Cannea

24 000 människor hörde talas om Lady förra veckan när Djurambulansen skrev om incidenten på sin facebooksida. Över 780 personer kommenterade med underbara ord. Över 890 personer delade bilden och inlägget - det blev till och med översatt till engelska. Och här sitter lilla jag och bara gapar. Jag, som tvekade i stundens hetta om jag skulle ringa SOS eller inte. Jag trodde ingen skulle bry sig om min hund.

 

Över 2570 (på en enda dag) personer gick in här, och en stor del av dem läste hela eller stora delar av min skilldring. Folk jag inte känner har pratat om det så att jag har hört det utan att veta att jag, en bit bort, var den som stod där i skogen. På försäkringsbolaget hade dem hört talas om händelsen. Mammas kollegor pratade om det. Och jag kan inte beskriva hur rörd jag blir av att veta hur mycket fina människor det finns där ute. Alla stöttande kommentarer, hjärtan. Det var aldrig min mening att få någon att gråta.

 

Lady undrar lite vad som har tagit åt mig. Jag kan sitta vid datorn och läsa lite kommentarer och helt plötsligt kasta mig ner på golvet där hon legat intill mina fötter, och bara hålla om henne. Hon blir lika glad men ser lite överraskad ut, innan hon sömnigt rullar över på rygg så att jag ska kunna klia ordentligt på magen. Hon var bortskämd på kärlek redan tidigare, men uppskattar ändå den senaste veckans extra klappar, kramar och pussar. ALLA som kommer hit vill plötsligt kela jättemycket med henne. Och hon klagar inte.

 

Det är en fantastisk känsla att, som igår, ha henne mellan oss i soffan. Hon, en rottiskorsning på 33kg, får faktiskt plats i knäet på matte och mattes kille. Och fastän hon var i vä'gen för filmen kunde jag inte med att säga till henne. Bara krama henne ännu lite mer och le åt att hon faktiskt finns här hos mig. Bilden av henne, där nere, när hon vände upp huvudet och mötte min blick, den följer nog med mig resten av livet. Likaså när jag satt hos henne där nere och hon lade huvudet i mitt knä.

 

Ja, ni har rätt. Hon är en fantastisk hund. Och jag, som matte, är oändligt stolt över det förtroende hon har för mig. Att hon höll sig stilla där nere under de där två hemska timmarna. Att hon, så fort hon kom upp, kastade sig in i min famn och försökte gömma sig i min armhåla. Jag vet inte vad jag gjort för att ha fått det där förtroendet. Helt klart är det i alla fall att hon är mitt livs bästa beslut hittills.

 

Och med sele istället för halsband, hoppas jag att vi har många lyckliga år framför oss.

 

Jag vill verkligen tacka för det otroliga stöd vi har fått, jag och Lady. Inte för att Lady är medveten om det, en jag är det. Och det har nog givit mig en starkare tro på mänskligheten. Igår var nära 250 personer här inne och läste eller i alla fall ögnade igenom min berättelse om vad som hände i fredags. 250 personer. Det är typ lika många som det normalt finns i en grundskola...

 

Den här bloggen skapades för att valpköparna skulle få hänga med från dag 1 och kunna följa sina valpars utveckling innan dem kom till sina nya hem. Sedan kom det en valpkull till och jag behåll själv en av valparna... vilket gjorde att bloggen inte helt dog ut. Numera, när valparna är vuxna, skriver jag sällan här längre. Min mamma, som först skrev hon också, är aldrig inne. Jag finns på en annan blogg, en fotoblogg. Men i lördags, efter att ha svarat om och om igen på facebook på frågan "Vad hände?" skrev jag ner historien här. Länkade till den på ställen där folk ställde frågan. Och fick en chock när jag loggade in och fick se att dne här lilla, personliga djurbloggen, där det som mest är 10 personer inne och kikar, haft 250 besök. Tack för att ni bryr er. Ni måste vara riktiga djurvänner!

 

Vilket stöd. I verkligheten var stödet lika fint. Brandmännen stöttade och tröstade mig under hela räddningsauktionen. Dem var ärliga och vänliga och gav mig filtar när dem såg att jag skakade. Fast det var mer chock än kyla som fick mig att skaka... och sedan fick räddningsledaren mitt nummer. Han tappade dock bort det, men sökte på mitt namn och hittade min systers nummer, ringde upp henne och frågade om mig. Hon tog hans nummer så att jag kunde ringa upp. Jag gjorde det och blev överväldigad av vänligheten. Dem ville kolla så att allt var bra med oss. Jag upprepar: hur fint är inte det?
Jag gick faktiskt med bullar till Brandstationen igår. Dem var inte där, så jag hängde dem på dörren. En timme senare ringer dem upp och tackar så mycket och lyckönskar oss. Sådan vänlighet!

 

Och veterinären som tog emot oss akut på fredagen, när jag och djurambulansen dök upp med genomblöta, oljiga och såphala Lady. Som tog emot oss direkt utan att bry sig om hur blött och oljigt deras golv blev. Som avvarade två personer för att gå igenom henne grundligt. Och som sedan ringde upp mig igår för att kolla hur allt stod till. Veterinären ringer alltså upp och kollar så patienten mår bra! Jag var så glad att jag inte kunde sluta le igår. Så fint! Så ***** fint!!

 

Och djurambulansen. Som kom på en utryckning ganska så ovanlig. Som stannade med oss, körde oss till veterinären och hjälpte mig under besöket där. Som körde mig hem sen. Vilket stöd. Vilket fantastiskt stöd. Ni kan ju gissa vad jag kommer att göra med min nästa lön... haha! Och sedan lägger dem ut händelsen på sin facebooksida och hittills har över 21 000 människor gillat det! En hel jäkla arena full av människor har läst om min flicka och gillat det! Över 800 personer har spriditr händelsen vidare. Över 700 personer har kommenterat deras inlägg...

 

Jag är rörd. Så himla rörd. Även om jag önskar att fredagen aldrig blivit som den blivit, är hon ju oskadd. Och stödet efteråt... ja, det är obeskrivligt.

 

Tack. Något bättre ord finns helt enkelt inte. Tack.

 

Lady tackar också. Fastän hon mest tyckte att Brandmännen var läskiga och veterinären jobbig.

 

Idag blev jag uppringd av veterinären som tog emot mig och Lady i fredags. Hon frågade hur det var med oss, om det blivit några komplikationer. Snacka om fin service. Och det var med ett leende jag kunde svara att Lady inte ens fått ett blåmärke. Ett mirakel, sa veterinären. Och jag håller med. Ett mirakel.

 

 

Jo, det var en underbar morgon igår. Solig, klar och ganska varm. Jag var redo att sticka iväg till jobbet, men först skulle mina flickor, Lady & Bonita, ut. Eftersom att vädret var så vackert och jag hade planerat morgonen väl så att jag hade gott om tid, tog jag dem på min favoritrunda i skogen, bergsknallarna ovanför Bohus.

 

Jag satte mig och njöt av solskenet och beundrade höstens vackra färger. Efter en stund tittade jag på klockan och tänkte att det var perfekt tid att börja gå hemåt, men att vi fortfarande hade gott om tid. Så jag tog en stig jag inte brukar ta, men som jag gått på sedan jag var ett litet dagisbarn. Över bergsknallarna. Hundarna sprang i förväg och lekte med varandra.

 

Plötsligt sticker Bonita, den äldsta av de två systrarna, av åt fel håll, och jag ropar åt henne att komma tillbaka. Lady kommer lydigt fram till mig och jag pekar åt vilket håll vi ska gå. Hon går före uppför bergsknallen medan jag ropar igen på Bonita. Då hör jag plötsligt Lady gläfsa till och jag hör henne sprattla mot stenhällen. Fördomsfull som man är fräser jag åt henne att sluta upp och komma tillbaka, för jag trodde att hon fått syn på något vilt djur och satt efter det. Så jag skyndar efter uppför berget, kanske tio meter längre bort.

 

Men väl uppe på den lille bergsknallen kan jag inte se Lady någonstans. Bonita kommer glatt ifatt mig. Det är då jag sänker blicken, och ser att det, strax nedanför kullens topp, nästan helt täckt av ljung, finns en klippskreva. Faktum är att bergsknallen jag står på egentligen är en gigantisk stenbumling som vilar mot det riktiga berget, och en grund ravin löper emellan dem, åtskillda av en mindre sten och nästan dold under ljungen. Ravinen är kanske en halvmeter bred, och där, nästan en meter ner, ser jag Ladys rygg. Hon ligger fastkilad med benen neråt (alla utom ett som är vinklat bakåt, men det lyckades hon själv vrida rätt några minuter senare) och ryggen sitter fast så att hon inte glider ner djupare. Klippskrevan var runt 2 meter djup, och smalnade av mer och mer (vilken var en hisklig tur, annars hade hon ju glidit enda ner i vattnet). Den sista halvmetern var vattenfylld.

Jag lägger mig på mage, lugnar henne så att hon är stilla, och försöker dra upp henne i nackskinnet. Hon sitter fast. Jag drar igen, och Lady rör sig en aning - hon glider längre ner. Jag når henne inte ordentligt och jag är för svag för att dra 33kg hund rakt upp. 33kg hund som sitter fast... omöjligt för lilla mig, en ung tjej på runt 58kg. Jag ligger hjälplös i ljungen och ser min lilla treåriga flicka sakta glida längre bort, längre ner. Hennes nos är bara en decimeter från vattnet.

 

Jag, som då inte visste hur djup/grund skrevan var, fick panik. Klockan var tio i tio på morgonen när Lady trillade ner och jag hade ingen aning om vart jag skulle ringa. Vart ringer man när alla man känner är på jobbet? Men jag var tvungen att ha hjälp. Hon satt fast där nere, och gled hon djupare ner skulle hon drunkna. Det kändes som om tiden stod stilla, samtidigt som den rusade iväg och jag insåg att varje minut var för dyrbar för att slösas bort på att vela. Vem ringer man, när ens älskade hund trillar ner i en klippskreva utom räckhåll?

 

 

Klockan 10.01 (enligt min telefon) ringer jag 112. Jag blev kopplad hit och dit och fick förklara situationen flera gånger. Det var inte det lättaste att beskriva vart i skogen jag befann mig, särskillt inte för någon som aldrig satt sin fot i trakterna ("Jag är i skogen mellan Bohus och Surte, mellan vattentornet och skjutbanan" "I Kungälv?" "Nej, i Bohus!"). Men jag kunde ge någorlunda vägledning i alla fall. Tursamt nog hade jag hållit mig ganska nära stigen. Tillslut blir jag ihopkopplad med Bosse på Surte Räddningscentral. Han är helt fantastisk och säger åt mig att han vet vart jag är och att han och hans team är på väg. Dem tänker hjälpa oss och dem är nära. Han stannar kvar i telefonen tills att jag hör brandmännen ropa. Jag ropar tillbaka.
"Vi hör dig!" säger Bosse i telefonen. "Nu börjar dem springa, grabbarna!". Och jag ser dem komma springande genom skogen mot mig. Jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Jag tror till och med att jag grät. Annars kämpade jag verkligen för att vara lugn. Om inte jag höll mig lugn skulle Lady få panik och glida längre ner.

 

Bonita, min andra hund och Ladys 4-åriga helsyster, fick panik och skällde ut brandmännen när dem dök upp i skogen. Hon var nog den som var mest skärrad av oss tre. Jag band henne i trädet intill och det var inte populärt. Hon ville vara med, ville sitta i mitt knä och beskydda mig från nykomlingarna. Och jag försökte lugna henne utan att gå för långt från Lady. Så fort jag kom för långt från Lady började hon gnälla, livrädd för att bli övergiven där nere.

Sex stycken brandmän kom. Klockan var 10,19. Vi började diskutera hur vi skulle göra, hur vi skulle dra. Vi gjorde ett par försök, men hon gled bara längre och längre ner - och framåt, inunder den sten som satt som en kil i klippan. Efter kanske en halvtimmes försök och diskussioner ringde vi Djurambulansen för att få rådgivning i hur vi skulle gå till väga. Rättningstjänsten hoppades att ambulansen skulle ha linor eller selar eller någonting vi kunde använda av. I vanliga fall har jag alltid sele på mina hundar när jag går i skogen. Den här morgonen hade bara Bonita sin sele - Lady hade bara halsband. Vi skulle ju inte gå så långt...

Bosse såg mig i ögonen och sa: "Annie, vi kommer att få upp henne. Men det ser illa ut och vi måste dra på ett sätt som hon inte klarar. Hon kommer att gå sönder. Vi kommer att slita sönder någonting. Men veterinärerna är duktiga och dem kommer att hjälpa dig sen". Jag såg honom i ögonen och svarade att jag förstod, och att jag var medveten om allt som kunde gå fel... men att jag hellre såg hennes ryggrad knäckas än att se henne drunkna mitt framför mina ögon. Hennes nos var bara centimetrar från vattenytan. Hjärtat skrek men hjärnan var iskall och klar. Hellre att hon dog i eller av försöken att rädda henne, än att hon dog nere i skrevan, livrädd och ensam och iskall. Jag kunde bara inte tillåta det.

Djurambulansen kom och Lady hade legat i vattnet i en närmare timme (fyrto-femtio minuter kanske, vet ärligt talatr inte riktigt för jag hade bättre saker för mig än att kolla på klockan). Hon skakade tänder så att det hördes upp till oss. Jag satt och pratade med henne. Brandmännen hade lagt en filt över henne. Då och dog vände hon huvudet och kikade upp på oss. Sorgsna, lugna ögon. Förstående ögon. Hon visste att vi försökte hjälpa henne. Hon höll sig stilla. Djurambulansen kom. Det är egentligen bara en transport, men dem hade ett verktyg vi försökte med. Men eftersom att hon satt så fastkilad kunde vi inte få det runt henne. Vi var tvugna att ge upp även dem försöken.

 

Efter nästan en och en halv timme började SOS trycka på om att avsluta uppdraget. Tänk om det kom ett annat larm? Vi kände alla av tidspressen och vi var inte helt överens om hur vi skulle ta upp henne. Någon tyckte att vi skulle tillkalla veterinär och ge henne lugnande eller kanske till och med söva henne lite för att det skulle bli lättare. Jag vägrade vänta 30-40 minuter till och riskera att hon led ännu mer under tiden. Jag var nu helt inställd på att hon skulle dö. Jag stod där och såg henne ligga stilla. Jag såg Bonita ligga och vänta i ljungen. Det kändes så hopplöst. Så surialistiskt. Lady gled sakta ner längre och längre och fick nu kämpa att hålla upp huvudet över vattnet. Min pappa kom förbi med matolja, en människa som bodde i närheten bistod oss med såpa. Vi försökte dra och dra men fick inte grepp längre, hon var för långt in under stenen. Och när vi fick grepp rörde sig bara överkroppen. Pappa var en ängel och tog med Bonita hem, så att jag bara hade en orolig hund att hålla lugn.

 

Tillslut blev jag desperat. Framför den kilformade stenen blev skrevan lite bredare. Det såg jag nu när vi i vårt arbete röjt det ganska fritt runt skrevan. När ingen såg gick jag fram... och innan någon hann stoppa mig hoppade jag ner där. Jag kröp ner till Lady. Kunde vara hos henne. Jag lade mig i vattnet framför henne och stack in vänsterbenet under henne som stöd. Lyckades få hennes bog och bröstkorg att vila mot mig. Försökte dela med mig av min värme. Hon skakade. Jag tog hennes huvud i mitt knä och stöttade upp det så att hon slapp kämpa. Hon slickade mig på handen. Hennes ögon var så förtroendefulla. Så sorgsna, men så oändligt tappra och det gav mig förnyat mod. Jag sa till henne, om och om igen, att det skulle gå bra. Vi skulle få upp henne. Jag sa det så ofta att jag tillslut var säker på det själv.

Vi fick en andra chans. Väl där nere kunde vi arbeta på ett helt annat sätt. Jag kunde få in en rem under framtassarna, och sedan ytterligare en som brandmännen sakta "sågade" bakåt tills den hamnade under hennes mage. Mer olja. Jag var där nere, klappade, tröstade, kysste, lugnade. Och så drog dem. Två män höll Lady i remmarna, tre män plus föraren drog i dem. Och jag tryckte på nerifrån.

Hon gled upp. Upp och bak drog dem henne. Jag såg henne försvinna upp mot himlen och vi hade ögonkontakt tills att hon försvunnit upp ur springan. Jag vet inte hur jag själv kom upp, men det nästa jag ser är när hon landar på marken. På ett ögonblick samlade hon ihop alla benen under sig och sprang undan från brandmännen, livrädd, med svansen mellan benen. Jag ropade hennes namn och bredde ut armarna, och sedan satt hon där i min famn. Skakade av kyla och rädsla, tryckte sig så nära hon bara kunde. Och jag höll om henne och grät och skrattade samtidigt. Hon var hal och slemmig av såpa och olja och det löddrade när jag klappade henne.

Lady kunde gå. Ett mirakel, för det borde hon inte kunna. Vi hade varit inställda på att ha sönder henne i kampen om hennes liv. Vi hade trott att ben eller leder skulle ta skada av all dragkamp och alla lyft. Vi trodde inte att hon skulle klara det. Men det gjorde hon. Räddningsledaren Bosse hade ögonblicket innan varit nära på att säga till SOS att hunden inte skulle klara det, men blivit avbruten av brandmännens vrål när de tog i, vänt sig om, och sett hur Lady kom upp. När han berättade för tjejerna på SOS jublade dem.

På vägen ner från skogen gick Lady på egna ben, mycket misstänksam och rädd för alla människor som ville fram och hälsa på henne. Mitt hjärta svällde av stolthet över att se henne gå och skutta som vanligt igen. Om och om igen sökte hon skydd hos mig och jag skrattade av lättnad över att se henne i livet. Se henne bekymra sig över så vanliga saker som främmande människor i klargula kläder och en stor röd lastbil. Djurambulansen tog oss till veterinären som konstaterade samma sak som jag redan gjort. Inte en skråma. Totalt oskadd. Bara något blåmärke och lite varma framben där vi dragit remmarna. Tack vare filtar och kramar hade hon rätt temperatur och var pigg och glad. I skrevan hade hon druckit vatten och var inte uttorkad. Lite rädd bara. Lite misstänksam. Och vem skulle inte vara det?

Väl hemma väntade ett varmt bad (Vilket Lady inte uppskattade lika hett, men vi andra tyckte det var mysigare att krama henne efteråt). En lycklig hundsyster. Sedan kom alla hem, med pussar och kramar och hundgodis och kärlek. Lady verkade redan ha glömt bort dagens händelser och uppförde sig precis som vanligt. Bara lite mer oljig i pälsen...

Två bad senare luktar hon fortfarande lite matolja. Men hon är helt oskadd. Pigg, lycklig och levnadsglad precis sim vanligt. Inte ens lite stel efter två timmars kamp där i kylan och i vattnet... Matte är däremot både stel och öm och har skrapat upp händer och knän under räddningsauktionen. En bula i huvudet finns också. Men det kunde ha gått betyligt värre. Den här soliga morgonen blev tillslut en solskenshistoria. Aldrig mer tänker jag gå ut med hundarna utan sele...

 

 

 Lady överlevde. Oskadd. Tack vare Djurambulansen och Surte Räddningstjänst.