Lite rörd blir man!

Jag skulle bara kolla en sak, och fick syn på besöksstatestiken här. Jag blir faktiskt lite rörd! Jag vet inte om det är artikeln, facebooklänken hos djurambulansen, eller om det helt enkelt bara är fantastiska människor som återvänder, men det är folk här dagligen. Trots att jag inte är här längre. Insikten gav mig lite dåligt samvete!
 
Jag bloggar ju fortfarande, fast på min egen blogg, en fotoblogg där jag försöker utveckla mitt fotograferande. Den handlar om allt mellan himmel och jord. Vill ni är ni välkomna att kika in där. Klicka här så hamnar ni rätt. Men det är ju inte helt dött här. Då och då skriver jag här. Då och då går jag in här. Inte lika ofta som ni, dock.
 
men återigen. tack! vet ni vilket stöd ni var? Jag tror inte det. Ni var fantastiska. Efter olyckan... jisses, jag grät, så rörd blev jag av ert stöd. Lady? Hon märkte ingen större skillnad.
 
Men skillnad har det blivit. Sådana händelser förändrar en.
 
Sedan morgonen i skogen går jag aldrig ut utan min telefon med mig. Förr tog jag sällan med den och det var rena turen att jag råkade ha den på mig dagen för olyckan. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha gått om jag inte haft den, om jag inte kunnat ringa efter hjälp...
 
Sedan morgonen i skogen har jag slutat använda halsband på Lady, och på min mammas hund Bonita. Numera har dem alltid sele på sig. I början var Bonita inte jätteförtjust över det, men nu trivs bägge som fiskar i vattnet i sina selar. Aldrig halsband. Om någonting någonsin händer nu, har vi mycket bättre möjligheter att lyfta, dra eller bara få grepp om eller hålla i. Sele är världens bästa och enklaste livräddare. Om vi haft det den dagen skulle två-tre timmar ha varit över på ett par minuter. Jag kanske till och med hade klarat det helt själv.
 
Sedan den där morgonen går jag sällan rakt ut i terrängen. Jag håller mig till välkända stigar och vägar. Tråkigare, men det finns en liten rädsla i hjärtat som kommer ta ett tag att komma över. Hålet i marken, där hon föll ner, har någon försökt fylla igen. Jag gissar att det är någon av brandmännen, för politikerna har inte svarat på mitt mejl om pontentiell fara. Hålet är väldigt nära där förskolan brukar gå med små barn.
 
Sedan den där morgonen tar jag inte Lady för given. Innan dess, var jag så säker på att hon skulle bli åtta-nio år och följa mig genom livet med den där dyrkande blicken bara hon kan ge mig. Men när jag stod där och såg ner i hålet, då hade jag redan börjat sörja henne. När jag sa till brandledaren Bosse: Jag ser hellre att hon dör av försöken att få upp henne, än fryser ihjäl där nere alldeles ensam, menade jag det från djupet av mitt hjärta.
 
Den där blicken i hennes ögon, när jag kröp ner till henne. Den totala tilliten och uppgivenheten. Jag har fått någonting otroligt värdefullt och aldrig, aldrig kommer jag att glömma det. Vi har fått en andra chans.
 
Sedan den där morgonen i skogen har Lady fått ett annat liv. Hon har fått en matte som inte längre tar dagarna med henne för givna, utan som varje dag, varje möjlig stund sätter sig på golvet och tar henne i famnen. Hon har fått en matte som klappar henne varje gång vi passerar varandra. Oavsett hur upptagen eller stressad jag är, tar jag mig de där minutrarna. Till svar har jag fått en, om möjligt, än mer kärleksfull vän. Varje morgon och varje kväll slutar och börjar med pussar och kramar och kärlek.
 
För man vet aldrig, vilken av dessa mornar, som blir den sista.
 
Om ni har bra tålamod får ni gärna fortsätta att kika in här!
Annars hittar ni oss > HÄR <
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0