Äntligen!

De är här.

Mer behöver jag väl inte säga? Nej, men det gör jag ändå. För jag kan inte låta bli. :-)


Finn ett fel

När jag och Catchy följde Linné hem till vår pappa märkte vi att någonting inte riktigt var som vanligt. Catchy försökte gång på gång göra ifrån sig. Men ingenting kom. Det var fredag kväll. Jag ringde mamma, lite lätt upphettsat och orolig. Men även om jag trodde att det var dags då, så kulle det dröja lite till... det jag lade märke till var dock de första tecknen på att det äntligen var på gång...

Men natten blev till morgon. Catchy åt ingenting och tillbringade tiden mest i mammas säng. Hon var pigg ocg glad under våra mysiga promenader i vårsolen. Vilken vacker dag det var, lördagen den 21 mars. En dag som familjen Brickman kommer att minnas. Dock inte för solskenet.

Vi satt kring middagsbordet, jag och Nea samt två kompisar till oss. Mamma hade gått ut med Catchy en stund. Klockan var omkring åtta när mamma öppnade ytterdörren och kom in. Så fort hon lossade kopplet smet Catchy ner för trappan och lämnade fem tjejer förvånade i köket. "Hon dissar godis!" utbrast mamma förvånat. "Det måste vara dags för valpar snart". Hon följde sin tik ner.
Kanske tio minuter senare så kom hon upp igen. "Jag har ringt Karin" sa hon med ett leende. Mer behövde hon inte säga.

Klockan var runt nio när första valpen föddes. Jag och Linnéa fick kika in i rummet, men i övrigt var det bara mamma och Karin som hade tillträde. Catchy skötte sig alldeles utmärkt och då Karin anlände hade hon fixat den första valpen helt själv. En söt liten tik. "Vi får väl se om det blir en Bimbo" skojar jag där vi tjejer satt i köket och försökte komma på valpnamn. Linnéa och Hanna slogs om vem som först kom på namnet Barbie.
 
Jag, Karin och mamma var i sovrummet när jag (bara några minuter senare, kändes det som) avbröt samtalet. "Mamma, det kommer något."
Mycket riktigt. Valp nummer två gjorde entré. En liten hanhund, bara en aning större än storasyster.

Det höll däremot på att gå väldigt illa för valp nummer tre. Han låg med rumpan först, och Karin var orolig för att han inte skulle få luft. Att han skulle kvävas där inne. Han satt fast, eftersom han var så stor, en bjässe. Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att Karin var där. Hon hjälpte Catchy att försiktigt få ut honom. Han var väldigt stilla, men med hjälp av sin handduk ruskade hon liv i honom. Ungefär som dem gör i "Pongo och de 101 Dalmatinerna", eller vad den filmen nu hette. Valp nummer tre var nästan död. Men tack vare Karin räddades han till livet.

Valp nummer fyra kom också, men Catchy började bli trött nu. Trean hade tagit ordentligt på krafterna. Mamma och Karin turades om med att mata Catchy med dextrovatten för att ge henne mer energi. Jag hade hälst också velat vara med hela tiden där inne. Och jag måste erkänna att jag satt där i princip hela tiden. Tog varje tillfälle. Förlåt för det. Men Catchy är nästan mer min hund än någon annans.
Som tur var blev Catchy inte stressad av min närvaro, och valp nummer fyra var en söt liten hanne.

Valp nummer fem var också den sista valpen. Och den var också den allra minsta. Karin förklarade att den sista valpen ofta ligger klämd mot  revbenen under dräktigheten. Stackars liten. Hon var hälften så stor som de andra, tre gånger mindre än valp nummer tre. Karin varnade oss direkt för att vi antagligen kommer att mista henne.
Jag håller med henne. Det är naturens lag. De svagaste klarar sig inte.
Men jag, mamma och Nea tänker göra allt för att hennes chanser att överleva ska bli så bra som möjligt.

Efteråt var Ctachy trött men en väldigt duktig mamma. Snacka om instinkter. Och så kär hon var i sina valpar! När Karin lyfte den fjärde för att mäta den trodde jag nästan att Catchy skulle ta honom ifrån henne.

Mamma-älskar-dig-blick



Klockan tre åkte Karin hem och vi gick och lade oss. Mamma sov inne hos valparna. De låter som marsvin. Varannan timme gick mamma upp och matade den minsta valpen för hand, allt för att ge henne en rimlig chans att överleva. Först trodde vi inte att Catchy skulle ta till sig henne. Men det kan också ha berott på att hon var så trött efter valpningen att hon inte orkade bry sig om den då. För hon neglegerade den nästan. Men nu tvättar hon den, i alla fall.

Hjälp oss och håll tummarna för att vår minsting ska överleva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0