Cannea

Idag lägger jag upp någonting ganska ovanligt och kanske otippat.
Min mamma tyckte att jag skulle lägga upp ett par bilder på hennes systera (min mosters) hästar. De råkar vara väldigt fina, ett arabsto på några och tjugo samt stoets föl, en numera vallack (?) på några få år. De heter Maniera, även kallas Mannie, och Dardir, även kallad Didde.

Vi är en väldigt djurtokig familj, som synes. Vi kom just nu in från en promenad med vovvarna, en lekstund i snön. Förresten har jag lite bilder på Catchy att lägga ut, men de ligger på min dator och jag sitter vid Dannes för tillfället. Det blir väl i morgon :-) Nu är klockan alldeles för mycket och det är verkligen dax att sova!

Min moster bär smeknamnet Monster Mimmi, så om ni stöter på det uttrycket på bloggen kan ni kanske komma ihåg att det är henne jag menar. Hon har alltid varit vår monster, istället för moster, för hon har kittlat oss hela våra liv! ;-) Ett riktigt, norrländskt monster.

Här har vi hästkrakarna. Granna va?
Först har vi Mannie:


Och sedan hennes "föl", Didde:

Jag vill också ha häst! Och hund... och gård... och massa annat också. Tänk, vad vore livet utan drömmar?

Nu är mamma i Växjö/Alvesta på besök - trevligt trevligt! Just nu står hon på balkongen och röker och Bonita trånar efter henne genom fönstret, döv för allt annat! Så mammatokig hon är! Catchy blev helt utom sig av glädje över att se mamma igen, det var rörande att se. Nu ska hon med mamma hem igen på söndag... jösses vad tiden gått fort! Och vad vi kommer att sakna henne! Synd att jag tillbringat den mesta tiden med att vara invalid... ähm... inte kunnat gå ordentligt. Jag säger bara det, hästar är farliga!

Jag ber om ursäkt för dålig uppdatering idag eller igår, men jag har börjat jobba lite smått. Det är jättekul, men fullt upp och man är helt slut nu när man kommer hem! Särskillt i skallen, det är svårt att memorera allt som ska läras in. Men det kommer med tiden.

Mamma visade lite bilder på Bamse via Facebook. Jag tog mig friheten att lägga upp vissa av bilderna här på bloggen. De är, antar jag, tagna av Andreas Andersson, Bamses ägare, så tro inte att jag är fotografen bakom kameran. Men jag önskar att jag var det, för jösses, vad grann han har blivit! och gissa vad han väger? *Trummvirvel...* 45 kg! Fyrtiofem kilo! Woho!

Jaja, här kommer lite fina bilder på Catchys ende levande son. (Vila i frid, Balder)

Visst är han söt?! Och lik Catchy så att mitt hjärta värker. *Stort, gyllene leende*

"---After 25 years of instructing pet dog owners and handling and training my own dogs, I wanted to share a kinder, gentler type of training. This training is based on teaching the dog leadership first and obdience second. I wanted a book that average owners can use to edicate thenselves regarding the behavior of Rottweilers-not a book on pedigrees, or breeds. ---"

"There are many rottweilers in this country, some of them from suspect backgrounds. Rottweiler are often bought for the wrong reasons by the wrong people. They are not given enought socialization, and are then expected to understand taht their job is to protect a home or person.
 The rottweiler is one of the most missonderstood breeds in America today" (Och i Sverige, tror jag.)
"it is all too true that the breed can become dangerous and unpredictable in the wrong situation, but before the entire breed is condemned, an eximination of why agressive behaviors occur may help to clear the Rottweiler name."

Hur många gånger har inte mamma berättat samma sak för mig? Hur hennes gamla på jobbet lyser upp när Catchy - numera även Bonita - gör entré på äldreboendet. Jag hoppas att ett äldreboende med djur blir verklighet - eller snarare en självklarhet¨, på många orter i Sverige framöver. Inte endast sådana, såklart, vissa tål inte djur. Men för oss som tål dem, som älskar dem, lever våra liv med dem, ska möjligheten finnas. Vissa har ingen familj kvar, eller har dålig kontakt med dem, vissa har aldrig haft någon. För dem borde möjligheten att bli pussad av en blöt liten hundnos en tidig möjlighet att få en glimt av himlen. När Catchy är där blir hon kramad och gosad med, älskad. En gång tog mamma med sig valparna dit. och det stämmer, som det står i artikeln. Dementa personer på hennes avdelning har genom åren frågat: Var är hunden? Hur är det med hunden? De kanske inte kommer ihåg mammas namn, men hunden, den minns dem. Jag har hört om äldremboenden med katt - helt underbart! Låt dem gamla leva ut hela sitt liv: hemmet ska inte vara någon sorts avlastningsplats för personer som samhället inte orkar med längre. äldreboendet ska vara värdigt och varmt, ett hem att älska och trivas i.
Go, Edshults servicehus!

Denna hund föddes på julafton år 2002.
Han föddes  med bara 2 ben.
Han kunde naturligtvis inte gå när han föddes.
Hans mor inte ville ha honom.
Hans första ägare trodde inte att han skulle överleva
och han tänkte avliva honom.
Men så träffade sin nuvarande ägare, Jude Stringfellow,
 hon ville ta hand om honom.  
Hon blev fast besluten att lära och ta hand om denna
lilla hund och få den att gå själv...
Hon gav honom namnet "Faith". 
 


I början satte hon Faith på en surfbräda och lät
honom känna rörelsen.
Senare använde hon jordnötssmör på en sked som
lockbete och belöning för att få honom att stå upp
och hoppa runt.
Även den andra hunden hemma uppmuntrade
honom att gå.
Otroligt, och efter 6 månader, som ett mirakel,
hade Faith lärt sig att balansera på bakbenen och
hoppa och gå framåt.
Efter vidareutbildning i snön, kunde han gå nu
som en människa. 


 
Faith älskar att gå runt nu.
Oavsett var han går, lockar han folk till sig.
Han är snabbt på att bli berömd på den internationella scenen och har förekommit i olika tidningar och på TV.
Det finns nu en bok med titeln "With a Little Faith" som publicerats om honom.
Han har även att visats i någon av Harry Potter-filmerna. 
 


Hans ägare Jude Stringfellow har gett upp sin lärartjänst
och planerar att ta honom runt världen
för att predika att:
 "Även utan en perfekt kropp, kan man ha en
perfekt själ". 
  
 





  



 

I livet finns det alltid oönskade saker, så för att må bättre
behöver du bara se på livet från ett annat håll.
Jag hoppas att detta meddelande kommer att medföra
 ett nytänkande för alla och att alla kommer att uppskatta
och vara tacksam för varje vacker dag.
Tron är det ständiga beviset på styrkan och undran
om livet.

Nu har jag just fixat med plugget och känner att jag kan slappna av sista stunden på kvällen. Jag är avundsjuk på djuren. De blir älskade och matade och gosade med utan att behöva plugga! Livet måste vara bra skönt för en kattunge och för en vovve. fast jag ska inte klaga. i övermorgon avslutas två av de tråkigaste kurserna, och nu har vi en ny lärare som säkert gör den absolut tristaste kursen rolig :)

På tal om rolig: vissa nöjer sig inte med pinnar. De vill ha träd. Eller ännu hellre, stockar!

Förresten är dessa två bilder tagna med Dannes mobil. Den ena är väldigt suddig, jag vet, men den visar stockens storlek :P

Jaja, dags för sänggång ;-) 

Jaha jaha. Nu hade jag tänkt att skriva en liten trudelutt. Saken är bara den att jag inte riktigt har något konkret att skriva om. Så jag tänkte bara berätta Sagan om Leksakerna. Såhär lyder den:

Det var en gång en matte och en husse, som var på Ö&B. Där hittade de en jättesöt tuggleksak/dragkampsleksak/kastredskap som de köpte. men innan de åkte hem för kvällen besökte dem husses mamma och pappa, coh där hittade de en hel banankartong med böcker som de också tog med sig hem. Väl hemma packade dem ur böckerna ur kartongen och gav hunden tuggleksaken: och vips, så hade båda djuren fått var sin leksak! Kattungen fick en egen koja att ligga i och skutta på, med ena tassen utstickande ur lådans handtag för att fånga matte, som sorterade böcker. Hunden var minst lika lycklig, för tuggleksaken var trasig på några minuter, och hon låg med en i mattes sackosäck och sprang med den i munnen en hel timme efter att hon först fått den. Även om tuggleksaken inte höll så är den väldigt populär oavsett dess skick. och nu ligger en nöjd hund på mattan i storarummet medan katten leker kurragömma i linneskåp såväl som i banankartong. För huvudsaken med livet är väl att leka, eller hur?
Snipp, snapp, snut... så var sagan slut.

Har hankatter också bröstvårtor? Vi upptäckte en liten, liten rosa bröstvårta på Gandalfs mage igår. Vem vet, det kanske är en liten Gandalfa vi har? Haha, det är ju för kul att vi inte vet riktigt säkert, om han är en tjej eller en kille. Storleksmässigt tror jag det, att han är en hane. Men hur hans kön ser ut har jag inte kunnat se genom all päls, och om jag kunnat se det hade det inte spelat någon roll. Jag vet inte hur man ser skillnad på en katthane eller en katthona. Men en sak vet jag! Han är en kelgris med fötter som favoritmat. Han väckte mig mitt i natten genom att bita mig i hälen, och gårkvällen tillbringade han i mitt knä. Vårt älskade lilla troll.

Jag har tagit tre beslut i mitt liv som jag just nu är väldigt glad över.
1. Att jag flyttade till Växjö.
2. Att jag flyttade ihop med Danne.
3. Att vi skaffade Gandalf.

De tre sakerna får mig att känna mig som den lyckligaste tjejen i hela världen. och vem vet? Kanske så är jag det också :-)

Jag såg just att Sofie, Birkas ägare, undrade varför vi stulit Catchy! Eller, stulit och stulit... vi övertalade mamma genom att tjata hål i huvudet på henne, och till slut gav hon med sig!
Såhär är det: vi ska ha Catchy hos oss i Alvesta i Småland tills i slutet på Januari, då min kära moder kommer ner och hämtar henne och passar på att säga grattis till mig då jag råkar fylla år i samma veva. Hon påstår att hon kommer ner för att fira mig, men jag tror att det är ett svepskäl för att få tillbaka hunden ;-)

Anledningarna till att Catchy är här är helt enkelt dessa:
1. Bonita är så fruktansvärt mammakär att hon är jobbig att hantera, så hon ska bli lite "avvand" och lära sig att vara själv. Och med bara en hund i huset får både mamma och syrran gott om tid att fostra det lilla söta kräket, något som de till och från glömt bort. Det är så lätt att glömma grundträningen när man redan har en stor, lydig och duktig hund också, det blir lätt att man bara lullar lite när man är ute med dem bägge. Och vilken stressad människa går ut två gånger, bara för att få isär hundarna? Bonita behöver helt enkelt få lite tid, tyckte vi, så vi stal Catchy.

Det andra skälet är att jag saknar henne så otroligt mycket, och eftersom Catchy alltid har varit mest "min" hund, tyckte mamma att det var rättvist att ha lite delad vårdnad nu när jag bor så att jag har möjlighet till det. Tidigare bodde jag på 10 kvadratmeter i ett studentrum, så det var lite omöjligt. Nu har vi en mysig två med gott om plats för vovven.

Så det är väl mest därför Catchy är här just nu. :) Hur kan jag varit så dum att jag missat att förklara detta tidigare?

Och förresten, använder du ocksån designtallrikar till dina djur? ;-) Eller, design och design... 25 spänn styck på Klädkällarn i Göteborg.



Och JA, Catchys vattenskål är en kastull tills vidare ;-)



Och det är så sött! Catchy sätter eller lägger sig gärna nära min datastol.





Och förresten har även Gandalf fått ett nytt favoritställe att hänga på...

Idag har Catchy fått lite träning :-) Vi var ute på en av de närliggande fotbollsplanerna och hade lite lydnadsträning. Vi tränade mest inkallning och varierade med lite smått och gott. Jag tycker att det var jättekul, och att det gick jättebra. Catchy är verkligen duktig, även om hon ibland vill tänja på gränserna.

Till exempel, så tog hon små omvägar när man bad henne komma.

men jag måste ge henne lite berömm för hur smart hon är, bakom de där glittrande, busiga ögonen. Innan vi gjorde det mer komplicerat, stod jag och Danne helt enkelt mitt emot varandra, på kanske trettio meters avstånd, och kallade på henne varannan gång. Efter ett par varv insåg Catchy vad vi ville, och sprang fram och tillbaka mellan oss innan vi hann kalla på henne. Hon är inte så dum som hon ser ut! Men det är inte matte heller! Jag krånglade till det hela genom att kräva en massa fåniga saker av henne innan hon fick godis och blev kallad till husse. Det gick inte att vända direkt som tidigare när hon var tvungen att sitta, ligga, ge tassarna, vänta osv innan godiset serverades.

Hon verkade tycka att det var jättekul ändå, till och med den där svåra övningen när hon var tvungen att sitta eller ligga medan husse och matte sprang omnkring runt henne. Hon ville så gärna vara med och leka, men för det mesta klarade hon även dessa hemska utmaningar!

Aktiviteten både började och avslutades med lek och bus med husse. Matte haltar förfärligt och kan absolut inte springa. Däremot kunde jag klappa och gulla med henne, vilket också verkade uppskattas. Jag hade kameran med mig ut, men det snöade förfärligt och jag orkade inte pyssla med inställningarna, så bilderna blev allt annat än bra. Men eftersom att jag tycker det är mycket roligare att titta på bilder än att läsa trista skilldringar lägger jag ut ett urval av dessa ändå. :)

Och om det finns någon hundägare där ute som vill prova ny hundmat till sin hund kan jag tipsa om Axess. 10 kg kostar 95 kronor på ICA, och Catchy slukar det med hull och hår. Svensktillverkat. Det du! Maten vi fick med oss från mamma åt hon av en kula i sänder, och ratade den tills hon var för hungrig för att matstrejka mer. i alla fall betedde hon sig så här. När hon fick Axess-fodret första gången fick hon även lite av den gamla maten, och det slutade med att alla utom en liten kula var uppätet av Axessmaten, medan nästan alla de andra kulorna låg kvar. haha, söta vovve. Dock ser Axess inte särskillt smakfull ut. Men i mina ögon ser ingen hundmat särskillt god ut. Men, men, det var bara ett litet tips :)

Minns ni "Gandalfs inlägg"? Här är bevis på hur mycket han uppskattar trådgardiner...


Och nu till hundbilderna!















Och förresten vill jag offentligt tacka min Danne för att han gått ut med hunden ensam många gånger för att avlasta mitt ben. Jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattar detta.

Balder är död.
Med tanke på sitt hjärtproblem kanske det var bäst så. Jag sörjer med hela mitt hjärta. Jag trodde att han skulle få fylla ett år. Men det viktigaste är ändå att han slipper lida. och på den plats där han nu befinner sig har han det antagligen bättre än vad han kunnat få hos oss här i livet.

Det känns konstigt att klappa Catchy, och veta att en av de där små sakerna hon uppfostrade i våras inte längre finns hos oss. Jag sade det till henne: "Din valp är död". Hon förstod inte, men jag gör det, och jag var väldigt nära tårarna. I våras såg jag hur Karin höll den nyfödda valpen i sina händer. Gnuggade honom hårt, försökte få honom att leva. Som i Pongo & de hundraen dalmatinerna. Han var väldigt nära döden då. Men tack vare kunnig hjälp kunde han frälsas till livet. Den här gången var det annorlunda.

 
Jag vet inte vad som hände, och kommer troligtvis aldrig att få veta heller. Men det spelar ingen roll nu. Man får lära av sina misstag. Vi lär oss av våra, Balders matte av sina. Jag hoppas att de var lyckliga ihop, att han var lycklig. Av hennes blogg att dömma verkar det tyvärr inte så, men bara för att han var jobbig behöver det inte betyda att kärleken inte fanns där. Det var synd att det blev så fel med honom, inte bara med hans hjärta. Det gör ont att veta hur dåligt det gick för honom. Det är så lätt att säga för en utomstående, men jag sörjer att Balder inte fick den hjälp och fostran han behövde. Han var trots allt en  rottweilerblandning, och de behöver verkligen en stark hand. Får dem det är de de mest underbara vänner man kan tänka sig. Får dem det inte, ja, då blir det såhär.

För mig och mamma, som engagerade oss så mycket i valparna, är det här en läxa som vi måste lära oss av. Som uppfödare kan man inte göra allt, men det är vårt ansvar att se till att valparna kommer till rätt hem. Inte bara till kärleksfulla hem, vilket jag tror att Balder hade. Just hanhundar är ganska jobbiga att handskas med, och innan man skaffar sig en hund måste man veta vad man ger sig in i. Rottweiler är en ökänd ras, just eftersom många ägare inte vet hur mycket arbete man måste lägga ner på dem. Det är inte Balders ägares fel att det blev som det blev, utan vårt. Vi borde ha insett vad som skulle ske.

   


Därför vill jag ge en eloge till Lina Dirmark och hennes kille, som jag tyvärr inte minns namnet på. de insåg att de inte klarade att fostra balders bror Bamse, men de gav inte upp. De hittade ett nytt hem åt honom. Ett hem där han fick den fostran han behövde. På torsdag ska mamma och Bonita träffa både Lina, Bamse och hans nya ägare. En rapport om det kommer då. Jag trodde fullt och fast på att Bamses första ägare skulle klara honom, men jag hade fel. Däremot hade jag rätt om att de var seriösa hundköpare, som såg vad hunden behövde och insåg att de inte var de bästa för jobbet. Det är svårt att erkänna, till och med för sig själv, att man inte räcker till. Men för hundens bästa krävs det ibland. Tack för det. Bamse har det bra nu, och jag hoppas att Balder får det också, på dethär sorgliga sättet.

Jag vill också slå ett slag för de hundägare som inte vill ha några begränsningar. För de som utvecklas när de skaffar hund, som inte bara ser den söta valpen utan hunden inuti. Sofie, Birkas ägare, har verkligen råkat ut för motgång efter motgång, men rest sig igen och utvecklats. Det var meningen att de skulle vara två om hundägarskapet, men Sofie klarade det själv. Hon har stöttat Birka, och i gengälld har Birka stöttat henne. Finns man där för sin hund, kommer hunden finnas där för en själv. Om du visar för den att du är dess ledare, dess trygghet, då kommer den att följa, lyda och glädja dig under hela sitt liv. Catchy är min glädje, jag är hennes ledare och trygghet. Att nå dit kräver att man vågar lära sig, vågar göra misstag och lära sig av dem. Att man vågar fråga om hjälp. Hjälpen finns där. I form av andra hundägare, hundklubbar, internetsidor, Brukshundsklubbar, valpkurser. Våga fråga. Det är bara då du får svar.

               

I sommar hoppas jag att jag blir stolt valpförälder. Och jag erkänner att jag är lite orolig för att inte räcka till. För att göra fel. Men genom att plannera detta hundköp kan jag också förbereda mig genom att söka den kunskap jag saknar. Förebygga eventuella problem. När vår valp kommer ska vi, jag och Danne tillsammans, gå på minst ett par valpkurser. Kunskap är ingen börda.

Balder är död. Men vi lever. Låt oss lära oss av honom, minnas honom och älska den lilla, söta valp han var innan vissa saker gick lite snett. Låt oss minnas valpen med de stora öronen, den ulliga pälsen. Låt oss ha en tyst minut för vår valp med de sorgsna ögonen.
Vila i frid, Balder.

När jag träffade Annie så hade jag inte vidare stor djurerfarenhet. Visst, min pappa hade en hel del djur men han har jag inte haft kontakt med på många år. Han hade en Golden Retriver/Border Collie som hette Chicko. En underbar hund som jag dock "gled ifrån" de sista åren av hans liv på grund av min ickekontakt med pappa. Jag saknade Chicko mycket när jag inte kunde träffade honon, han var en speciell hund.

När Annie för ett och ett halvt år sedan klev in i mitt liv gjorde hon det inte ensam. Jag bekantade mig snabbt med familjen Brickman och alla deras djur. Första gången jag gick ut med Catchy så återupplivades hundmänniskan i mig. Jag fick tillbaka underbara minnen från tiden när jag och Chicko lekte och när vi gick långpromenader. När vi badade och när han låg vid mina fötter i sängen och sov. När jag gick min första promenad med Catchy så förändrades en del av mitt liv. Jag började drömma om att ha en egen hund igen.

Sedan kom mars. Vad hände i mars då? Jo, valparna kom ju förstås. Dessa fem underbara små bäbisar. Min dröm om en egen hund gjorde sig påmind hela tiden. Jag och Annie bodde nästan uppe i Bohus på helgerna under tiden som valparna var små. Det var helt underbart att bli väckt av valparnas "skönsång" varje morgon. Det var en underbar tid.

Ni som har följt bloggen sedan i våras lär kunna gissa vad nästa stycke kommer att handla om. Bonita såklart =)

Denna underbara lilla råtta som Carina bestämde sig för att behålla. Jag fick för första gången följa med från gullig valp till trotsig unghund. Det har varit otroligt roligt att få följa med på resan. Jag har ett särskilt band till Bonita, nästan samma band som Annie har till Catchy. Det här speciella kärleksbandet man bara kan ha till en hund. Och så småningom ska vi även utveckla det här bandet till vår alldeles egna valp.

Det är något speciellt med att ha en hund i lägenheten. Imorse så väckte Catchy oss vid 5. Hon verkade orolig och vi tolkade det som att hon ville gå ut. Så det var bara till att dra på sig kläder och gå ut i kylan. Antagligen hade hon klarat sig tills vi gick upp på riktigt, men varför chansa? Det är ett djur vi pratar om, ingen skulle ta en sådan risk med sitt barn, varför då göra det med sin hund?

Jag tar det här med att ha hund väldigt seriöst och jag är beredd att göra vad som krävs för att hunden ska må så bra som möjligt. För det man får i utbyte, det går inte att sätta ett pris på. Vi räknar med att Catchy går in i löp i mars. Carina kommer att ta en kull till på henne och de nya valparna beräknas komma i juni. Jag och Annie har redan bestämt oss för att vi ska ha en hund ifrån den kullen. En liten "Lady". Vi längtar något otroligt efter henne, hur man nu kan göra det innan valpen ens är född.

Avslutningsvis vill jag säga att det är underbart att ha en hund i sitt liv. En kompis som är din kompis "no matter what". En kompis som älskar dig för den du är, som aldrig slutar älska dig och som under hela dens liv kommer stå vid din sida. Bara du ger den ett märgben en gång ibland ;-)

Det här inlägget är skrivet av Daniel