Fröken Gnällspik
Ja, nu är familjen Brickman-Nilsson-Gnällspik hemma igen. Husse och matte var lyckliga över helgen, men fast borta är bra är hemma bäst. Det blev en lugn kväll när vi kom hem (utan förseningar!!) med plugg och chill vid datorn, på rent tonårsspråk.
Lycklig verkade också kattungen, för hon lade sig i fönstret och tvärslocknade. Hon sov tills att vi skulle sova, då blev det full rulle. Men hon var inte enbart lycklig över hemkomsten. Hon ropade en hel del, och vi som lärt oss de flesta av hennes röstlägen och åsikter vid det här laget förstod vem hon ropade på. Syrran. Hon och hennes lillasyster lekte Non-stop hela helgen, och det känns antagligen väldigt ensamt för lilla Geisha nu. Hon klagade och klagade, ropade och ropade. Tills att vi tog upp henne i famnen och gosade med henne. Då spann hon lyckligt och somnade igen. Hela morgonen höll vi på så, hon och jag. Hon ropade, jag lyfte upp och kelade med henne. Jag satte ner henne, och hon började ropa.
Det gjorde väldigt ont att gå hemifrån. Jag tyckte det var synd om henne som lämnades ensam. Men men, hennes husse kommer hem på lunchen, sedan är det bara några ensamna timmar innan vi båda kommer hem igen. Stackars liten. Men jag tror nog att hon hellre är ensam ett par-tre timmar i sträck än att behöva bo kvar med de där två, svarta läskiga monstren hon tvingats umgås med i helgen.
Bilder kommer i kväll, hade jag tänkt. På vovvarna och på katterna och kanske på något annat med. Vi får se vad jag hittar i min kamera :-)
Lycklig verkade också kattungen, för hon lade sig i fönstret och tvärslocknade. Hon sov tills att vi skulle sova, då blev det full rulle. Men hon var inte enbart lycklig över hemkomsten. Hon ropade en hel del, och vi som lärt oss de flesta av hennes röstlägen och åsikter vid det här laget förstod vem hon ropade på. Syrran. Hon och hennes lillasyster lekte Non-stop hela helgen, och det känns antagligen väldigt ensamt för lilla Geisha nu. Hon klagade och klagade, ropade och ropade. Tills att vi tog upp henne i famnen och gosade med henne. Då spann hon lyckligt och somnade igen. Hela morgonen höll vi på så, hon och jag. Hon ropade, jag lyfte upp och kelade med henne. Jag satte ner henne, och hon började ropa.
Det gjorde väldigt ont att gå hemifrån. Jag tyckte det var synd om henne som lämnades ensam. Men men, hennes husse kommer hem på lunchen, sedan är det bara några ensamna timmar innan vi båda kommer hem igen. Stackars liten. Men jag tror nog att hon hellre är ensam ett par-tre timmar i sträck än att behöva bo kvar med de där två, svarta läskiga monstren hon tvingats umgås med i helgen.
Bilder kommer i kväll, hade jag tänkt. På vovvarna och på katterna och kanske på något annat med. Vi får se vad jag hittar i min kamera :-)
Kommentarer
Trackback
