Cannea

Kattungarna finns inte mer. Dem är borta, båda två. Finns det någon katthimmel lever de antagligen vidare där. Växer upp. Leker med varandra. Idag kom min syster hem och fann dem döda. En olycka, en tragisk sådan där alla är bovar men ingen kan anses skyldig.

Kattungarna blev ett dygn gamla och nu börjar kampen om att rädda deras mamma från att råka ut för mjökstockning eller liknande. Vad hände? Svårt att säga. Antagligen var det mammas äldsta tik (som fåtrt två kullar och är en superbra mamma) som tvättade ihjäl dem. På något sätt lyckades hundarna komma in i rummet till kattungarna, som var alldeles för svaga och sköra för att tåla en sådan behandling. De hade ihjäl dem, antagligen utan att förstå det förän det var för sent. När en nyfödd valp är ute i världen tvättar mamman dem frenetiskt både för att hålla värmen, för att få igång blodomloppet och för att de inre organen ska fungera. Jag skulle gissa att tiken försökte återuppliva kattungarna efter att ha haft ihjäl dem, genom att forttsätta tvätta allt mer intensivt.

Ingen var hemma. Ingen höll koll på hundarna och ingen såg efter kattungarna. Ingen hade stängt dörren och alla trodde gallret skulle hålla hundarna borta. Men doften av nyfött sätter igång insinkter och vi kan knappast klandra hunden. Förra kattungekullen blev hon lika tokig och försökte sno de små. Det som hände kan man knappast skylla på hundarna, för det förstår ju inte skillnaden mellan valpar och kattungar. Dessutom är de djur, rovdjur. Och inte kan man heller skylla på mamma och syrran, som delade ansvaret om kattungarna. För hur skulle de veta? De litade ju på djuren och på staketet.

Vår katt Geisha får kattungar om kanske en månad. Då kommer hundne inte få hälsa på dem förrän de är stora nog. Personligen har jag lärt mig avc detta dyrköpta misstag, denna tragedi. Men man kan inte hysa agg. Det är bara att sörja de små liv som knappt hunnit börja, och gå vidare. Gjort är gjort.

Rest in peace, Gråtrolls små, söta kattungar. Ikväll blir det begravning.

Glöm inte bort 1årsvaccinationen, alla fjolårsvalpköpare!



Hundar är makalösa djur. De kan vara monster, eller änglar. De är så utrycksfulla och talande, och förstår precis vad man menar. Men det är inte alla människor som klarar av att förstå, eller göra sig förstådda. Det är en konst, som att lära sig ett helt nytt språk. Och idag erfor jag en känsla av triumf, när jag insåg att jag är en av dem som genom hårt arbete lärt mig detta främmande tungomål.

Idag var Lady hos vetrinären på ettårsvaccination. Jag var en aning nervös, om jag ska vara ärlig. Första vaccinationsbesöket försökte hon nafsa veterinren (som för övrigt inte kunde någonting om hundar och betedde sig okoncekvent och motsägelsefullt) och kvinnan varnade oss för att hon inte ville se oss om ett år när vi kom för att avliva hunden, det hände henne tydligen ofta. Kommentaren, och hennes agerande, gjorde mig då väldigt arg. Men jag fick senare veta att veterinären var ökänd. (För er som bor i Växjötrakten, heter hon Therése Jakobsson, och driver Växjö Veteriänarklinik. Gå inte dit. Hon uppmuntrade hunden att hoppa, jagade den nästan för att få tag på den och sa en massa konstiga saker. Kunde helt enkelt inte hundar.)

Så den här gången var jag lite nervös, eftersom det var ett nytt ställe och jag visste inte hur Lady skulle beté sig. Hon är en reserverad och osäker dam som kräver en fast och lugn hand. Mot främlingar är hon mycket tveksam och det brukar ta en bra stund innan hon accepterar en ny människa. På ditvägen funderade jag på att fråga om munkorg, men sköt tanken ifrån mig och koncentrerade mig på att vara lugn, så att jag i min tur kunde lugna Lady.

När vi kommer dit (efter den lilla genvägen jag beskrev i tidigare inlägg) var där många hundar, flera skälliga småhundar. Jag höll Lady tyst och lugn genom att inte låta henne fokucera på de andra djuren. Istället fick hon sätta siug och göra små lydnandsövningar. Sitta, ligga, tass och stanna. Då hade hon fullt upp och glömde bort dem andra. Vi skrev in oss ("Jaha, och hon är en rottis ser jag..." "Nej, en blandras" "Va? Jaha! Okej.") och satte oss för att vänta. In kom en stissig flatcoat med öronproblem, och genast stressade lady upp sig igen. Flatgenerna. Hon fick ligga ner på rygg tills hon slappnade av. Många hundar kom och gick, men hon höll sig duktig och hyffsat lugn. Ett skall fick hon till, när det kom en väldig boxer inrusande. Och så kröp hon in och gömde sig under stolen där jag satt när det en kaxig, köttätande westie skällde ut henne. Vilken farlig, modig rottweilerkorsning jag har!

Men tillslut kom vi in, och jag berättade för veterinären om hur osäker Lady är. Vi pratade lite om osäkra hundar, och hon berömde hur jag jobbade med henne och hur lugn jag var. Det tog inte länge förrän Lady lugnade ner sig och vi lirkade upp henne på bordet. Det var dock läskigare, så då tryckte hon sig intill mig så att hon nästan åkte av. Jag lade handen över hennes nosrygg och vetrinären klappade henne och gav sprutan. Inte ett ljud, inga protester. Hon såg bara mycket olycklig ut och tryckte huvudet mot mitt armveck. Det roliga var att veterinären berömde henne, uppriktigt imponerad: "Det är få hundar, lika osäkra som hon, som inte försöker nafsa sig fria." Stolt blev jag. Nej, Lady försökte inte. Hon var inte lycklig, men hon var trygg i min famn och litade på mig.

När jag släppte henne skulle hon försöka sätta sig ännu närmare, vilket slutade med att hon trillade av bordet. Det var inte så högt som tur var, och hon blev nog mest förvånad. Varken jag eller veterinären brydde oss om det, och då lugnade Lady ner sig och satte sig på mina fötter.

Jag har en hund som väldigt få människor skulle klara av. Jag har en hund som ärvt rottweilerns något skygga, osäkra valpbeteende, det reserverade men samtidigt ghränslöst kärleksfulla. Men jag har en hund som dessutom ärvt flatcoatens stressiga dampbeteende. En kombination som skulle kunna bli riktigt farlig. Osäkra hundar skäller mest, och det är dem som nafsar om de blir trängda. Därför är det jätteviktigt att för mig som ägare tänka på hur jag är, vad jag gör och vilka siutuationer jag utsätter henne för. Jag är stolt över att Lady är trygg hos mig, för det är hon.

Jag är stolt över Lady, och över hur väl vi fungerar ihop. Hon ligger och sover i soffan nu, helt slut. Och jag ska fixa lunch innan fler äventyr ska börja. Bilen är besiktigad och hunden vaccinerad. Danne är lämnad och nu ska jag ringa Huveröds för mer hundtänk. dessutom har jag blivit tipsad om Kungälvs Brukshundklubb. Värt att kolla upp!

Bilder från förra gången...

Grattis på födelsedagen!

Det är ingen vanlig dag,
det är tio små hundars födelsedag,
Hurra, Hurra, hurra!

Håll ögonen öppna, snart firar vi i efterskott med hundträff!