Att hjälpa en medmänniska

Flera gånger har jag varit nära att larma polisen. Många gånger har jag hört skrik på hjälp inifrån en närbelägen lägenhet då jag passerat. Det var varit mycket obehagligt. En röst som otydligt vrålat "Hjäääälp! Hjäääälp miig!".

Idag på morgonen, då jag och valpen var ute och traskade hörde jag det där skriket igen. Om och om igen. Lilla Lady blev mycket osäker och höll sig tätt intill mig. Vi rundar ett hörn, och står ca femtio meter ifrån källan till ljudet. En förtvivlad assistent i trettioårsåldern försökte lugna en handikappad yngre man i rullstol. Han vrålade ständigt, hjälp, hjälp mig.

Jag är glad att jag inte ringt polisen. Jag tycker synd om mannen, oförmögen att förklara vad han ville. Han kastade huvudet fram och tillbaka och vrålade för full hals. Hjälp. Hjälp mig. Jag och Lady promenaderade hem, och ett stenkast bort hördes fortfarande vrålen. En granne kom ut och tittade sig omkring.
- Vem är det som skriker? frågade han nyfiket.
- En handikappad man som antagligenhar en dålig dag, svarade jag och nickade åt det hållet. Bakom spaljén kunde man ana rullstolen och assistenten som böjde sig öbver den för att lugna honom. Vår granne kikade nyfiket ditåt.
- Jag hörde det när jag stod i köket, komenterade han. - Jag undrade verkligen vad det för för något. Det lät som att någon blev ihjälslagen.

Han skakade på huvudet och stegade iväg för att bege sig till jobbet. Jag lyfte upp min tunga klump till valp i famnen och vandrade upp till vår lägenhet. Då jag klev in i vårt mysiga kök kunde jag alltjämt höra avlägsna vrål genom det öppna köksfönstret. Hjälp. Hjälp mig.

Händelsen satte ett litet fotspår i mitt hjärta. Hur gärna man än vill hjälpa någon, är det oftast mycket svårt att göra det. Många vill inte ha hjälp. Andra kan inte uttrycka vad de vill ha hjälp med. Vissa förstår inte ens att de behöver hjälp. Ändå vill man som medmänniska hjälpa till. Jag tycker att det är medmänniskornas ansvar att hjälpa till, om man kan. Idag kunde jag inte det. Och det var faktiskt en mycket bitter tanke.

Njuta av livet

Såhär ser förresten en morgontrött hund ut förresten. Då matte kliver ur sängen för att promenera hoppar hon demostrativt upp i sängen och lägger sig. De stora ögonen ser mycket olyckliga ut. "Måste jag verkligen följa med?" ser de ut att säga.
Då husse gått till skolan/jobbet hoppar hon gärna upp till mig i sängen efter första morgonpromenixen. Sedan ligger hon kvar där och märker oftast inte att matte går upp. Först då hon hör det välbekanta ljudet av hundmat i matskålen flyger hon upp ur sängen!

(Ja, min hund får sova i sängen. Men hon gör det väldigt sällan)


Dessutom vill jag tipsa om Messis (f.d Blunders) egna blogg;
http://harligthundliv.blogg.se/


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0