Cannea

Jag kom på mig själv med att längta efter framtiden igår när vi var ute på vår lunchrunda, jag och lilla Lady. Vi gick till den stora ängen, där hon  fick vara lös och skutta och springa som hon ville. Långt borta på gång och cykelbanan passerade hundar med sina ägare. Ett man cyklade med sin staff springande bredvid. En kvinna kom springande med en beagle och en lurvigare hundras som jag inte kunde placera. Sedan kom det en äldre dam gående i hög fart med en mastiff och en bordercollie.

Solen sken, och det var en underbar, kall höstdag. Jag fylldes asv längtan efter att själv ta på mig joggingoverallen och ge mig av, med Lady troget lunkande bredvid. Det är så ensamt att jogga ensam. I år ska jag satsa mer än någonsin på min egen träning, och det känns trist att veta hur många löprundor jag har framföär mig då Lady får ligga kvar hemma.

Men det kommer. Innan jag vet ordet av kommer Lady behöva mer motion än mig.

Tills dess måste hon lära sig en massa saker. Att hennes tuggben, till exempel, inte hoppar upp i soffan igen om hon skäller på det efter att ha tappat det. Eller att morgonpromenader är nödvändiga, och att hon inte behöver se så hjärtskärande olycklig ut varje gång. Eller att händer inte är tuggleksaker. Eller en massa annat också som små valpar gärna glömmer bort. Till exempel att det är katten som hoppar från soffan till Dannes datastol för att sitta i knäet, inte hundvalpar.