Ett mycket tråkigt besked

Den svartvita kattungen kommer inte att överleva. Den kan inte längre röra bakkroppen och kan därför inte dia. Jag vill inte se den svälta ihjäl, och att stödmata och hålla vid liv när den uppenbarligen inte mår bra... det känns som djurplågeri. Det är ett hemskt beslut att behöva ta, men jag tröstar mig att den i alla fall fick tillbringa sitt sista dygn bland sina syskon och inte utstött av sin mamma vilket skulle hända om vi låter det fortsätta.

Jag är irriterad på mig själv som tillåtit någon att över huvud taget titta på Geisha och kattungarna. Hade jag sagt ifrån hade hon antagligen inte haft samma behov av att ständigt flytta dem (har tappat räkiningen på hur mycket hon gjort det). Jag är irriterad på Geisha, som ska föreställa en god kattmamma som försöker skydda sina ungar. Vilket hon uppenbarligen inte gjorde. Dock kanske man ska se det som beröm, att hon inte anser hundarna som ett hot, utan dumpade kattungen i deras närhet där de kunde komma åt den. Men jag har svårt att se det så, nu medan jag bara väntar på att liten Svartvit ska somna in. Jag har bett mammas kompis Karin om hjälp, för själv klarar jag det inte.

Det är underligt, hur vacker dagen är när någonting sådant kommer att hända.

Kommentarer
Postat av: Georg

Jag lider med dig, Annie. Men du resonerar förståndigt. Bara att hoppas att de andra ungarna växer upp till präktiga katter.

2011-08-12 @ 18:57:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0