Efterskalv
24 000 människor hörde talas om Lady förra veckan när Djurambulansen skrev om incidenten på sin facebooksida. Över 780 personer kommenterade med underbara ord. Över 890 personer delade bilden och inlägget - det blev till och med översatt till engelska. Och här sitter lilla jag och bara gapar. Jag, som tvekade i stundens hetta om jag skulle ringa SOS eller inte. Jag trodde ingen skulle bry sig om min hund.
Över 2570 (på en enda dag) personer gick in här, och en stor del av dem läste hela eller stora delar av min skilldring. Folk jag inte känner har pratat om det så att jag har hört det utan att veta att jag, en bit bort, var den som stod där i skogen. På försäkringsbolaget hade dem hört talas om händelsen. Mammas kollegor pratade om det. Och jag kan inte beskriva hur rörd jag blir av att veta hur mycket fina människor det finns där ute. Alla stöttande kommentarer, hjärtan. Det var aldrig min mening att få någon att gråta.
Lady undrar lite vad som har tagit åt mig. Jag kan sitta vid datorn och läsa lite kommentarer och helt plötsligt kasta mig ner på golvet där hon legat intill mina fötter, och bara hålla om henne. Hon blir lika glad men ser lite överraskad ut, innan hon sömnigt rullar över på rygg så att jag ska kunna klia ordentligt på magen. Hon var bortskämd på kärlek redan tidigare, men uppskattar ändå den senaste veckans extra klappar, kramar och pussar. ALLA som kommer hit vill plötsligt kela jättemycket med henne. Och hon klagar inte.
Det är en fantastisk känsla att, som igår, ha henne mellan oss i soffan. Hon, en rottiskorsning på 33kg, får faktiskt plats i knäet på matte och mattes kille. Och fastän hon var i vä'gen för filmen kunde jag inte med att säga till henne. Bara krama henne ännu lite mer och le åt att hon faktiskt finns här hos mig. Bilden av henne, där nere, när hon vände upp huvudet och mötte min blick, den följer nog med mig resten av livet. Likaså när jag satt hos henne där nere och hon lade huvudet i mitt knä.
Ja, ni har rätt. Hon är en fantastisk hund. Och jag, som matte, är oändligt stolt över det förtroende hon har för mig. Att hon höll sig stilla där nere under de där två hemska timmarna. Att hon, så fort hon kom upp, kastade sig in i min famn och försökte gömma sig i min armhåla. Jag vet inte vad jag gjort för att ha fått det där förtroendet. Helt klart är det i alla fall att hon är mitt livs bästa beslut hittills.
Och med sele istället för halsband, hoppas jag att vi har många lyckliga år framför oss.
Kommentarer
Postat av: Dan Brickman
Du har förtjänat hennes förtroende. Ibland kan det vara så enkelt :). Kram/Pappa
Svar:
Annie Stumle
Postat av: Jenny
<3 Som din far skriver, så har du förtjänat det. Du vet vilket jobb du lagt ner och hur många timmar av kärlek du öst över henne. Hur många gånger du stått som ett berg mot blåsten när vindarna viskat hur farliga de är. Hur många klappar och kramar du gett henne bara för att de där ögonen tindrar raka vägen in i ditt själ och hjärta. Ger man någon allt det där, oavsett om vindarna blåser eller ej, så förtjänar man just det förtroendet stjärnornas ögon har till dig. <3
Svar:
Annie Stumle
Trackback
