Cannea

Jag måste verkligen säga att vi har en väldigt snäll katt. Idag duschade jag henne tre gånger, utan att hon försökte bita eller riva vid. Sprattlade gjorde hon, men hon förskte inte skada mig.

Varför duschade jag min katt tre gånger? Jo, såhär är det. Hon har väldigt lång päls. Häromdagen upptäckte vi att avföringen gärna fastnar när hon är på lådan. Därför tog jag katten och klippte henne i rumpan, ingen fräscht eller roligt jobb. När de värsta var borta (jag ska klippa mer när hon tvättat sig bättre) tog jag in  henne i duschen och sköljde lite. Efter en stund ser jag katten klia rumpan mot golvet, och jag tog henne till duschen igen. Då satt det fortfarande kvar, och jag försökte duscha bort det. denna procedur upprepades, så jag tog henne till badrummet och tvättade henne ordentligt i rumpan med svamp. nu vet jag att ingenting hänger i pälsen, men det är upp till henne att tvätta sig ordentligt nu.
Vi får väl klippa henne i baken med jämna mellanrum för att förhindra att detta upprepas. Hon har rejäla pälsbyxor, vår dam.

Så efter att ha varit så duktig belönades katten med lite blötmat. Då blev hon en aning mindre sur på matte. Vem vet, hon kanske till och med förlåter mig för mitt elaka tilltag?







Pappa: för pengarna får man en brandsläckare (larm har vi redan) med 10 års garanti och fri påfyllning och utbyte om trycket går ner i den. Kostnadsmässigt är det mycket billigare än att köpa en ny brandsläckare om året, vilket man egentligen måste om man vill haålla sig med vanliga billiga. Kika på deras hemsida :-)

Tag mig ej från min moders sida
när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida
till mitt fjärde levnadsår.

På min rygg skall jag dig bära
i galopp - på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära,
låt mig då få gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
lägg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
- tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara
din bästa vän i många år.

Och när min levnads slut är nära
tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära,
till hästens evigt gröna land.


Denna dikt hade jag på min vägg då jag var en liten hästtjej. Igårkväll snuddade minnet vid mitt sinne och jag hittade den på nätet. Den är för mig en ledtråd hur människa och djur, oavsett sort, ska leva tillsammans. Utan tvång och våld, i harmoni och i samförstånd. Jag vet inte vem som skrev den, men detta måste ha varit en väldigt klok människa. Eller hur?

Den 22 mars har varit helt underbar, och jag tror att kvällen kommer att sluta likadant. Det hände en sak som väldigt sällan händer.

Jag och Catchy gick upp med Danne vid 6-halv 7 och traskade lite ute. Hemma igen somnade jag om med katten intill örat. Steg upp halv 11 igen i ett sovrum badandes i solsken. Genast ut en sväng, träffade grannen och pratade lite med henne, för att sedan traska runt lite och sedan hem igen, äta frukost, duscha och fixa till sig inför dagen. Sedan bar det av!

Det var Alvestayran (7 tråkiga stånd med 700 människor trängandes omkring sig), så jag och Catchy strosade omkring, hade lite stadsträning och letade efter något mysigt ställe att köpa glass på. Eftersom vi inte hittade det knallade vi till ICA, köpte glassar där och drog iväg till spåret. Minns ni den där sjön jag nämnde? Det finns en betongbänk där. jag satt där och åt glass medan Catchy badade, försökte tigga eller bara låg i skuggan och log sådär förnöjt som bara hundar kan. Sammanlagt var vi väl ute i två timmar: strax innan tolv till kvart i två.

Medan jag satt där i solen ringde en gammal, underbar kompis och vi tjötade i säkert fyrtio minuter/en timme. Det var underbart att få prata med henne igen! Vissa människor kan man vara ifrån i flera år, men när man väl återses/hörs känns det som om tiden stått stilla.

Väl hemma sedan, satte vi oss på balkongen jag och vovve och pluggade lite. Sedan kom husse hemifrån jobbet och gjorde oss sällskap. Jag brände mig lite, men inte så att det gör ont. Äntligen sommar!! Efter en stubnds diskuterande kom vi överens om att knalla bart och köpa riktig glass, kulglass. Efter en dusch traskade vi iväg alla tre. Vi köpte våra glassar och hittade en bänk att sitta vid, men efter en stund flyttade vi oss till skuggan.

Plötsligt kom en tvååring springande och ropade att hon ville hälsa på hunden. Min första tanke var "Tur att vi har en snäll och lugn hund". Catchy var helt ointresserad av den lilla flickan, hon ville hellre ha min glass. Flickan fick klappa hunden, och hennes mamma kom skyndande tillsammans med flickans jämnåriga kompis. Flickorna klappade catchy, som under tiden försökte nå min glass, och jag berättade för flickorna att hunden skulle ha bäbisar.

Vi pratar lite, den ena flickan tröttnade och gick iväg, men mamman och tvååringen stannade. "Är det din hund?" frågade flickan. Ja, svarade jag. "Är det din glass?" frågade hon då. Jag undrade vad hon tyckte var mest intressant, min glass eller min hund.

Flickan kallade Catchy för "han", och mamman rättade henne. "Det är ingen han, det är en hon", sa hon. Dottern svarade bestämt: "Det är en HUND".

Sedan hände det som imponerade på mig. Mamman frågade "Är det en rottweiler?"
Jag blev helt paff. "Du är nog den andra någonsin som sett det! Hur såg du det?"
"På ögonen" svarade hon.
Jag berättade lite om blandningen, och om Catchy och hennes familjeförhållanden och om valparna. En väldigt trevlig, skånsk, ung mamma. Att hon kunde se att det var rottweiler i henne! 98 % av alla som frågar vad Catchy är gissar på labb. Jag kan inte minnas mer än en gång då en äldre herre utbrast "Jag har aldrig sett en svart rottweiler förut!".

Ännu roligare var det att hon inte verkade ett dugg orolig över att hennes dotter klappade en rottweilerkorsning. catchy slickade henne i ansiktet och flickan backade undan och tittade på mig: "hunden bet mig?". jag skakade på huvudet: "Hunden pussar dig, den tycker om dig." Då blev flickan blyg.


Bild från skogsturen:

Ännu ingen olycka. Däremot har en viss hund varit i kattlådan och hämtat någonting ganska otrevligt därifrån som Danne sedan fann i hallen. Resten är uppätet. Jag ska aldrig mer pussa Catchy på munnen! Och stackars katt som alltid är så noggrann och gömmer efter sig, hon gick och krafsade i hallen för att gömma lukten... det var bara för matte att ta fram skurmedlet och tvätta rent. På tal om rent ska jag hälla vitpeppar i soffan så fort bloggandet blir avklarat.

Jag fick förresten se mer bilder på goldenretrivervalpar idag. Det får en verkligen att längta efter en egen liten valp att pussa på (beroende på vad valpen satt i sig, förstås) och gosa med. De är ju så små när de är en vecka gamla! Tikens tass är lika stor som hela valpen! :]

Om någon förresten råkar irritera sig på att vissa meningar inte börjar med stor bokstav ber jag om ursäkt för det. Mitt tangentbord fick påskmust på sig för ett tag sig och har inte riktigt återhämtat sig. Ibland reagerar inte vissa tangenter. Men men, jag tycker om mitt tangentbord, hur knasigt det än är!

Till Sofia: Jag tog absolut inte illa vid mig, tvärtom!! För det första är det jätteroligt med kommentarer, särskillt sådana som innehåller lite tips och så. Men det påminde mig om att jag kanske ska repetera vad jag hela tiden tjatar om på bloggen. Jag tänker int riktigt på att någon faktiskt läser det, vilket kan resultera i att jag gärna maler på utan att riktigt förklara för eventuella nytillskott på läsarsidan :-) tack för att du läser!

Jag fick en väldigt bra kommentar igår, och tack vare den vill jag gärna spallta upp vårt kattproblem för att kanske göra det lite lättare att veta vad det handlar om.

Vår katt är nu 9 månader gammal, och har varit rumsren sedan hon lärde sig gå. Men strax efter första löpet började hon kissa inne. Då var hon 7 ½ månad, ungefär. Till en början höll de samma rytm som löpen, och vi provade p-piller för att se ifall kissandet berodde på revirmarkering.

Kissandet upphörde, ett par veckor. Sedan har de återkommit mer sporadiskt, även innan Catchy kom ner till Växjö. Det enda sambandet vi då lade märke till var att vi helgen innan varit i Göteborg hos min mamma, och första "olyckan" ägde rum på torsdagen eller fredagen.

Om man slår ut ett snitt händer en olycka kanske varannan dag, men vissa dagar händer det flera gånger, andra inte alls.

Vi har sökt i olika forum efter anledningar, och kommit fram till att det borde vara psykiskt eftersom detta verkar vanligare. Hon verkar inte sjuk, men jag vågar inte utesluta det eftersom det enligt vår vetrinär kan bero på en mängd faktorer, bland annat njursten, diabetes, urinvägsinfektion osv.
När det gäller det psykiska har vi gjort vad vi kan. Vi har skurat rent med citron, och ska börja med vitpeppar. Vi har storstädat för att se om hon reagerar på det, men utan synligt resultat. En teori är att hon reagerade för att vi båda arbetar långa dagar lite då och då, men det är väldigt svårt att avgöra om det finns ett samband.

Vad jag och Danne tror kan vara problemet är att hon kan känna att hon inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Är det det kan det hela utlösas av både att vi jobbar mycket, eftersom vi då är hemma mindre och kan gosa med henne, eller av hunden. Hon kanske tycker att vi gosar för mycket med hunden och för lite med henne. Men som sagt, problemet uppstod före hunden, så att enbart skylla det hela på Catchy känns lite som att skylla på det som verkar enklast.

Vi har varken skurat hennes låda med något konstigt, möblerat om eller förändrat någonting hemma. Visserligen flyttade vi i december, men det var ca 3 månader före problemen uppstod, och då verkade hon snarare överlycklig en rädd och stressad. Det är en väldigt nyfiken och kaxig liten katt vi har.

En sak många föreslår är att hon kanske klagar för att hon är innekatt, men det är rena fördomar. Vi har kollat upp det ordentligt, till och med köpt en bok om just innekatter och deras beteende och behov. Enligt den längtar en katt aldrig ut så länge den inte redan varit ute, bara man utformar bostaden så att den täcker kattens behov. Och det har vi verkligen tänkt igenom. Hon har ett enormt klösträd som hon älskar, en soffa och flera mattor hon får klösa på (fast dem använder hon mest som fäste när hon sträcker på sig), flera favoritliggplatser i fönstren samt i min garderob och under sängen.




Jag gav Danne ett löfte. Om katten inte kissar inne innan fredag, ringer jag och avbokat tiden hon veterinären. Om hon gör det, då går vi dit och reder ut om det är någonting fysiskt. Om hon håller upp tills fredag, tiden avbokas, och hon börjar igen, bokar jag en ny tid.

Under tiden ska Danne verkligen prova att leka, gosa och underhålla katten. På så sätt kan vi ju märka om beteendet beror på understimulans/avundsjuka gentemot hunden eller ej. Jag gosar alltid med katten så fort jag får syn på henne, så jag tänker väl inte göra något speciellt, kanske möjligen leka mer med henne eller hålla undan hudnen medan Danne leker med katten. Jag vill gärna utreda om hon är sjuk eller ej, men jag håller med Danne om att 2000 kronor för att eventuellt inte få veta någontiong inte känns roligt. Men de pengarna gör att jag ändå får veta om hon är frisk eller ej, vilket betyder mycket för mig.

Så ligger det väl till. har jag glömt någonting nu?

Veterinären ringd. Jösses, vad jobbigt det är att få tag på en sådan. Och dyrt blir det. Minst 1000 kronor, och då är inga test inräknade. Hon jag pratade med gav mig en offert på 2000. Roligt? Inte när man inte ens vet om det kommer att göra skillnad.

Men något som gjorde mig verkligt glad var pappa. Han sponsrar oss med 500 kronor, och det gör verkligen mig rörd. Han vet hur mycket en liten katt betyder. Pappa, tack, jag älskar dig.

Själva veterinärsamtalen kändes inte särskillt roliga. Först ringde jag distriktsvetrinären, och fick prata med en som hänvisade mig vidare eftersom att hon inte var så bra på smådjur. Så för Vetrinär nummer två drog jag hela historien, turbulensen kring vår lilla katt. Vi pratade i säkert fem minuter. Hon var mycket kompetent, trovärdig och duktig på att förklara samband. Hon lyssnade på vad jag hade och säga, och bemötte allt på ett väldigt proffsigt sättl. Så alla i Alvestatrakten, besök Viktiora på Distriktsvetrinärerna om ni behöver hjälp. MKen undvik djursjukhuset.

Jag blev hänvisad dit eftersom att de har utrustningen att utföra en riktig undersökning. Efter 25 minuters telefonkö kom jag äntligen fram. Till en otrevlig, sur och tvär djurskötare som varken lyssnade eller gjorde någonting alls för att få mig som eventuell kund att vilja besöka stället. Tvärtom. Hon neglegerade allt, ifrågasatte och var fruktansvärt negativ. det var nog det otrevligaste samtalet någonsin. Hon tog inget jag sade på allvar.

Hon tog för givet att jag var någon barnrumpa som var lite orolig över en engångsförteelse och frågade mycket otrevligt om jag visste vad jag pratade om, ifall jag frågat någon om problemen. Om jag frågat någon? Halva nätet, alla jag känner, två vetrinärer samt att vi kollat upp varje hemsida angående ämnet på internet. Jag tvivlar starkt på att hon varit så otrevligt om jag varit i hennes ålder (+ 50), eller kanske kille.
 
Jag var så frustrerad och ledsen efter det samtalet. Ursch!! Det ena bra med allt var väl att jag fick ringa från skoltelefonen och slapp betala för telefontiden. Jag skulle inte betala en krona för att prata med den kvinnan. hon skulle betala mig för att få jobba där. Människor passar inte till alla jobb. I kundtjänst får du inte ha så dåliga dagar att du får kunden att vilja flytta utomlands för att hitta ett bättre ställe att gå till. Om hon betedde sig så mot mig, som var glad och trevlig, hur beter hon sig då inte mot irriterade, ilska, sura, tvära människor??

Danne vill helst inte gå till veterinären. Jag har lovat honom att om katten inte kissar inne innan fredag, akn vi skjuta upp besöket och kolla på bättre allternativ. Vi ska testa om beroendet kan bero på understimulans eller liknande, genom att leka och gosa extra mycket med henne.
Personligen vill jag till vetrinären. Bäst att utesluta sjukdom från eventuella orsaker. Det är värt pengarna att veta att ens katt är frisk. Först då kan man ju verkligen börja analysera på allvar.

             

Ville bara berätta att Catchy fick hälsa på en annan hund i lördags. En 14 veckor gammal liten terrier. Hon är för snäll, vår Catchy. Hon lät valpen skulle och tugga och leka lite huller om buller medan de hälsade. Hon tycker väldigt mycket om valpar, vår vovve. Hon blev dock lite svartsjuk när matte och husse också hälsade på hennes nya valp. Då satte hon sig i mattes knä, eller så gått det gick när matte satt på huk.

Äntligen en hundägare som inte lider av det smittsamma, plågsamma Alvesta-syndromet. Det drabbar oskyldiga hundägare och får dem att istället för att själva vara ledare över sina hundar, bli livrädda för att under sina promenader möta andra hundar. När ett sådant skräckinjaganda möte äger rum, tar den drabbade Alvesta-bon sin hund i kopplet och traskar in till vägkanten, medan de väntar på att den livsfarliga ANDRA hunden passerat. När den hemska hunden kommit tillräckligt långt bort vågar Alvesta-bon och dennes hund ut på vägen igen.

Vissa människor har insjuknat mer än andra. De nöjer sig inte med att stanna vid vägkanten: de plöjer sig in i skogen för att undkomma detta fruktade hundmöte! Minst tio meter in i skogen går dem, svärandes eller muttrandes över att de trampar snett, att hunden inte vill gå där eller över att det är så bltt att ägarens byxor bli dyngsura. Ändå ska de prompt in i skogen.

Är dessa hundägare hundrädda? Är de skräckslagna för andra hundar än sina egna, rädda att dessa ska äta upp dem eller deras egna jycke på 50 kg? Eller är det deras egen hund de inte litar på, är de rädda att terriern eller cocker spannieln ska gå till anfall och äta upp min hund?

Jag tror att dessa människor skulle behöva ett Wake Up-call. Eller kanske att bli hundfri. För sådana människor skapar agrisivitet hos hundarna. Inte bara det att hundarna aldrig får lära sig att vara sociala mot andra hundar, beteendet gör också att hunden inser att det är den som är flockledare och att du inte har kommandot. en hundägare ska kunna gå förbi vilken hund som helst utan att hunden bryr sig. That's a good leader.

Om Alvestaborna inte är tillräckligt mycket hundmänniskor för att göra detta borde de sälja hunden och skaffa kanin. Dessa kan inte anfalla oskyldiga hundar. Fast å andra sidan, hemska hudnar kan ju komma och äta upp dem.

Ärligt talat, är det inte varje hundägares skyldighet att ha pli på sin hund? Att gå eventuella lydnadskurser om detta behövs? Att i alla fall ha ett hum om hundpsykologi och beteenden? Att vara hundägare innebär mer än att köpa en gullig valp. I Alvesta behövs en bruckshundsklubb, allternativt en hundägarklubb. Då skulle hundägarna kanske lära sig lite mer om hundar och inse hur deras beteende skapar hundrädsla, agrisivitet hos hundarna samt hur det försämrar deras egen position inom familjen.

Men som sagt var, skönt att träffa en hundägare som INTE drabbats av Alvesta-syndromet!

Ja, dessa bilder tog mamma i förmiddags. Fräschare bilder läggs sällan upp på bloggen!



























Fler kommentarer skulle göra det roligare att blogga...

Vårt hem är inget Godisspa, som mamma kallar det.
Det är ett dårhus. Denna aktivitet kallas Jaga Svans.

Jag utlovade bilder från långpromenaden. Det känns avlägset med solsken och värme just nu. Regn  & rusk. Usch och fy. Det blev förresten en bra dag. :-) Redovisningen gick toppen, och jag tror att jag givit läraren vad hon sökte efter. Håller tummarna för ett högt betyg...

Men nu till bilderna.



Vackert väder.



Annie ligger på marken med kameran hårt arbetande.



Alvesta friluftsområde, ingången till elljusspåret.



Världens sötaste husdjur. ;-)



Världens finaste blomma (enligt Annie Brickman).



Alvesta Elljusspår (lagom dött hur man än ser det).



Alvestapinnar! Mumma!



Spåret.



Lagom gyttjig bäck (Där fick Catchy inte lov att bada).



Men hon ville!



Den vackra, grönskande skogen...



Fler vackra visippor :-)



Förlåt, den var så söt att jag var tvungen att ta kort på den.



Hund har fått syn på sjö.



Hund på väg ner i sjö.



Hund nere i sjö.



Hund tar med sig sjö upp till husse.



Hund längtar tillbaka till sjön.



Hund kopplas då människor kommer inom synhåll.



Hund får syn på andra människor.



Fri hund återfann en förlorad pinne till. Hon borde bli pinnspårare.



Hund poserar för matte.



Husse gör roliga gester bakom matte så att matte får bra bilder. (TACK!)



Vacker tik.



Livsfarlig rottweilerblandning. Redo att hugga. Äter spädbarn till frukost.
(Knappast.)

Regnet smattrar mot fönsterrutan. Tvättmaskinen surrar och mullrar bakom mig i badrummet. Radion skrålar en av de vanliga dängorna vars namn man aldrig lägger på minnet. Mysigt? Det hade det nog varit på en lördag. Min buss går strax efter tolv. Tills dess räknar jag med att bli av med min återstående huvudvärk. Låt mig beskriva detta vrickade dygn.

I går skulle jag göra presentationen av mitt Projektarbete, och jag hade bara tänkt ta några foton och fixa lite små detaljer på en av prylarna som ingår i det projektarbete jag gjort. Det borde inte ha tagit så lång tid. Halv tre var nog klockan när jag klev i säng. Jag är dock osäker på tiden, jag var för trött för att riktigt lägga det på minnet. Jag avskyr att vara perfektionist. Jag, som bara skulle ta några foton, byggde helt om en pryl, fixande till alla bilder i photoshop, designade en presentation som jag inte ens tänkt på från början samt ställde utt stativ, staffli, lakan och lampa för att ta korten jag skulle använda.

Idag skulle jag upp klockan 7. Helst halv, kvart i. Jag vaknade, men mådde verkligen kasst. Huvudvärk och en trötthet så stor att det knappt gick att få upp ögonen. Har ni varit med om att man är så trött när man vaknar att man somnar om och drömmer om att man går upp? Det hände i alla fall. Men jag steg upp, tog en tablett, en dusch. Då hade huvudvärken stegrats till migrän. Jag gick och lade mig.

Vad gjorde Danne då? Jo, han var lika trött, steg upp samtidigt och gick med hunden. Sotarn skulle komma, så Danne ville städa lite efter gårdagens pluggkväll. Efter det hade han piggnat till såpass mycket att han satte sig vid datorn istället för hos mig i sängen. Han skulle inte börja förrän halv 11.

Sotarn dök upp vid nio. Catchy skällde. Roligt att vakna av. Men jag förstår henne, först ringer ringklockan, sedan en främmande röst i hallen. Och när hon lyssnat på matte och slutat skälla, då kommer ytterligare en okänd röst! Då började hon skälla igen. Men jag fick tyst på henne rätt snabbt. En av dem var nämnligen hundrädd så jag och hunden (och katten, så att hon inte skulle rymma ut genom ytterdörren) var instängda i sovrummet.

Jag somnade om. Hade fortfarande huvudvärk.

Jag drömde en så rolig dröm. Jag, Catchy, danne och min lillasyster satt på en parkbänk (Ja, Catchy med, hon tycker om parkbänkar). Ca 15 meter bort satt en äldre herre med en rottwielerkorsningsvalp på kanske 10-14 veckor i ett koppel. Catchy gnällde och ville dit. Hon började rycka i kopplet.
Då knäppte Danne loss henne, satte på sig hennes halsband och började hoppa runt på marken imiterandes Catchy. Hunden blev så förvånad och sedan glad, att hon glömde valpen och började leka med kopplet istället. Då blev den där valpen jätteavundsjuk och kom springande och var med i leken. Det såg roligt ut. Ägaren kom springande efter och hux flux hade Danne och hann kopplat varsin hund igen - fast fel hund. Jösses, vad jag skrattade. De höll som bäst på att ändra misstaget då Danne väckte mig.

Danne ville bara vara lite social, så jag kämpade med att hålla ögonen öppna. Han lade sig bredvid mig och gosade med katten. Hon spann som ett helt väveri, och började tvätta honom. Efter en stund övergick (för kattens del) de ljuva känslorna i leklust, och hon började jaga Dannes händer. Nu när hon är så stor ser hon riktigt läskig ut när hon gör så, och klorna är ju jättevassa. Aj aj, stackars Danne.
Jag somnade om.

Och vaknade av att en bekant röst skrek "AAAAAnnie! Vi har ett problem". Det var en frustrerad Danne som just upptäckt att katten kissat i soffan, på en del av vår nytvättade tvätt, memn framförallt på ryggstödet. Hna kunde inte ta hand om det, han var tvungen att springa till skolan och göra ett prov (som han pluggat till medan jag skötte mitt). S då fick jag, urtrött och mned ett fortfarande dunkande huvud, ta mig upp ur sängen och kika på förödelsen. Köra det som blivit kissat på i tvätten. Tack vare det här hade Danne nämnligen varken rena kalsonger eller strumpor. Men som sagt, nu surrar maskinen. Katten ska till vetrinären. Jag misstänker urinvägsinfektion, eftersom p-pillren inte fungerade. Hoppas på det, annars får vi väll överväga kastrering. Ska ringa dem på fredag, det är ju stängt i morgon och idag är telefontiden slut. Måste boka ett besök.

Och regnet faller mot fönsterrutan. Himlen är tung och grå. Ändå känner jag att morgonen blev kaotisk men på något sätt mysig just eftersom den blev så vrickad. Det är en morgon jag kommer minnas ett tag framöver. En sådan här misslyckad dag kan ju bara vändas till det bättre. Det får jag hoppas, för jag ska redovisa mitt projektarbete sen.

En lång dag, tar just slut. Det är dags för oss att i kylan traska ut. Det blir bara kallare för varje lång minut. Innan kvällspromenaden tagit slut.

Catchy har gått rejält idag. Först en rejäl runda med Danne, sedan runt spåret med oss båda. Vackert väder, många bilder och ett dopp i sjön (hon, ej vi!). Bilderna lägger jag ut i morgon. Nu ska vi, som jag just skrev, ut och gå för att sedan traska ner i sängen. Inte Catchy, för hennes päls är fortfarande fuktig ;-)

En helt meningslös men mysig kväll har nått sitt slut. :-)

Bonita har en bra nos. Det upptäckte mamma häromdagen. Hon och Bonita var ute och gick, när Bonita irrade omkring som vanligt. Vad mamma först inte visste var att Bonita hade fått upp ett spår. Först när Bonita stannat framför harboet insåg mamma att någonting var på G. Bonita stack ner huvudet och fiskade upp en harunge. Harungen skrek av rädsla, och bonita blev så rädd att hon tappade den. Men hon lyfte den väldigt försiktigt. mamma lade tillbaka den i boet hos sina tre syskon.

Vi är stolta över Bonita. :-) Det kanske blir hund av henne också!

Jag lovade mig själv att denna blogg skulle vara så fri från mig och mitt liv som möjligt. Den skulle mer skildra djuren. Bloggar om divor, fjortisar coh bimboblondiner finns det nog av. Världen behöver inte en till: Den behöver inte ens de som redan finns. Men det är svårt att hålla inläggen fria från sig själv. det är bara tanken på vilken deprimerande och tråkig läsning somd et skulle bli, som får mig att anstränga mig att hålla bloggen så fri som möjligt.

Men för att göra händelser begripliga måste man ibland förklara. Just nu mår jag till exempel inte särskillt bra, och jag vet att det avspeglar sig på bloggen. Det blir färre inlägg. Mindre bilder. Just nu är livet fruktansvärt stressigt och på många sätt varken roligt eller behagligt. Men det är en övergångsperiod. Både jag och Danne längtar mer efter framtiden än efter morgondagen.

Jag längtar efter valp. Att se hur söta Catchy och Geisha är värmer verkligen i hjärtat. Igår låg de och sov på golvet ihop. Nära varandra, i varje fall. På kvällen lekte dem. Katten hoppade och skuttade runt hudnen, försökte fånga hennes svans och försökte få hunden att jaga henne. I morse lekte de med en av kattens bollar. Hela natten sov Catchy på golvet nedanför sängen på min sida, katten låg på min sida vid mina fötter. Jag låg i fosterställning för att inte störa henne. Jag har inte hjärta att flytta på katten när hon somnat. Hon låg ju där först.

Promenaderna är ett välkommet avbrott i vardagen just nu. En skön stund då man inte behöver tänka. En tid för mig och danne att bara prata, om allt mellan himmel och jord. En tid då man glömmer bekymren, för att man har fullt upp med att titta efter glas som Catchy inte ska trampa i, eller spanar efter andra hundar och fotgängare om Catchy är lös.

Jag förstår om ovanstående inlägg låter tungt, men sådant är väl livet periodvis. Just nu finns det en hel del "måsten" och bekymmer att ta ställning till. Oro för framtid och ekonomi. Vetskapen om kommande gräl, om fördomar och om att vissa människor inte ser världen somd en är, utan förskönar den. Det är jobbigt när deras verklighetsuppfattning krockar med vår. När personer som borde förstå inte gör det. Men sådant är som sagt livet. Nu hoppas jag på att solen ska orka bryta molnen och huvudvärken, så att jag hittar kraft att göra klart mitt skolarbete. Vad är det där? Det ser ut som en skymt av en blå himmel.

Så. Nu sitter jag hemma. I min datastol. Utan katt i knäet. Men med en full kopp kaffe och en bit efterlängtad toblerone framför mig. Mums!

Hunden mumsar märgben. Vi åt tonfisksallad förut, och då fick båda husdjuren smaka. Sedan var vi ute och promenerade en timme. Vårt mål är att gå en timme varje dag. Gärna mer, helst inte mindre. Allt beror på vädret, på hur våra dagar har varit och på humöret. Gott humör + bra dag + fint väder = tre timmar! Dåligt väder + Dålig dag + dåligt humör = korta promenader knappt värda namnet.

Idag var det svinkallt, men ändå helt okej. det skulle inte bli en lång promenad, men vi kom hela tiden på fler ärenden som behövde skötas. Jag letade till exempel frisörsalonger, för att se vilken jag ska gå till vid balen i sommar. Och vi gick till Netto. Och postade ett brev.

Igår gick vi ännu längre, runt elljusspåret och så. Att bara gå dit och tillbaka är ca lika långt som själva spåret, så man känner sig duktig. Vi såg en fasanhona i skogen! Jag visste inte att det fanns sådana söder om Jämtland, men jag hade tvärfel. Det var en underbar promenad, vitsippor överallt. Nästa gång tar jag med mig min kamera.

Catchy verkar njuta av att vara här. I morse hade vi morgongos. Jag satt på sängkanten, efter morgonpromenaden, med en spinnande katt i knäet och en hund bredvid mig, som blev kliad på huvudet. under tiden såg Catchy till att tvätta Gandalf-Geisha. Katten såg väl inte så glad ut, men hon fortsatte spinna trots blängande blickar på hunden. Det var riktigt mysigt.

Något annat mysigt var att Catchy kom och väckte mig kanske två minuter i halv åtta. Halv åtta skulle klockan ringa. Mysig, glad och helt underbar var hon. jag saknar att bli väckt av en lycklig hund. Bli pussad det första man blir på morgonen. Jag skulle kanske ha valt en annan pojkvän ;-) Den jag har orkar knappt prata om mornarna, än mindre pussas. Tur att vi ska skaffa hund så att jag får någon att pussas med! En stor, blöt tunga i ansiktet. Tja, det är faktiskt mysigt på ett skumt sätt. Kanske inte själva tungan, men glädjen bakom pussen.

Nu ska jag ladda upp lite bilder. Jag hoppas att det blir någonting kul att titta på! :-)

Rasten är snart slut och det blir dags att sätta sig vid symaskinen och ta upp kampen mot/med klänningarna. men först ville jag bara säga att vi är lyckligt hemkomna och att det ikväll dyker upp lite bilder från helgen ;-)

Nu är vi hundvakt åt Catchy, men mer om det senare.  Av den anledningen blir det en lugn period hemma framöver. Men nu, lektion!