Dovt men fridfullt
Nu har åskan slutat mullra över lilla Alvesta, jag sitter vid datorn och torkar efter att ha varit ute i hällregnet. I hönsnätet på balkongen glänser tunga vattendroppar, och det finns sallad i kylen tills då jag känner mig hungrig. I Bohus har valparna ätit mer filmjölk (det tycker dem om! Både att äta och att badfa i...) och ska strax badas lite så att Catchy slipper tvätta bort all filmjölk som hamnat i deras päls istället.
Jag är på ett så konstigt humör. Jag vill gråta, hjärtat känns stort och tugnt, tankarna dova och filosofiska. Ändå känner jag mig fridfull och lycklig. Jag tror att en del av det beror på vädret, men det har en djupare anledning också. Igår arbetade jag hos en vårdtagare. idag, då jag kom till jobbet fick jag beskedet att vårdtagaren dött nästan exakt en timme efter det. Jag var den sista som såg vårdtagaren i livet, och det hela var i stort sett helt oväntat om än inte konstigt.
Hela dagen har jag känt mig lite dov, och jag antar att jag är ganska chockad. Det slog mig så hårt hur kort och vackert livet är. Den blå himlen som bryter ut genom de mörka stormmolnen då åskan tonat bort. Hur vackra vattendropparna i nätet är. Fågelsången. Till och med knapprandet på tangentbordet låter vackert i mina öron. Alla dessa saker bevisar att jag lever, och kan höra och se dem. Det gör mig lycklig.
Det är det vackra med mitt jobb. Människorna man möter och de funderingar man får om sitt eget liv. man värderar allt helt annorlunda efter ett halvår inom Hemtjänsten. Totalt sett var det den fjärde som gått bort sedan jag började där, och eftersom att jag inte är någon anhörig eller så är det egentligen inte så mycket sorg man känner. Mest frid. Att veta att en människa nu slipper ha ont. Man notwerar händelsen och tänker lite på de anhöriga, mer kan man inte göra. Man kan inte ta åt sig av det. Men visst påverkar det än. Det påverkar mig.
Så idag vill jag sända en tanke till alla i världen, och ett japanskt ordpråk:
Dröj ej med att betrakta körsbärsträdets blom, en stormvind kan rycka bort dem över natten.
Och nu till massvis med gladare saker: VALPBILDER!
Jag är på ett så konstigt humör. Jag vill gråta, hjärtat känns stort och tugnt, tankarna dova och filosofiska. Ändå känner jag mig fridfull och lycklig. Jag tror att en del av det beror på vädret, men det har en djupare anledning också. Igår arbetade jag hos en vårdtagare. idag, då jag kom till jobbet fick jag beskedet att vårdtagaren dött nästan exakt en timme efter det. Jag var den sista som såg vårdtagaren i livet, och det hela var i stort sett helt oväntat om än inte konstigt.
Hela dagen har jag känt mig lite dov, och jag antar att jag är ganska chockad. Det slog mig så hårt hur kort och vackert livet är. Den blå himlen som bryter ut genom de mörka stormmolnen då åskan tonat bort. Hur vackra vattendropparna i nätet är. Fågelsången. Till och med knapprandet på tangentbordet låter vackert i mina öron. Alla dessa saker bevisar att jag lever, och kan höra och se dem. Det gör mig lycklig.
Det är det vackra med mitt jobb. Människorna man möter och de funderingar man får om sitt eget liv. man värderar allt helt annorlunda efter ett halvår inom Hemtjänsten. Totalt sett var det den fjärde som gått bort sedan jag började där, och eftersom att jag inte är någon anhörig eller så är det egentligen inte så mycket sorg man känner. Mest frid. Att veta att en människa nu slipper ha ont. Man notwerar händelsen och tänker lite på de anhöriga, mer kan man inte göra. Man kan inte ta åt sig av det. Men visst påverkar det än. Det påverkar mig.
Så idag vill jag sända en tanke till alla i världen, och ett japanskt ordpråk:
Dröj ej med att betrakta körsbärsträdets blom, en stormvind kan rycka bort dem över natten.
Och nu till massvis med gladare saker: VALPBILDER!
Kommentarer
Trackback
