Geisha vs. Gandalf

Det är väl bara att säga: Välkommen till familjen, Geisha!

Det känns så lustigt. Vi har sog i familjen. Vi sörjer Gandalf. Han kommer aldrig mer att gosa med oss, aldrig mer jama sådär gulligt.
Däremot har vi fått en katt, en lite Geisha, som kommer att jama exakt likadant och som redan gör det. Som ser exakt likadan ut och som gosar med oss och ligger i våra knän. Även om jag vet att det är samma katt, så känns det inte så. Det känns som om jag inte alls känner vår lilla kisse, och ändå gör jag det, så grymt bra vid det här laget. Kan skilja på alla ljud, se och bedömma humöret. Men det känns ändå som om det är en annan katt som biter i mina fingrar nu. katten märker ingen skillnad, men jag och Danne gör det.

Det påminner mig starkt om ett styckte i boken jag läser, jag ska citera det:

--- "Jag har ibland tänkt att det är därför kvinnor äblir sorgsna när barnet väl är fött" --- "Man tänker på dem medan man pratar med dem och man har sin kunskap om dem så länge de är inne i en själv. Och sedan föds de, och då är de annorlunda, inte alls som man kände dem när de var inne i en. Och man älskar dem förstås och lär känna dem som de nu en gång är... men ändå, den där tanken sitter kvar, tanken på barnet som man en gång talade med i sitt hjärta, och det barnet har försvunnit för alltid. Så jag skulle tro att man liksom känner sorg för det ofödda barnet, även om man håller samma barn i sina armar. --- Och en dotter föds, och den son hon kunde ha blivit, finns inte längre. --- Eller också har den präktige gossen vid ens bröst trängt undan den lilla flicka du trodde du bar. Och du gråter över det du inte visste om, det som har försvunnit för alltid, tills du lärt känna det barn du verkligen fått. och då känns det äntligen som om det aldrig kunde ha varit på något annat sätt. och man känner bara fröjd över dem. Men fram till den stunden har man lätt att ta till lipen ibland. "
                                                                           ur Slända i Bärnsten, av Diana Gabaldon, Bra Böcker 2003, s. 505

Ja, nu skilljer det sig ju mellan att föda barn och att skaffa katt, men Gabaldon har en poäng i det hon skriver. Katthanen vi hämtade hem finns inte mer, men katthonan jag håller intill bröstet är fullt verklig. Ingen av oss har gråtit över det, men visst känns det tomt och konstigt. Man ser katten på ett annat sätt nu, även om det inte går att förklara.

Ändå kan jag inte låta bli att vara oerhört glad över att Gandalf blev Geisha. Nu behöver vi kanske inte kastrera, hon kan gå på p-piller när vi är i Göteborg. Hemma i lägenheten lär hon inte träffa på någon hane. Tvärtom, möjligheten är öppen för att man, i framtiden kanske, kan ta en kull... *hosthost*, bort med dessa tankar! Haha, men det känns ändå skönt att ha möjligheten öppen. Nu kan jag inte länge åka hem till mina killar, men istället kan jag stolt vara en av Dannes Damer.

Den där lilla hårtussen komme göra oss galna de närmaste veckorna i alla fall, tills vi vant oss. Men vi älskar henne ändå, otroligt mycket. Det känns så otroligt gulligt och oskyldigt att ha en liten honkatt.
Välkommen till familjen, Geisha!
Fast där har du ju redan bott ett par månader, sötnos-blötnos!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0