Cannea

Balder är död.
Med tanke på sitt hjärtproblem kanske det var bäst så. Jag sörjer med hela mitt hjärta. Jag trodde att han skulle få fylla ett år. Men det viktigaste är ändå att han slipper lida. och på den plats där han nu befinner sig har han det antagligen bättre än vad han kunnat få hos oss här i livet.

Det känns konstigt att klappa Catchy, och veta att en av de där små sakerna hon uppfostrade i våras inte längre finns hos oss. Jag sade det till henne: "Din valp är död". Hon förstod inte, men jag gör det, och jag var väldigt nära tårarna. I våras såg jag hur Karin höll den nyfödda valpen i sina händer. Gnuggade honom hårt, försökte få honom att leva. Som i Pongo & de hundraen dalmatinerna. Han var väldigt nära döden då. Men tack vare kunnig hjälp kunde han frälsas till livet. Den här gången var det annorlunda.

 
Jag vet inte vad som hände, och kommer troligtvis aldrig att få veta heller. Men det spelar ingen roll nu. Man får lära av sina misstag. Vi lär oss av våra, Balders matte av sina. Jag hoppas att de var lyckliga ihop, att han var lycklig. Av hennes blogg att dömma verkar det tyvärr inte så, men bara för att han var jobbig behöver det inte betyda att kärleken inte fanns där. Det var synd att det blev så fel med honom, inte bara med hans hjärta. Det gör ont att veta hur dåligt det gick för honom. Det är så lätt att säga för en utomstående, men jag sörjer att Balder inte fick den hjälp och fostran han behövde. Han var trots allt en  rottweilerblandning, och de behöver verkligen en stark hand. Får dem det är de de mest underbara vänner man kan tänka sig. Får dem det inte, ja, då blir det såhär.

För mig och mamma, som engagerade oss så mycket i valparna, är det här en läxa som vi måste lära oss av. Som uppfödare kan man inte göra allt, men det är vårt ansvar att se till att valparna kommer till rätt hem. Inte bara till kärleksfulla hem, vilket jag tror att Balder hade. Just hanhundar är ganska jobbiga att handskas med, och innan man skaffar sig en hund måste man veta vad man ger sig in i. Rottweiler är en ökänd ras, just eftersom många ägare inte vet hur mycket arbete man måste lägga ner på dem. Det är inte Balders ägares fel att det blev som det blev, utan vårt. Vi borde ha insett vad som skulle ske.

   


Därför vill jag ge en eloge till Lina Dirmark och hennes kille, som jag tyvärr inte minns namnet på. de insåg att de inte klarade att fostra balders bror Bamse, men de gav inte upp. De hittade ett nytt hem åt honom. Ett hem där han fick den fostran han behövde. På torsdag ska mamma och Bonita träffa både Lina, Bamse och hans nya ägare. En rapport om det kommer då. Jag trodde fullt och fast på att Bamses första ägare skulle klara honom, men jag hade fel. Däremot hade jag rätt om att de var seriösa hundköpare, som såg vad hunden behövde och insåg att de inte var de bästa för jobbet. Det är svårt att erkänna, till och med för sig själv, att man inte räcker till. Men för hundens bästa krävs det ibland. Tack för det. Bamse har det bra nu, och jag hoppas att Balder får det också, på dethär sorgliga sättet.

Jag vill också slå ett slag för de hundägare som inte vill ha några begränsningar. För de som utvecklas när de skaffar hund, som inte bara ser den söta valpen utan hunden inuti. Sofie, Birkas ägare, har verkligen råkat ut för motgång efter motgång, men rest sig igen och utvecklats. Det var meningen att de skulle vara två om hundägarskapet, men Sofie klarade det själv. Hon har stöttat Birka, och i gengälld har Birka stöttat henne. Finns man där för sin hund, kommer hunden finnas där för en själv. Om du visar för den att du är dess ledare, dess trygghet, då kommer den att följa, lyda och glädja dig under hela sitt liv. Catchy är min glädje, jag är hennes ledare och trygghet. Att nå dit kräver att man vågar lära sig, vågar göra misstag och lära sig av dem. Att man vågar fråga om hjälp. Hjälpen finns där. I form av andra hundägare, hundklubbar, internetsidor, Brukshundsklubbar, valpkurser. Våga fråga. Det är bara då du får svar.

               

I sommar hoppas jag att jag blir stolt valpförälder. Och jag erkänner att jag är lite orolig för att inte räcka till. För att göra fel. Men genom att plannera detta hundköp kan jag också förbereda mig genom att söka den kunskap jag saknar. Förebygga eventuella problem. När vår valp kommer ska vi, jag och Danne tillsammans, gå på minst ett par valpkurser. Kunskap är ingen börda.

Balder är död. Men vi lever. Låt oss lära oss av honom, minnas honom och älska den lilla, söta valp han var innan vissa saker gick lite snett. Låt oss minnas valpen med de stora öronen, den ulliga pälsen. Låt oss ha en tyst minut för vår valp med de sorgsna ögonen.
Vila i frid, Balder.