En "nära döden"-upplevelse

Jo, det var en underbar morgon igår. Solig, klar och ganska varm. Jag var redo att sticka iväg till jobbet, men först skulle mina flickor, Lady & Bonita, ut. Eftersom att vädret var så vackert och jag hade planerat morgonen väl så att jag hade gott om tid, tog jag dem på min favoritrunda i skogen, bergsknallarna ovanför Bohus.

 

Jag satte mig och njöt av solskenet och beundrade höstens vackra färger. Efter en stund tittade jag på klockan och tänkte att det var perfekt tid att börja gå hemåt, men att vi fortfarande hade gott om tid. Så jag tog en stig jag inte brukar ta, men som jag gått på sedan jag var ett litet dagisbarn. Över bergsknallarna. Hundarna sprang i förväg och lekte med varandra.

 

Plötsligt sticker Bonita, den äldsta av de två systrarna, av åt fel håll, och jag ropar åt henne att komma tillbaka. Lady kommer lydigt fram till mig och jag pekar åt vilket håll vi ska gå. Hon går före uppför bergsknallen medan jag ropar igen på Bonita. Då hör jag plötsligt Lady gläfsa till och jag hör henne sprattla mot stenhällen. Fördomsfull som man är fräser jag åt henne att sluta upp och komma tillbaka, för jag trodde att hon fått syn på något vilt djur och satt efter det. Så jag skyndar efter uppför berget, kanske tio meter längre bort.

 

Men väl uppe på den lille bergsknallen kan jag inte se Lady någonstans. Bonita kommer glatt ifatt mig. Det är då jag sänker blicken, och ser att det, strax nedanför kullens topp, nästan helt täckt av ljung, finns en klippskreva. Faktum är att bergsknallen jag står på egentligen är en gigantisk stenbumling som vilar mot det riktiga berget, och en grund ravin löper emellan dem, åtskillda av en mindre sten och nästan dold under ljungen. Ravinen är kanske en halvmeter bred, och där, nästan en meter ner, ser jag Ladys rygg. Hon ligger fastkilad med benen neråt (alla utom ett som är vinklat bakåt, men det lyckades hon själv vrida rätt några minuter senare) och ryggen sitter fast så att hon inte glider ner djupare. Klippskrevan var runt 2 meter djup, och smalnade av mer och mer (vilken var en hisklig tur, annars hade hon ju glidit enda ner i vattnet). Den sista halvmetern var vattenfylld.

Jag lägger mig på mage, lugnar henne så att hon är stilla, och försöker dra upp henne i nackskinnet. Hon sitter fast. Jag drar igen, och Lady rör sig en aning - hon glider längre ner. Jag når henne inte ordentligt och jag är för svag för att dra 33kg hund rakt upp. 33kg hund som sitter fast... omöjligt för lilla mig, en ung tjej på runt 58kg. Jag ligger hjälplös i ljungen och ser min lilla treåriga flicka sakta glida längre bort, längre ner. Hennes nos är bara en decimeter från vattnet.

 

Jag, som då inte visste hur djup/grund skrevan var, fick panik. Klockan var tio i tio på morgonen när Lady trillade ner och jag hade ingen aning om vart jag skulle ringa. Vart ringer man när alla man känner är på jobbet? Men jag var tvungen att ha hjälp. Hon satt fast där nere, och gled hon djupare ner skulle hon drunkna. Det kändes som om tiden stod stilla, samtidigt som den rusade iväg och jag insåg att varje minut var för dyrbar för att slösas bort på att vela. Vem ringer man, när ens älskade hund trillar ner i en klippskreva utom räckhåll?

 

 Löven och mossan...? De ligger på Ladys rygg. Det vita snöret är hennes koppel...

 

Klockan 10.01 (enligt min telefon) ringer jag 112. Jag blev kopplad hit och dit och fick förklara situationen flera gånger. Det var inte det lättaste att beskriva vart i skogen jag befann mig, särskillt inte för någon som aldrig satt sin fot i trakterna ("Jag är i skogen mellan Bohus och Surte, mellan vattentornet och skjutbanan" "I Kungälv?" "Nej, i Bohus!"). Men jag kunde ge någorlunda vägledning i alla fall. Tursamt nog hade jag hållit mig ganska nära stigen. Tillslut blir jag ihopkopplad med Bosse på Surte Räddningscentral. Han är helt fantastisk och säger åt mig att han vet vart jag är och att han och hans team är på väg. Dem tänker hjälpa oss och dem är nära. Han stannar kvar i telefonen tills att jag hör brandmännen ropa. Jag ropar tillbaka.
"Vi hör dig!" säger Bosse i telefonen. "Nu börjar dem springa, grabbarna!". Och jag ser dem komma springande genom skogen mot mig. Jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Jag tror till och med att jag grät. Annars kämpade jag verkligen för att vara lugn. Om inte jag höll mig lugn skulle Lady få panik och glida längre ner.

 

Bonita, min andra hund och Ladys 4-åriga helsyster, fick panik och skällde ut brandmännen när dem dök upp i skogen. Hon var nog den som var mest skärrad av oss tre. Jag band henne i trädet intill och det var inte populärt. Hon ville vara med, ville sitta i mitt knä och beskydda mig från nykomlingarna. Och jag försökte lugna henne utan att gå för långt från Lady. Så fort jag kom för långt från Lady började hon gnälla, livrädd för att bli övergiven där nere.

Sex stycken brandmän kom. Klockan var 10,19. Vi började diskutera hur vi skulle göra, hur vi skulle dra. Vi gjorde ett par försök, men hon gled bara längre och längre ner - och framåt, inunder den sten som satt som en kil i klippan. Efter kanske en halvtimmes försök och diskussioner ringde vi Djurambulansen för att få rådgivning i hur vi skulle gå till väga. Rättningstjänsten hoppades att ambulansen skulle ha linor eller selar eller någonting vi kunde använda av. I vanliga fall har jag alltid sele på mina hundar när jag går i skogen. Den här morgonen hade bara Bonita sin sele - Lady hade bara halsband. Vi skulle ju inte gå så långt...

Bosse såg mig i ögonen och sa: "Annie, vi kommer att få upp henne. Men det ser illa ut och vi måste dra på ett sätt som hon inte klarar. Hon kommer att gå sönder. Vi kommer att slita sönder någonting. Men veterinärerna är duktiga och dem kommer att hjälpa dig sen". Jag såg honom i ögonen och svarade att jag förstod, och att jag var medveten om allt som kunde gå fel... men att jag hellre såg hennes ryggrad knäckas än att se henne drunkna mitt framför mina ögon. Hennes nos var bara centimetrar från vattenytan. Hjärtat skrek men hjärnan var iskall och klar. Hellre att hon dog i eller av försöken att rädda henne, än att hon dog nere i skrevan, livrädd och ensam och iskall. Jag kunde bara inte tillåta det.


Djurambulansen kom och Lady hade legat i vattnet i en närmare timme (fyrto-femtio minuter kanske, vet ärligt talatr inte riktigt för jag hade bättre saker för mig än att kolla på klockan). Hon skakade tänder så att det hördes upp till oss. Jag satt och pratade med henne. Brandmännen hade lagt en filt över henne. Då och dog vände hon huvudet och kikade upp på oss. Sorgsna, lugna ögon. Förstående ögon. Hon visste att vi försökte hjälpa henne. Hon höll sig stilla. Djurambulansen kom. Det är egentligen bara en transport, men dem hade ett verktyg vi försökte med. Men eftersom att hon satt så fastkilad kunde vi inte få det runt henne. Vi var tvugna att ge upp även dem försöken.

 

 

Efter nästan en och en halv timme började SOS trycka på om att avsluta uppdraget. Tänk om det kom ett annat larm? Vi kände alla av tidspressen och vi var inte helt överens om hur vi skulle ta upp henne. Någon tyckte att vi skulle tillkalla veterinär och ge henne lugnande eller kanske till och med söva henne lite för att det skulle bli lättare. Jag vägrade vänta 30-40 minuter till och riskera att hon led ännu mer under tiden. Jag var nu helt inställd på att hon skulle dö. Jag stod där och såg henne ligga stilla. Jag såg Bonita ligga och vänta i ljungen. Det kändes så hopplöst. Så surialistiskt. Lady gled sakta ner längre och längre och fick nu kämpa att hålla upp huvudet över vattnet. Min pappa kom förbi med matolja, en människa som bodde i närheten bistod oss med såpa. Vi försökte dra och dra men fick inte grepp längre, hon var för långt in under stenen. Och när vi fick grepp rörde sig bara överkroppen. Pappa var en ängel och tog med Bonita hem, så att jag bara hade en orolig hund att hålla lugn.

 

 
 

Tillslut blev jag desperat. Framför den kilformade stenen blev skrevan lite bredare. Det såg jag nu när vi i vårt arbete röjt det ganska fritt runt skrevan. När ingen såg gick jag fram... och innan någon hann stoppa mig hoppade jag ner där. Jag kröp ner till Lady. Kunde vara hos henne. Jag lade mig i vattnet framför henne och stack in vänsterbenet under henne som stöd. Lyckades få hennes bog och bröstkorg att vila mot mig. Försökte dela med mig av min värme. Hon skakade. Jag tog hennes huvud i mitt knä och stöttade upp det så att hon slapp kämpa. Hon slickade mig på handen. Hennes ögon var så förtroendefulla. Så sorgsna, men så oändligt tappra och det gav mig förnyat mod. Jag sa till henne, om och om igen, att det skulle gå bra. Vi skulle få upp henne. Jag sa det så ofta att jag tillslut var säker på det själv.


Vi fick en andra chans. Väl där nere kunde vi arbeta på ett helt annat sätt. Jag kunde få in en rem under framtassarna, och sedan ytterligare en som brandmännen sakta "sågade" bakåt tills den hamnade under hennes mage. Mer olja. Jag var där nere, klappade, tröstade, kysste, lugnade. Och så drog dem. Två män höll Lady i remmarna, tre män plus föraren drog i dem. Och jag tryckte på nerifrån.


Hon gled upp. Upp och bak drog dem henne. Jag såg henne försvinna upp mot himlen och vi hade ögonkontakt tills att hon försvunnit upp ur springan. Jag vet inte hur jag själv kom upp, men det nästa jag ser är när hon landar på marken. På ett ögonblick samlade hon ihop alla benen under sig och sprang undan från brandmännen, livrädd, med svansen mellan benen. Jag ropade hennes namn och bredde ut armarna, och sedan satt hon där i min famn. Skakade av kyla och rädsla, tryckte sig så nära hon bara kunde. Och jag höll om henne och grät och skrattade samtidigt. Hon var hal och slemmig av såpa och olja och det löddrade när jag klappade henne.


Lady kunde gå. Ett mirakel, för det borde hon inte kunna. Vi hade varit inställda på att ha sönder henne i kampen om hennes liv. Vi hade trott att ben eller leder skulle ta skada av all dragkamp och alla lyft. Vi trodde inte att hon skulle klara det. Men det gjorde hon. Räddningsledaren Bosse hade ögonblicket innan varit nära på att säga till SOS att hunden inte skulle klara det, men blivit avbruten av brandmännens vrål när de tog i, vänt sig om, och sett hur Lady kom upp. När han berättade för tjejerna på SOS jublade dem.

På vägen ner från skogen gick Lady på egna ben, mycket misstänksam och rädd för alla människor som ville fram och hälsa på henne. Mitt hjärta svällde av stolthet över att se henne gå och skutta som vanligt igen. Om och om igen sökte hon skydd hos mig och jag skrattade av lättnad över att se henne i livet. Se henne bekymra sig över så vanliga saker som främmande människor i klargula kläder och en stor röd lastbil. Djurambulansen tog oss till veterinären som konstaterade samma sak som jag redan gjort. Inte en skråma. Totalt oskadd. Bara något blåmärke och lite varma framben där vi dragit remmarna. Tack vare filtar och kramar hade hon rätt temperatur och var pigg och glad. I skrevan hade hon druckit vatten och var inte uttorkad. Lite rädd bara. Lite misstänksam. Och vem skulle inte vara det?


Väl hemma väntade ett varmt bad (Vilket Lady inte uppskattade lika hett, men vi andra tyckte det var mysigare att krama henne efteråt). En lycklig hundsyster. Sedan kom alla hem, med pussar och kramar och hundgodis och kärlek. Lady verkade redan ha glömt bort dagens händelser och uppförde sig precis som vanligt. Bara lite mer oljig i pälsen...

Två bad senare luktar hon fortfarande lite matolja. Men hon är helt oskadd. Pigg, lycklig och levnadsglad precis sim vanligt. Inte ens lite stel efter två timmars kamp där i kylan och i vattnet... Matte är däremot både stel och öm och har skrapat upp händer och knän under räddningsauktionen. En bula i huvudet finns också. Men det kunde ha gått betyligt värre. Den här soliga morgonen blev tillslut en solskenshistoria. Aldrig mer tänker jag gå ut med hundarna utan sele...

 

 

 

 Lady överlevde. Oskadd. Tack vare Djurambulansen och Surte Räddningstjänst.


Kommentarer
Postat av: Sandra

Underbar läsning! Jag fick tårar i ögonen. TUR att det gick bra för er och att det finns så fantastiska människor som inte ger upp! :)

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-14 @ 17:25:16
URL: http://www.sandraasp.com
Postat av: Elina

Vad härligt att allt gick bra!

2013-10-14 @ 18:38:58
Postat av: Pillargontanten

Va underbart!

2013-10-14 @ 19:29:16
URL: http://pillargontanten.blogspot.com
Postat av: Anneli Carlsson

Åh man blir så rörd av sådana historier. Sitter och torkar ögonen hela tiden för att överhuvudtaget se texten.
Så härligt att det gick bra. Fina fina tjejen.

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-14 @ 20:17:38
Postat av: Johanna

Satt med tårar i ögonen och en klump i halsen hela tiden när jag läste, fy fasen vilken skräckupplevelse (har själv två hundar). Vilken himla tur att allt slutade så bra som det gjorde, vilken insats ni alla gjorde!!

Svar: <3 Tack. Ja, det här är verkligen det värsta jag någonsin upplevt.
Annie Brickman

2013-10-14 @ 20:46:00
Postat av: Annelie Söderström

Åh vilken rörande historia, så underbart att ni fick upp fina Lady hel och levande! Heder till dig, djurambulans och de tappra brandmännen som kämpade så! <3

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-14 @ 22:27:38
URL: http://curlsnclaws.blogspot.se/
Postat av: Karin Håkansson

Tårarna bara rinner av glädje <3 vilken kamp, vilka kämpar! All heder åt er! Stor kram Annie; Du är fantastisk <3 Hoppas vi träffas snart med alla underbara hundar :)

Svar: <3 Tack! Det är klart vi gör :-)
Annie Brickman

2013-10-15 @ 07:40:38
Postat av: Fröken Klöver

Det är inte ofta man läser något som får en att gråta av både sorg, rädsla och glädje på en gång, men det gjorde jag när jag läste detta. Jag har ingen aning om hur jag skulle fixa att se en av mina hundar fastna så, så jag förstår din rädsla och att du tog dig ned när ingen såg... Jag är så glad att det gick bra för er båda!

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-15 @ 12:16:11
URL: http://frokenklover.se
Postat av: Fru Karlsson

Fantastiskt! Vilken solskenshistoria! Visst gör man nästan vad som helst för sina djur!!

2013-10-15 @ 12:39:50
Postat av: Marianne

Blev hemskt rörd av din berättelse, kan själv tänka mig i din situation, känner att jag får sminka om mig på ögonen.

Svar: Hihi <3 Tack!!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 08:55:53
Postat av: Anna

Sitter här och snyftar och lever mig in i läsningen. Förlorade min hund i svåra smärtor nyligen och jag känner igen den där sorgsna blicken dom kan ge och ropen hon gav ifrån sig när jag försvann ur hennes blickfång. Hunden är verkligen människans bästa vän. Stor eloge till brandmännen som ställde upp och självklart till djurambulansen och framför allt till dig som kärleksfull matte. Underbar men sorglig läsning.

Svar: Ja, det är hemskt. En fruktansvärd upplevelse! <3 Men den tillit hundar kan ha för oss människor är helt fantastisk. Att tänka tillbaka får mina egna tårar att rinna. Blicken. Den kommer jag bära med mig i hjärtat resten av livet. Jag beklagar verkligen din förlust <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 08:59:30
Postat av: Jennie

Åh underbart att hon klarade sig! Sitter här med tårar i ögonen och kramandes på min egna lilla valp.

Kommer aldrig gå ut utan sele nu.

Svar: Selen är en fantastisk uppfinning! <3 Krama din valp lite extra från mig & Lady.
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:00:09
Postat av: Anette

Vilken skräckupplevelse. Skönt att det gick bra.
Fantastiskt av Surte räddningstjänst att ställa upp för en hund!!! Man blir så glad att även djuren har ett värde inte bara i matte och husses ögon!
Underbar skräckfylld läsning. Kan konkurrera med värsta deckaren! ;) Lycka till med vovvarna!
Anette

Svar: Ja, exakt. Jag ringde på vinst och förlust. SOS och räddningstjänsten var helt underbara! <3 Tack!!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:01:02
URL: http://www.mansagarden.blogspot.
Postat av: Åsa

Stort tack för att du delar med dig! Vilken skräckupplevelse med ett underbart slut. Har själv hund och läste detta dessvärre på jobbet (olämpligt då tårarna trillade), förstår verkligen din panik och beundrar ditt agerande.
All lycka till dig och dina fina hundar!

Svar: Tack för allt stöd och att ni tagit er tid att läsa! <3 Tack!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:09:03
Postat av: Per E Söderberg

Fantastiskt, man skall aldrig ge upp

Svar: Tillsammans är vi starkare än vad vi tror.
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:16:35
URL: http://pesaker.blogspot.com
Postat av: Josefin

Vilken rörande historia. Vilken skräck. Jag är såååå glad att det gick bra. Klappar mina hundar lite extra nu på morgonen. Kram på er

Svar: Gör det! En extra liten kram <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:16:48
Postat av: Annicka Larsson

Så underbart, tårarna rann när jag läste <3

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:30:15
Postat av: Ingela

Började faktiskt grina .... fick gåshud, men tackochlov för slutet ...

Svar: <3 Instämmer med dig helt. Tack och lov för slutet!!!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:33:11
Postat av: Anonym

Oj ! Vilken mardröm ! Tårarna bara rinner när jag läser din historia. Så glad att allt gick bra <3 <3 <3

Svar: <3 Det var surrealistiskt.
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:33:24
Postat av: Anonym

Oj ! Vilken mardröm ! Tårarna bara rinner när jag läser din historia. Så glad att allt gick bra <3 <3 <3

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:33:25
Postat av: Ing-Marie Westerlund

Sitter här och gråter, kan känna din rädsla och förtvivlan som du måste ha känt.
Samtidigt som tårarna rinner av glädje över de människor som hjälpte er i den svåra situationen.
Puss på nosen till tappra Lady och kram till dig <3

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:34:05
Postat av: Pella

Rörd till tårar läser jag detta. Så glad för er skull att allt gick bra. Ens egen överlevnadsinstinkt infinner sig direkt.
Har själv upplevt detta fast med en häst som gick ner sig i ett kärr med sadel och fastnade pga sadeln. ju mer den kämpade ju längre sjönk den. Räddningstjänsten var fantastisk. En timme var som en minut och man ville aldrig, aldrig ge upp.

Svar: Instämmer helt. På förhand vet man aldrig hur man skulle reagera, men väl där har man inget annat val än att vara stark. Man kan inte tillåta sig att förlora kampen om dem man älskar. Och ändå är man så hjälplös och så otillräcklig. <3 Tur att räddningstjänsten finns!!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 09:39:48
Postat av: Jennie

Fantastiskt! Blev så rörd så tårarna trillade!

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 10:15:13
Postat av: Cathrine Reimertz

Fy vilken hemsk upplevelse, tur att det slutade lyckligt. Tårarna bara forsade på mig när jag läste.
Kram Cathrine Reimertz

Svar: Jag har upplevt roligare dagar. Men känslan av att hålla om henne efteråt var helt fantastisk. <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 10:17:41
Postat av: Boel Larsson

Trots jag visste utgången så strömmade tårarna utmed kinderna på mig. En så tur att du såg var skrevan var lite bredare och att du kom ner där. En riktig rysare. Skönt alla är välbehållna efter detta äventyr. kommer kela lite extra med mina hundar.

Svar: Vi har haft kramkalas sedan i fredags här hemma! :-) Ja, en sådan jäkla tur, annars hade utgången inte alls blivit densamma. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde hänt om jag inte kunnat komma ner där... <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 10:25:20
Postat av: Ewa Ivarsson

Jag är också med och betalar för Djurambulansen, en sådan tur att de finns, här om något ser man det. Vilken duktig matte du var som var så lugn... känns skönt att veta att detta hemska slutade så fint. Ge dina töser en nospuss från oss i Tyresö, Maurice vår collie och mig matte Ewa och tack för att du dleat med dig så fint av denna upplevelse!

Svar: Jag också! <3 Och jag kommer nog att sätta in en rejäl slant när nästa lön kommer. Dem är verkligen fantastiska.
Annie Brickman

2013-10-16 @ 10:27:17
Postat av: Sussie

Åhååå så underbart att det slutade väl!

2013-10-16 @ 10:47:53
Postat av: Liselotte Änghede

Hej! med tårarna rinnande har jag läst! vilken underbart slut på en riktig rysare. Alla som hjälpte till och vilken styrka hos dig! Våra hundar är livets krydda. Kram Liselotte Änghede

Svar: <3 Kan inte annat än att instämma. Tack!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 10:57:29
Postat av: Kate

Vilken underbar historia i slutändan, så mycket kärlek!! Tårarna sprutar på min bebis som låg så snällt i mitt knä så jag kunde läsa hela historian :)

Svar: Haha åh, tack <33 :-)
Annie Brickman

2013-10-16 @ 10:59:29
Postat av: Marie Ström

Vilken skräckupplevelse! Men så oerhört skönt att allt gick bra! Kram till er alla!
/ Marie

2013-10-16 @ 11:28:45
URL: http://www.marieofsweden.se
Postat av: Petra

Åh, sitter på jobbet med vattniga ögon. Vad underbart att allt gick bra. All kärlek till er! <3

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 11:28:50
Postat av: Annie Rönn

Tårarna bara forsar här!
Wow!
Vilken känsla det måste ha varit! <3<3<3

Svar: <3 Att hålla om henne efteråt var obeskrivligt!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 11:31:14
Postat av: Rose-Marie Wikström

Kan bara instämma med nästan alla andra.. tårarna rinner och klumpen har fastnat i halsen. Tur att det finns näsdukar och att Lady klarade sig!

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 13:14:30
Postat av: Steph

Åh, vilket fantastiskt slut!! Har krokodiltårar som rinner längs kinderna och blöt tröja!

Måste ha vart hemskt att se allt det där.. men så skönt att hon inte skadades och att du fick sådan bra hjälp!!

Svar: Hjälpen var så fantastisk... jag hade inte väntat mig det stödet och det engagemanget. Både under tiden och efteråt. <3 All eloge till både Djurambulans, brandmän, SOS och veterinären.
Annie Brickman

2013-10-16 @ 16:09:26
URL: http://bosseshundhjalp.se
Postat av: Monika

Vilken underbar historia!!! Ser inget just nu för tårarna bara rinner. Tänker om det varit min hund.... Stor kram till alla fantastiska människor som var med och räddade Lady och e n jättekram till hennes underbara matte <3

Svar: Tack för dina underbara ord!! <3
Annie Brickman

2013-10-16 @ 16:52:12
Postat av: Egon

Måste torka ögonen innan jag ser att skriva, vilken skräck och förtvivlan. Så underbart att det gick bra.
Kram <3

Svar: <3 Tack!
Annie Brickman

2013-10-16 @ 20:46:01
Postat av: Marie

Ojoj oj säger jag bara.....kunde känna mej in i din sittuation och måste beundra dej för din lugna insats....jag hade fått panik....verkligen ...åh våra hundar ...vad gör man inte för dessa som man älskar så djupt.....har själv två som ofta springer lösa i skog och utan sele....nu fick man sej en tankeställare verkligen...och som alla andra så fick även jag tårar för en vet ju hur en blick med sorgsna ögon från en hund känns i en...tur det slutade lyckligt iaf....*glad*

Svar: Aldrig mer att jag går i skogen - eller någon längre runda - utan sele efter det här. :-) hade vi haft sele hade det gått på några minuter utan tisk att bryta hennes ryggrad <3
Annie Brickman

2013-10-17 @ 00:25:43
URL: http://skaparpyssel.se
Postat av: Camilla Magnusson

Fick en stor klump i halsen.. härligt att allt gick så bra..får jag skriva om dig på min sajt doggynytt.se? och låna bilder av dig här på bloggen?


Svar: Självklart <3 men länka gärna till djurambulansen. :-) dem behöver allt stöd dem kan få så att de kan fortsätta med sin fina verksamhet.
Annie Brickman

2013-10-17 @ 10:50:28
URL: http://doggynytt.se
Postat av: Renée Petersson

Hej Annie! Vilken fantastisk historia...! Jag trodde också som du hon skulle dö och vågade för ett tag inte läsa vidare... Som hundägare har liten labbetjej, skulle jag bli alldeles utom mig av oro, uppgivenhet, sorg ja allt du skrev om. Jag är väldigt lycklig av att det gick bra för Lady! Det är just den styrkan som du skrev... "iskall" man måste ha för att kunna lugna hunden så den inte går i chock! Bra jobbat! Jättestolt över dig, trots vi inte känner varann! Tack för att du delade detta med oss! Stor kram!

Svar: <3 tack för att du läser och bryr dig! Det stödet är otroligt.
Annie Brickman

2013-10-17 @ 16:31:14
Postat av: Anonym

Hej igen Får jag lägga ut din blogg så andra kan få lära? Jag kommer ta med Djurambulansen också. Mvh Renée

Svar: Självklart <3
Annie Brickman

2013-10-17 @ 16:33:49
Postat av: Anette Eriksson

Vilket underbart slut på denna mardröm.Ännu ett bevis på att aldrig ge upp. Många kramar till dej o Nospuss till vovven.

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-18 @ 07:14:01
Postat av: Belinda

Usch jag sitter och gråter, fantastisk ägare och hund <3

Svar: <3 Tack
Annie Brickman

2013-10-18 @ 22:17:55
Postat av: Marika

Ojoj, tårarna fullkomligt sprutar när jag läser din berättelse. Brukar ofta promenera i både Vättlefjäll och i klipporna ute vid havet, och detta är min absoluta mardröm. Tack för att du delade med dig, det var säkert inte lätt att skriva heller - men åh, så underbart att det hela slutade väl, tack vare både ditt rådiga handlande och brandmännens. Tack igen.

Svar: Det kom tårar när jag skrev, men det var skönt när jag satte punkt. <3 Och kommentarerna efteråt gör det hundra gånger lättare. Tack. Jag brukar också gå där och Lady är ju sjövild och älskar att hoppa och springa... jag kommer fortsätta gå. Men med sele, så blir det i alla fall inte lika komplicerat om det händer igen. jag tänker ju inte sluta njuta av livet och våra promenader. :-) <3
Annie Brickman

2013-10-26 @ 16:11:50
URL: http://myflatcoats.net
Postat av: Anonym

Så fint

Svar: <3
Annie Brickman

2013-10-26 @ 16:41:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0