsa den här boken: "Training your Rottweiler".
"---After 25 years of instructing pet dog owners and handling and training my own dogs, I wanted to share a kinder, gentler type of training. This training is based on teaching the dog leadership first and obdience second. I wanted a book that average owners can use to edicate thenselves regarding the behavior of Rottweilers-not a book on pedigrees, or breeds. ---"
"There are many rottweilers in this country, some of them from suspect backgrounds. Rottweiler are often bought for the wrong reasons by the wrong people. They are not given enought socialization, and are then expected to understand taht their job is to protect a home or person.
The rottweiler is one of the most missonderstood breeds in America today" (Och i Sverige, tror jag.)
"it is all too true that the breed can become dangerous and unpredictable in the wrong situation, but before the entire breed is condemned, an eximination of why agressive behaviors occur may help to clear the Rottweiler name."
Viktig artikel!
Hur många gånger har inte mamma berättat samma sak för mig? Hur hennes gamla på jobbet lyser upp när Catchy - numera även Bonita - gör entré på äldreboendet. Jag hoppas att ett äldreboende med djur blir verklighet - eller snarare en självklarhet¨, på många orter i Sverige framöver. Inte endast sådana, såklart, vissa tål inte djur. Men för oss som tål dem, som älskar dem, lever våra liv med dem, ska möjligheten finnas. Vissa har ingen familj kvar, eller har dålig kontakt med dem, vissa har aldrig haft någon. För dem borde möjligheten att bli pussad av en blöt liten hundnos en tidig möjlighet att få en glimt av himlen. När Catchy är där blir hon kramad och gosad med, älskad. En gång tog mamma med sig valparna dit. och det stämmer, som det står i artikeln. Dementa personer på hennes avdelning har genom åren frågat: Var är hunden? Hur är det med hunden? De kanske inte kommer ihåg mammas namn, men hunden, den minns dem. Jag har hört om äldremboenden med katt - helt underbart! Låt dem gamla leva ut hela sitt liv: hemmet ska inte vara någon sorts avlastningsplats för personer som samhället inte orkar med längre. äldreboendet ska vara värdigt och varmt, ett hem att älska och trivas i.
Go, Edshults servicehus!
Mejl från moster:
Denna hund föddes på julafton år 2002.
Han föddes med bara 2 ben.
Han kunde naturligtvis inte gå när han föddes.
Hans mor inte ville ha honom.
Hans första ägare trodde inte att han skulle överleva
och han tänkte avliva honom.
Men så träffade sin nuvarande ägare, Jude Stringfellow,
hon ville ta hand om honom.
Hon blev fast besluten att lära och ta hand om denna
lilla hund och få den att gå själv...
Hon gav honom namnet "Faith".
I början satte hon Faith på en surfbräda och lät
honom känna rörelsen.
Senare använde hon jordnötssmör på en sked som
lockbete och belöning för att få honom att stå upp
och hoppa runt.
Även den andra hunden hemma uppmuntrade
honom att gå.
Otroligt, och efter 6 månader, som ett mirakel,
hade Faith lärt sig att balansera på bakbenen och
hoppa och gå framåt.
Efter vidareutbildning i snön, kunde han gå nu
som en människa. 
Faith älskar att gå runt nu.
Oavsett var han går, lockar han folk till sig.
Han är snabbt på att bli berömd på den internationella scenen och har förekommit i olika tidningar och på TV.
Det finns nu en bok med titeln "With a Little Faith" som publicerats om honom.
Han har även att visats i någon av Harry Potter-filmerna.
Hans ägare Jude Stringfellow har gett upp sin lärartjänst
och planerar att ta honom runt världen
för att predika att:
"Även utan en perfekt kropp, kan man ha en
perfekt själ".
I livet finns det alltid oönskade saker, så för att må bättre
behöver du bara se på livet från ett annat håll.
Jag hoppas att detta meddelande kommer att medföra
ett nytänkande för alla och att alla kommer att uppskatta
och vara tacksam för varje vacker dag.
Tron är det ständiga beviset på styrkan och undran
om livet.
Systeryster på spåret
Nej, nu ska jag vara snäll igen :-) Fast eftersom att jag inte är särskilt bra på det avslutar jag inlägget här! God natt!
Ett lass med bilder
Nu tänker jag smälla upp med en massa bilder. Så luta er tillbaka och njut. :-)
Först har vi en blöt kattunge som tvättar sig torr... hm, hur nu det kan vara möjligt.
Och här har vi en bild från Läggdax i torsdags, Danne har sagostund för Catchy. Eller så är det där Dannes riktiga flickvän...
Och här har vi luftmadrassprovning. Danne provar och Geisha & Catchy tittar nyfiket på... och vill också prova.
Systeryster med alla grejor hon hade med sig till oss :-) Det där bordet var ju så välstädat innan hon dök upp! *suck* men men, kattunge blev lycklig. Hon fick en massa väskor att leka i!
Kattens tur att prova luftmadrassen.
Nea har High-Five skola för Kattunge!
Lyklig vovve pustar ut efter Neas ankomst. Jösses, vad lycklig hon blev över att se lillmatte!
Vi är väldigt sociala i vår familj. Danne vid tv-spelet, jag vid The sims2 och syrran vid WoW. Men kul kan man ha ändå :-)
Och i Fredags hände en häftig grej! Danne (Och Geisha?) bakade rulltårta! Mums ^^
Jag smög upp med kameran i nyllet på Catchy... hon är ingen bra modell: pälsen glänser för mycket och i visst ljus försvinner alla detaljer. Och dessutom vänder hon alltid bort huvudet så fort hon får syn på kameran. *mutter mutter...*
Time to take a walk :-)
Sovmorron för latmaskarna... vet ni när vi slutligen fick upp Nea? Kl tre... hahaha! och idag är klockan 12.33 och trots mitt tjat... gissa vart hon håller hus? ;-)
Och här vilar husets prinsessa... välj själv vilken av dem ;-)
Trist & långtråkigt.
Vi har haft världens segaste förmiddag i skolan, och det är fortafarande en halvtimme till lunchen. Och sedan är det en timme innan naturkunskapen och sedan är det två timmars intensivt lyssnande innan det är dags att missa bussen och komma hem sent. :-)
Till helgen kommer min syster ner till Alvesta! Det ska bli kul, hoppas jag i alla fall. I lilla Alvesta finns ju inte mycket att göra, men man kan umgås på vanligt, hederligt vis. Man kan gå ut med hunden och leka i snön. man kan titta på tv. Man kan spela tvspel. Man kan laga mat. Man kan äta maten någon annan lagar :-)
Jag tror att Catchy saknar mamma. Häromdagen mötte vi en kort kvinna vars jacka påminde om en av mammas, och Catchy gnällde och började vifta på svansen. Jag tror att hon blev lite besviken när kvinnan visade sig vara en främling. Stackars Catchy. Hon verkar dock trivas bra hos oss. jag ska ladda upp ett par bilder ikväll från igår, då hon och danne hade gått och lagt sig :-) De var för söta.
Och på tal om sött! Igår städade Danne badrummet, och tog av toalocket för att komma åt ordentligt. han hade hällt något medel i toastolen och stod i godanro och städade typ handfatet då han hör ett "PLASK!" och hinner se en katt fara som en kanon i luften - ut från toastolen! Så det blev till att duscha kattunge. Vilket gick jättebra, men tröjan fick sig några rivmärken. Kattunge uppskattade inte Dannes vänlighet att duscha skurmedlet ur en fluffiga pälsen... som sagt, bilder kommer! Jag var tyvärr inte hemma och bevittnade spektaklet, men jag tog lite bilder på en halvtorr kattunge som satt och tvättade sig torr i fönstret.
Tror ni att hon lär sig av läxan...?
Det tror inte jag!
Snipp, snapp, slut
Jaha jaha. Nu hade jag tänkt att skriva en liten trudelutt. Saken är bara den att jag inte riktigt har något konkret att skriva om. Så jag tänkte bara berätta Sagan om Leksakerna. Såhär lyder den:
Det var en gång en matte och en husse, som var på Ö&B. Där hittade de en jättesöt tuggleksak/dragkampsleksak/kastredskap som de köpte. men innan de åkte hem för kvällen besökte dem husses mamma och pappa, coh där hittade de en hel banankartong med böcker som de också tog med sig hem. Väl hemma packade dem ur böckerna ur kartongen och gav hunden tuggleksaken: och vips, så hade båda djuren fått var sin leksak! Kattungen fick en egen koja att ligga i och skutta på, med ena tassen utstickande ur lådans handtag för att fånga matte, som sorterade böcker. Hunden var minst lika lycklig, för tuggleksaken var trasig på några minuter, och hon låg med en i mattes sackosäck och sprang med den i munnen en hel timme efter att hon först fått den. Även om tuggleksaken inte höll så är den väldigt populär oavsett dess skick. och nu ligger en nöjd hund på mattan i storarummet medan katten leker kurragömma i linneskåp såväl som i banankartong. För huvudsaken med livet är väl att leka, eller hur?
Snipp, snapp, snut... så var sagan slut.
