Cannea

Nyss hemkommen från en lektur i snön med en lycklig vovve. Som lyckades slita sig och vägrade glatt komma på inkallning. Jävla byracka! Hon rusade runt, runt, runt mig och morrade lekfullt, hela tiden utom räckhåll! Jag försökte vara irriterad, men det var svårt. Hon ville bara leka, och det var inte en kotte ute i kylan som hon kunde skrämma. Inga farliga bilar. Bara vår grannes son som stod på balkongen och rökte och log åt Lady. Ett kanske inte fullt så kul slut på en mysig runda på ängen. Där fick hon vara lös : och kom på inkallning varenda gång. J*vla hund! ;-) Men det iskalla vädret får en att längta efter någonting annat...

Äntligen ska jag & Danne göra någonting ihop, bara vi två. Vi ska resa bort. Över min födelsedag åker vi till Kanarieörana, Fuerteventura, för att vara mer exakt. Det är en vulkanö, och stället vi ska vara på har svart sand! Om man vill kan man ta sig till en annan strand, som enligt vissa ska vara den vackraste i hela Europa eller något.

Det är vår första resa ihop, Dannes första resa någonsin till varmare en ort. Han behöver det verkligen, såsom han kämpar med jobb och skola. Jag är väl mindre i behov av semester och avslappning, men jag längtar ändå. Det känns läskigt att slösa 7000 sparpengar på en enda vecka, men jag har ändå lite pengar kvar på sparkontot, så jag ska inte klaga. Vi unnar oss sällan någonting, så jag tycker ändå att det är ett bra beslut. Jag tror att man måste unna sig något extra ibland för att orka med vardagen. Jag vill inte vara för personlig, men just nu är det väldigt stressigt, och det lär bli ganska osäkert för min del i vår. Sedan kommer sommaren och en plannerad flytt tillbaka till Göteborg... man kan behöva vila upp sig inför att flytta, för ursch, vad det är jobbigt!

Men framförallt är det viktigt att få vara tillsammans med den man älskar. Det blir lite jobbigt att vara utan Lady, men det måste jag klara. Hon är en så fantastisk liten hund. Jag ska försöka att inte tänka på att lämna henne en vecka. Här är förresten lite bilder från hotellet!

http://visning-kanarieoarna.apollo.se/R2_Bahia_Playa_Spa/

Jag heter Annie Brickman. Jag är snart tjugo år och studerar just nu historia, något soim ligger mig varm om hjärtat. Historia är ett ämne som förkippas med gamla, oläsliga pergamentrullar, arkiologiska fynd och svenska kungar huller om buller. Men historia är mycket mer än så. Jag har läst om Sverige och Norden och har precis gett mig in på Världshistorien. Jag läser om människor, om länder och stater. Förändring.

Vad har detta med Cannea, med hundar och djur, att göra? Jo, jag var inne på hundcoatchens, Fredrik Steens, blogg, och läste hans funderingar till varför synen på hund i samhället har förändrats. Själv gissade han inte, utan gav bara några konkreta exempel. Men flera hade kommenterat, "svarat". Någon påstod att det var kamphundarnas fel. En annan skyllde på alla blandraser. En tredje hade en annan förklaring.

Jag började fundera, och kom fram till någonting djupare och i mina öron mer troligt. Någonting så självklart att vi viod första anblicken glömmer det. Historia. Om vår värld förändras, om vårt samhälles struktur och dess kultur förändras, självklart måste det ge biverkningar på andra områden? Urbanisering, förändringen från ett bondesamhälle till stadssamhället, industrialiseringen, det låter kanske som tråkiga ord. Men faktum är att de förändringar som explotionsartat förändrade 1800- och 1900-talen måste ha påv erkat oss.

Jag gissar (för jag levde inte då, bara så att ni vet) att det i Sverige på 1800talet fanns mycket färre hundar i städerna. Varför gissar jag på det? Jo, därför att stora delar av Sveriges befolkning var fattiga bönder. Att ha hund var en lyxdetalj i vardagen, och man hade bara hund om man hade ett syfte för den. Man hade inte fyra hästar, om man inte hade arbete för dem. Det kostade för mycket. En hund var inte bara ett sällskap. En hund fyllde en funktion: vaktade gården, jagade med bonden och vallade hans boskap.

Adeln, inne i städerna eller ute på sina gods, hade sällskapshundar och jakthundar och vakthundar. MNen under en viss period betalade man dyra skatter för hundar - just därför att de i förhållande till befolkningen blev för många och en börda i samhället. I städerna sprang hundar lösa och utan herrar, skapade ett problem då de var farliga och då de stal mat. Att ha hund var en klassfråga. Men det var också en naturlig del i vardagen. Hur skulle man annars samla fåren, utan sin hund? 



I och med industrialliseringen skedde en urbanisering. Folk flyuttade närmare fabrikerna. Landsbygden blev tommare, städerna större. Familjer som alltid haft hund, gjorde de sig av med hundarna? I många fall kanske, men man får inte glömma hur man romantiserade landsbygden i början av 1900 i Sverige. Många försöktte hålla fast vid sina tidigare liv. Industrierna skrämde folk. Det var något nytt - vem visste då vart det skulle leda?

Jag har inte forskat i ämnet, men min logiska del av hjärnan (ja, jag har en sådan, tror jag) säger mig, att det var många som blev utan jobb. Människor - men framförallt hundar. I städerna behövdes inga vakthundar. Där vallade man inte får eller kor. Många som alltid haft hund, var antagligen tvugna att göra sig av med dem.

Men sedan blev tiderna bättre. Sakta men säkert. Under nittonhundratalet blomstrade Sverige. Kring 50-talet började samhället återhämta sig från krigen, och den nya politiken man drev drog upp Sverige ur finanskriser. Familjerna fick det bättre. Byggnader revs och ersattes av moderna, nya. IKEA slog igenpom, och folk kunde plötsligt inreda. Standarden i lägenheterna blev bättre. Konsumtionssamhället tog fart. Är det då inte rimligt, att alla dem som inte kunnat ha hund, då började skaffa sig det igen? Trots att man bodde i lägeneheter eller små villor i förorterna, ville man ha hund igen. Åter ökade antalet hundar. Hundklubbarna, som börjat knoppa upp lite varstans under 1900-talets början, fick ett kraftigt uppsving. Men fortfarande var hunden en så naturlig del av livet att man kanske inte riktigt funderade över att även hunden behövde ha sysslor att utföra.

Vissa familjer aktiverade antagligen sina hundasr mer än tillräckligt. Min egen pappa, farfar och farmor, köpte sig en schäferblandning vid namn King, när pappa var ganska liten (Slutet/mitten av 70talet?). Farfar cyklade med honom,  traskade med honom, pappa gick långpromender efter skolan. Farmor badade hunden - hon var den enda som fick ta hand om hunden när det kom till sådana detaljer, om jag minns rätt. King följde med när farfar och pappa var i skogen, när det var jakt på gång. Han var en mycket aktiv hund.

Men så fanns det säkert familjer där hunden visserligen fick motion, men kanske inte aktivering. Brukshundar som behövde använda huvudet, inte bara musklerna. Seriösa hundägare säkte sig till hundklubbar. Men många skaffade nya raser, andra raser, att ha som sällskapshundar. Tiden gick. Urbaniseringen fortskred. landsbygden, särskilt i norr, avbefolkades. Samhällets normer och krav förändrades.



Idag lever de flesta mycket stressigt. I de flesta familjer arbetar båda föräldrarna. Barnen går i skola eller på dagis. De ska hämtas, lämnas, köras till bandyn, ishockeyn, ridningen, dansen. de ska hämtas. Mat ska lagas, hus ska städas, föräldrarnas egna hobby ska hinnas med. Sedan ska familjen ha tid tillsammans. Läxor ska göras, kompisar och vänner ska hinnas med. Krogbesök och fester. Inköp av mat men också av kläder. Man ska ha den nyaste tekniken, större och plkattare TVapparater. Nya märkeskläder. Två bilar. Körkort för att kunna använda bilarna. Bilarna ska bytas in till nyare. Vinter- och sommardäck ska bytas. Mitt i allt så ska man sköta sin ekonomi. Många har svårt med bolån, räntor, utgifter, inkomster. Slår man på TV3s Lyxfällan, handlar det vanligtvis om vanliga familjer som lurats att ta Blankolån och Sms-lån utan att förstå vad dety innebär. Familjer, som i vardagsstressen, förlorar kontrollen. Vissa har aldrig haft den, och i dagens samhälle gäller det att läsa det finstilta innan man undertäcknar.

Självklart påverkas hundhållningen av dessa faktorer. Men hur ska man få in hunden i schemat? Vissa pressar in den. Tar 10-minuterspromenader flera gånger om dagen. Hunden ligger ensam timmar i sträck. Man går kanske en 20-30minuterspromenad om dagen. Vissa gör inte ens det i veckan. Vissa hundraser klarar den behandlinegn - någorlunda. Andra gör det inte alls. Hundar utan syfte mår inte bra. Hunden behöver få tänka. Den behöver röra på sig. Får den inte det lär den sig olatheter. Den börjar roa sig själv. Jagar bilar, cyklar, löv. Tuggar på möbler. Är hunden i fråga en schäfer eller en rottweiler, är det en mycket stark och käken kraftfull. Den kan lätt ödelägga ett hem. Av uttråkning.

Därför har vi idag ett problem med så kallade kamphundar. Det är raser som är mycket intelliugenta och kräver aktivering. Dessa blir oftare "problemhundar" än hundar som krtäver mindre stimulans. Tack vare deras muskelstyrka blir problemen tydligare. De kan dra omkull sin ägare. Det konststycket är svårare för en westi eller en chiahuahua. Jag och min sambo, danne, är överens om en sak. Det finns inga problemhundar. det finns bara hundar med problem. Problemet är ägaren och ledarskapet. Aftonbladcet listade 13 "farliga kamphundar" som förbjöds i Danmark. 4 pitbiullraser och 8 vallhundar. Varför de 8 vallhundarna? Jo, för att de tagits ur sitt samanhang. de har i det Danska samhället ingen plats, inget syfte. De blir understimulerade och tar ut det över annat. I vårt hypernojiga samhälle skrämmer de oss. Då förbjuder man hellre rasen än att undersöka problemet.

Det jag ser som det största problkemet i dagens samhälle är inte hundarna eller ens hundägarna. Det är synen på oss själva. Som jag själkv kommenterade på Steens blogg, så är vi människor i Sverige fixerade vid våra rättigheter. Vi förtränger våra skyldigheter. Och vi är hysteriska, så fort någon skrämmer oss, gör intrång på våra "rättigheter". Vi gör rubriker av bagateller. I media såväl som i vardagen. Ett normalt hundmöte kallar vi "aggresisvt". Hundarna kommunicerar såsom hundar alltid har gjort. Det är vi som blivit räddare.



Ju bättre sjukvård vi får, desto mer hysteriska blir vi över sjukdomar. Man stannar hemma från skola och jobb på grund av huvudvärk. Man springer till BVC så fort barnet nyser. Och om då en hund, som blir trakasserad av sam ma barn, "säger till", avlivar vi hunden. Den var farlig. Visst, den naffsade efter barnet. Men varför? Inte för att den ville ta ett smakprov, utan för att barnet i en halvtimmes tid dragit den i örat när hunden försökte sova. Det är inte hundens fel. De är de vuxnas.

Jag tror mig ha en bra bild om hur dessa problem kan ha uppstått. Delar ni den? Har jag tvärfel? Jag vill tillägga att allting har sina skäl och förklaringar. Allting är komplicerat. Att förstå någonting är oftast jättesvårt. Men det betyder inte att vi inte ska försöka.

Jag hoppas att ni uppskattade gårdagens film! Jag ler fortfarande nbär jag tittar på den. Jag tänkte nu lägga ut tre bilder jag precis fått av pappa, på Bonita och Catchy. Bonita störde Catchy på hennes foto, så hon blev tvungen att huka under Bonitas koppel, därav hur hon satt.







Våra underbara, vackra damer!

Jag längtar efter julen. Jag kom på mig själv med att vädra i luften och tänka på snö förut. Jag längtar efter julgranar, julskinka, levande ljus, julgodis... och framförallt, att få köpa julklappar. Jag älskar julhandeln, att leta efter den där perfekta presenten till just den där personen. I år blir det extra kul. Jag är ingen slösare, och i år har jag sparat bra. I år känner jag att jag inte måste vända på slantarna för att kunna köpa just den där presenten. Ändå är det en utmaning: att hitta det perfektaste, till så lågt pris och till så hög uppskattning som möjligt. Att få något man verkligen önskat sig, är nog det bästa som finns.

Men det finns ju en baksida också. När man får det där man verkligen inte ville ha... då blir man så besviken, och så skäms man på något sätt. För att personen som givit en just det inte känner än - trots att man är nära. Ja, det där med julen är en karusell. Men det är höjdpunkten i den kalla, kalla vintern. Vintern vars slut jag redan ser fram emot.

I år har jag nog fått många av mina innersta önskningar uppfyllda. Jag har fått min bäbis, min valp som jag längtat så länge efter. Jag kan inte tänka mig en tillvaro utan hennes tysta, sömniga närvaro. I natt sov hon mellan mig och Danne. Det händer sällan att hon ligger i sängen (och då ligger hon i fotendan) men det var väldigt mysigt att ha henne där. Jag vågade knappt röra mig, för jag ville att det skulle vara för alltid.

Just nu har vi så mycket plannerat och så mycket på gång att julen känns som en evighet bort. Innan jul kommer det att vara valpkurs varje helg mellan v.45-50, typ. Det är skönt på ett konstigt sett. Det innebär att vi inte kommer att kunna åka någonstans på helgerna då. Vilket är ganska välkommet. Jag kommer att ha fullt upp att göra, och det tror jag att Danne också kommer ha. Jag har minst två uppsatser att skriva, sedan högskoleprovet om 1½ vecka. Ny kurs som börjar v. 45 utöver de två jag redan läser.

Att vara hemma känns skönt. Och jag tror att katten och hunden håller med mig. Danne med. Särskilt Danne. När vardagen srtrular är det skönt att kunna slappna av när man väl är ledig. Man underskattar lätt hur viktigt det är att slappna av! 

Nej, nu ska jag slappna av lite. Det har varit en lång dag. Kanske ska jag kika lite i jotexkatalogen som jag räddade ur Ladys vassa gap, och drömma ännu mer om julen?

72 dagar kvar till julafton.

Jag tycker att man ska införa nån form av lincens för att ha hund. Det skulle ge mer jobbmöjligheter och inte lika många skulle skaffa hund som en "mode/tuffhets" grej. Men då krävs det en kurs där man kan bli icke godkänd, för annars kan man bara gå dit och sov.
Sen ska man tänka mycket på rasen. En del hundar passar inte in i vårt samhälle här i Sverige som t.ex kaukasisk ovtjarka. En hund till för att vakta får i utlandet. De är hundar som har lite kontakt med människor och är avlade för att ta egna beslut. Den funkar inte bra i ett svensk samhälle. Denna och liknande raser kan jag gå med på att förbjuda, enbart för att de flesta människorna inte klarar av denna rasen. De är inte gjorda för ett familjeliv eller ett samhälle. Så jag tycker att dem ska vara där dem gör nytta och där dem mår bra.

Sen vet jag några stycken som inte borde ha hund. Nån har insett sitt misstag medans en annan skaffar fler hundar. Jag blir bara så arg när dem inte fattar vad uppfostran är!"

För någon vecka sedan skrev jag om kamphundsdebatten, och fick en mycket bra kommentar. Det hade varit kul att veta vem som skrev dock (blink blink?).

Ras är det första, viktiga steget med att skaffa hund. För uppfödare är det en utmaning och alla lyckas inte varje gång. Ung måste inte innebära dålig, gammal måste inte innebära erfaren. tatueringar innebär inte "en tuff brottsling" liksom kjol och smycken inte innebär att den eventuella köparen är en räddhågsen bimbo. Vad ska man ha hunden till? Hur ser ens vardag ut? Hur bor man? Vad har man för intressen som hunden kan ta del av?

Tja, bor jag mycket ödsligt uppe i norra lappland, har boskap och ofta stöter på björn, ser jag inget fel med att ha en ovtjarka. Så länge man kan aktivera hudnen och låta den antingen utveckla sitt beteende under en bra ledare, är ingen ras farlig. Men en orvtjarka blir farlig i centrala stockholm. Precis som att en bordercollie som inte aktiveras börjar jaga cyklar, bilar osv. Precis som att fox terriers drar till skogs för att jaga om ägaren inte aktiverat dem tillräckligt eller lärt dem att bara jaga på kommando (typ spåra med blod eller dylikt). det man måste komma ihåg är att hundar har avlats för olika arbetssysslor. Sådana hundar måste ha aktivering för att inte ta ut sin frustration på något annat. Rottweiler var en vakthund. Det innebär inte att chiahuahuor inte kan vakta. De var råttfångare i Mexiko. Inte gjorda för att sitta i en handväska. 

Oavsett ras måste man motionera och aktivera sin hund mentalt. Men olika hundar kräver olika mängder. Någon kanske inte orkar mer än ett par kilometer, andra kanske du behöver cykla med. Men ibland räcker det med att hunden får följa med när du eller dina barn är på uteritt. Eller simma på badplatsen. Motion måste ju inte vara regelrätt löpning.

Och ja, någon form av licens hade inte varit dumt. Något prov utfärdat av antingen polisen själva (hade varit ett bra sett att ha koll på att olika utbilndningar är likvärdiga) eller av SSK/SBK. Kanske en licens som, likt körkort, ska förnyas vart tionde år eller så. När man har haft sin hund i 14 år är det lätt att glömma hur den var som valp. och bara för att man haft en typ av hund kan en annan ras vara helt annorlunda.

Nackdelen med lisens är dock kostnaden. Att ta en sådan licens för en hel familj får absolut inte bli för dyrt. Risken är trots allt att det blir en klassfråga att ha hund. Att folk försöker smnita/förfalska eller fuska. Sådana människor lär det finnas en kvot av oavsett. Det är dessa och deras hundar som i ett licenssamhälle riskerar att bli farliga.

Personligen tror jag ändå på en licens, men då måste staten vara beredd att faktiskt hjälpa till. Att ha ett övergripande styre över dessa kunskapsprov. Jag tycker att det borde innehålla ett teoretiskt och ett praktiskt prov. Teoretiskt lite om lagarna som gäller och vilka skyldigheter man har som hundägare (det är något de flesta har kass koll på).
Praktiskt sett ledarskapsövningar, kabnske att man delar upp det hela på ett antal kurstillfälle. Kanske en liten analys av hunden man köpt/ska köpa/rasen man är intresserad av. En utvärdering av sig själv, vilken hundtyp man bör eller inte bör ha. Är man liten, med en gammal knäskada och kanske inte det tuffaste jaget, bör man nog ha en mindre hund som inte kräver två timmars daglig fysisk motion. Jag är inte expert på hundraser elelr människor, så jag ska inte ge fler exempel. (Är själv liten ocgh blond, och har fått höra en del kommentarer av mitt val av hundras. Men dessa människor känner inte till min personlighet eller min kärlek för motion).

Något måste i varje fall göras. Precis som personen som skrev kommentaren känner jafg människor som har hundar - men som inte borde ha det. Människor som är helt olämpliga. I vissa fall råkar hundarna vara underbara ändå, bara uppfostrade. Men en "fel individ" i dessa människors händer kan bli livsfarligt.

Åter vill jag slå ett slag för kurser. Även experten har mer att lära. För din och din hunds skull, gå valpkurs och kanske steg 1 i lydnad. Och låter det tråkigt med lydnadskurser, prova agillity eller någon annan hundsport. Då får man både mortionen och lydnaden på en och samma gång, och hunden älskar det.


Att vara ledare betyder inte att man är någon elak diktator.
Det betyder att man är hundens trygghet.

5 amstaff

3 schäfer

1 Leonberger

1 Grand Danois

33 blandraser"

Av 700 000 hundar, blev alltså 43 omhändertagna. Av dessa vet vi säkert att fem var av "kamphundsort". (Men det är ingen ras, utan ett gammalt kvarlevande uttryck för de hundraser som förr användes till hundkamper. Dagens hundar avlas för deras sällskaplighet och kärleksfullhet mot människor.) Sedan finns ett stort mörkertal, men det är faktiskt inte det viktiga i situationen. Det viktiga är: Varför vet hundarna?

Först när vi vet varför kan vi avgöra om hunden är farlig eller inte. Jag vågar påstå att det oftast rör sig om olyckligheter, dvs. att man av misstag pressat/stressat hunden till situationen. Då man skitit i/missat hundens varningssignaler. I vissa fall kan hunden vara sjuk. Men i många fall saknar hunden en ledare och känner sig otrygg. Att avliva dessa hundar är djurplågeri. Det är som att ge dödstraff till ett barn för att det bet sin lillasyster.
Lät denna jämförelse konstig? Inte om du tänker efter.

En hund har ett förstånd som en genomsnittlig 2åring. En hund är ett djur. Det fungerar och kommunicerar på ett annat sätt en vad vi gör. Den kan inte se oss i ögonen och säga: "min lillasyster stal min docka och klippte av hennes hår". Det kan fyraåringen. Hunden har via ögonen givit signaler. Den har med största sannolikhet morrat. Backat/ryggat. Kanske till och med nafsat i luften. Den har stirrat personen rakt i ögonen, rest raggen en aning, ställt sig i en stel position. Precis som fyraåringen skrikit till sin syster "Släpp! MIN! ANNARS BITER JAG!". Hunden har försökt varna.
Nej. Hunden är inte oskyldig. Den är en medbrottsling. Den har bitit. Men det är enligt lag ÄGARENS ansvar. Och om man som ägare brustit i uppfostran och inte kan kommunicera med sin hund, då händer tragiska olyckor. Men det ligger inte i en hunds natur att anfalla människor. Faktum är, att den sedan domestriceringen  från vargen, utvecklats för att kommunicera med oss. Det är det djuret i hela världen som bäst förstår oss. Ändå straffar vi dem med döden då vi missförstår dem.

Och en ökning av anmälningarna kan bero på fler än en faktor. Det beror knappast på fler så kallade kamphundar. Jag tror snarare på fler oerfarna hundägare. hundägare som skaffar hund för att den är så söt och gullig. För att det är mode. Hundägare som inte förstår vikten av lydnad och uppfostran. Hundägare som tror att ledarskap innebär våld och tvång. Olämpliga men ack så kärleksfulla hundägare. Som inte förstår att en hund inte är ett litet barn, som behöver kärlek, modekläder och ett kopplel med paljetter. 
  
Men helt ärligt tvivlar jag på att det sker särskillt många fler hundaattacker idag än för tio år sedan. Jag tror däremot att fler bryr sig nu, att fler anmäler. Kanske just för att hundar för en del mer liknar snuttefiltar än djur.

Missförstå mig rätt nu. Kontentan av det hela är att folk borde koncentrera sig mer på uppfostran hur man skänker människor hundvett, och mindre på vilka raser som kan vara farligast. Alla raser blir farliga i fel händer. Skillnaden är skadan de kan göra beroende på hur starka och stora det är. Om en chiauhua biter dig känns det inte lika hemskt som om en amstaff gör det. Men biter en chiahua dig i halsen när du sover, dör du likafullt.

Att skylla hundattacker på en hundras - eller på hunden - är som att beskylla skolan för att eleverna är respektlösa mot sina föräldrar. Det är föräldrarna som ska uppfostra barnen som sedan ska ut i samhället. Precis som hundägare ska fostra hundar som ska ut i samhället.
Vi är bra duktiga på att skylla ifrån oss.
Det är alltid Någon Annans fel.
Stackars Någon Annan.
Det är dags att ta ansvar, Sverige.

Se artikeln på: http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article7857255.ab