Cannea

Den 22 mars har varit helt underbar, och jag tror att kvällen kommer att sluta likadant. Det hände en sak som väldigt sällan händer.

Jag och Catchy gick upp med Danne vid 6-halv 7 och traskade lite ute. Hemma igen somnade jag om med katten intill örat. Steg upp halv 11 igen i ett sovrum badandes i solsken. Genast ut en sväng, träffade grannen och pratade lite med henne, för att sedan traska runt lite och sedan hem igen, äta frukost, duscha och fixa till sig inför dagen. Sedan bar det av!

Det var Alvestayran (7 tråkiga stånd med 700 människor trängandes omkring sig), så jag och Catchy strosade omkring, hade lite stadsträning och letade efter något mysigt ställe att köpa glass på. Eftersom vi inte hittade det knallade vi till ICA, köpte glassar där och drog iväg till spåret. Minns ni den där sjön jag nämnde? Det finns en betongbänk där. jag satt där och åt glass medan Catchy badade, försökte tigga eller bara låg i skuggan och log sådär förnöjt som bara hundar kan. Sammanlagt var vi väl ute i två timmar: strax innan tolv till kvart i två.

Medan jag satt där i solen ringde en gammal, underbar kompis och vi tjötade i säkert fyrtio minuter/en timme. Det var underbart att få prata med henne igen! Vissa människor kan man vara ifrån i flera år, men när man väl återses/hörs känns det som om tiden stått stilla.

Väl hemma sedan, satte vi oss på balkongen jag och vovve och pluggade lite. Sedan kom husse hemifrån jobbet och gjorde oss sällskap. Jag brände mig lite, men inte så att det gör ont. Äntligen sommar!! Efter en stubnds diskuterande kom vi överens om att knalla bart och köpa riktig glass, kulglass. Efter en dusch traskade vi iväg alla tre. Vi köpte våra glassar och hittade en bänk att sitta vid, men efter en stund flyttade vi oss till skuggan.

Plötsligt kom en tvååring springande och ropade att hon ville hälsa på hunden. Min första tanke var "Tur att vi har en snäll och lugn hund". Catchy var helt ointresserad av den lilla flickan, hon ville hellre ha min glass. Flickan fick klappa hunden, och hennes mamma kom skyndande tillsammans med flickans jämnåriga kompis. Flickorna klappade catchy, som under tiden försökte nå min glass, och jag berättade för flickorna att hunden skulle ha bäbisar.

Vi pratar lite, den ena flickan tröttnade och gick iväg, men mamman och tvååringen stannade. "Är det din hund?" frågade flickan. Ja, svarade jag. "Är det din glass?" frågade hon då. Jag undrade vad hon tyckte var mest intressant, min glass eller min hund.

Flickan kallade Catchy för "han", och mamman rättade henne. "Det är ingen han, det är en hon", sa hon. Dottern svarade bestämt: "Det är en HUND".

Sedan hände det som imponerade på mig. Mamman frågade "Är det en rottweiler?"
Jag blev helt paff. "Du är nog den andra någonsin som sett det! Hur såg du det?"
"På ögonen" svarade hon.
Jag berättade lite om blandningen, och om Catchy och hennes familjeförhållanden och om valparna. En väldigt trevlig, skånsk, ung mamma. Att hon kunde se att det var rottweiler i henne! 98 % av alla som frågar vad Catchy är gissar på labb. Jag kan inte minnas mer än en gång då en äldre herre utbrast "Jag har aldrig sett en svart rottweiler förut!".

Ännu roligare var det att hon inte verkade ett dugg orolig över att hennes dotter klappade en rottweilerkorsning. catchy slickade henne i ansiktet och flickan backade undan och tittade på mig: "hunden bet mig?". jag skakade på huvudet: "Hunden pussar dig, den tycker om dig." Då blev flickan blyg.


Bild från skogsturen: