Det är skillnad. På att mista och att mista. Vem eller vad. Klart att det är. Man har olika inställning till det. Sin gammelfarmor känner man oftast inte så jätteväl, och man är beredd på att mista henne en dag. Sitt barn däremot, tror man aldrig att man ska mista, och man har levt så nära och känner varandra så väl. Döden är döden, men man kan vara mer eller mindre beredd på den, anse den mer eller mindre rättvist.
Att mista ett husdjur är inte som att mista en människa. Självklart inte. För redan när man skaffar djuren vet man, att den här individen kommer jag begrava en dag. Så tänker man väl inte om sin mamma, sina syskon eller kusiner? Men med ett djur gör man det, för ett djur är ett val och man vet att de inte lever lika länge som vi människor. Man är inte redo, när dagen väl kommer, man man är ändå beredd på själva tanken.
Men inte på sorgen. Den är man inte beredd på. Den där djupa tomheten och tårarna som svämmar över. Inte vid omnämnandet av döden, utan av stunderna som varit som aldrig kommer tillbaka. Att mista ett djur är på sätt och vis jobbigare än att mista en människa. För till djuret kunde man inte säga: Var inte rädd, vi är på väg till sjukhus. Du är trygg hos mig, jag älskar dig.
För djuret förstår inga sådana ord. Man kan bara hoppas på att hon eller han visste ändå. Litade på en.
Till en människa kan man säga de där sakerna. Man kan finnas där.
Att mista en människa är värre. För det finns så mycket saker man kanske sagt i vredesmod. Så många saker man aldrig sa alls. Som hade varit viktiga att säga. Och man ångrar bittert det man aldrig gjorde. Jag tror att man ångrar det man inte gjorde, mer än vad man ångrar de oförrätter man gjort.
Sorgen. Över det som aldrig kommer att hända. Men den mildras ändå lite vid tanken på hur bra allting var. Hur många år vi fick. Det kan jag intala mig redan nu. Och i framtiden kommer jag rent av tro på det. Och känna så. men just nu, just nu saknas det någon i soffan. Det kom ingen och mötte mig i morse när jag steg upp. Ingen tung svans dunkade morgontrött mot golvet där hon brukade ligga.
Det hänger ett koppel på ytterdörren. Det borde inte hänga där. Det borde följa med oss ut. Någon borde försöka ha dragkamp med det. Som en liten valp. Trippa på tåspetsarna och glittra med ögonen. Någon borde ha ätit ur den vita matskålen igår kväll.
Igår kändes det som att hon bara låg på bottenvåningen. Som om hon skulle komma upp när som helst. "Tror du Lady och Bonita saknar henne?" frågade min lillasyster. Jag skakade på huvudet. "Jag tror inte de vet att hon är borta än". För så kände jag. Jag kunde liksom inte tro det själv. och Lady torkade försiktigt bort mina tårar med sin tunga och jag borrade in ansiktet i hennes päls.
Man kanske kan tro att det inte skulle märkas. Att en försvinner, när man har tre. Men det gör det. Det märks. De har sina roller, sina egenheter. Platsen i gästsängen och i soffan, den var Catchys. Först att säga godmorgon, det var Catchy. Hon lunkade alltid bakom en som ett ankare. När man kom hem fick man alltid någonting av henne. En sko, oftast. Sedan gick hon iväg med en sko och lade den någonstans. Man hittade aldrig skorna när man skulle ha dem.
När man mister ett djur, sörjer man. Att förneka det eller att kalla det fånigt, är väl inte mer än rätt. Men dem som säger så, att det är fånigt, dem har aldrig haft djur. För hade dem haft det, skulle dem ha vetat att det inte är djuret man sörjer, utan sin vän. För ett husdjur delar man vardagen med. man skapar tusentals minnen. Man lever ihop. Tillsammans. med en hund, om någon, delar man vardagen. Den älskar dig gränslöst och följer dig tveklöst. Den bryr sig inte om storleken på sin plånbok eller om du är sminkad eller inte (jo, förresten, den kan försöka leka sminkborttagning). Hunden älskar dig för den du är och vad du gör.
När man mister ett djur mister man en vän. Och hur beredd man än är, gör det alltid fruktansvärt ont.
