Alla är vi ensamma
Klockan är kvart över sex på morgonen, och jag sitter med radion på och funderar en del. Jag gick upp fem idag, Danne är på jobbet. På morgonpromenaden träffade jag en av grannarna, som berättade att stackars Bonita gråtit hela dagen igår, fram tills klockan fem. jag tyckte synd om grannen: med tanke på att han kom hem strax efter fem en måndag, jobbar han antagligen natt. Jag hoppas att han lyckades sova över huvud taget.
Det där med en sjungande hund är svårt. Hon skriker för att hon är ensam. Ylar för att hon är osäker. Det är ett beteende man absolut inte får skälla ut. Det leder ingenstans förutom ännu mer otrygghet. Med Bonita känner jag att det är att gilla läget. Men då Lady kommer till oss blir något av det första den lilla måste lära sig att vara ensam.
De första veckorna kommer jag att vara hemma med henne, men sedan börjar skolan, och överallt kan man inte ta med henne. Nu vet jag än inte vad jag kommer att pyssla med till hösten, men oavsett kan jag inte garantera att jag eller Danne alltid kommer att vara hemma. Det blir en svår och jobbig lärdom för oss alla. Hälst hade jag velat vara mammaledig med hunden ett år. :-) Tänk om staten ville betala det? I den bästa av världar...
Som sagt, Bonita är mammas ansvar och det är mamma som lär henne att hon måste vara ensam ibland. Men Lady är vår. Och detta är vad jag kommer att göra för att förhindra ett sådant beteende:
- Skapa ett tryggt hem.
- Ge hunden en vrå att vara på när vi inte borta, "hennes" rum.
- Vänja henne med korta stunder i taget.
- Inte göra gerneralfelet som är så lätt att göra: gulla och berömma hunden så fort man kliver innanför dörren igen: att komma hem ska inte vara någon stor grej. Visst är det gulligt med en överlycklig hund som möter en vid dörren, men det där lyckliga beteendet är egentligen stress. Hunden kan möta sig utan att var hysterisk. Det är bättre för dig och för hunden, även om det kanske uppfattas tråkigare.
Det där med ensamhet är så tråkigt. :-( Men det är oundvikligt i dagens samhälle. Alla är vi ensamma.
Det där med en sjungande hund är svårt. Hon skriker för att hon är ensam. Ylar för att hon är osäker. Det är ett beteende man absolut inte får skälla ut. Det leder ingenstans förutom ännu mer otrygghet. Med Bonita känner jag att det är att gilla läget. Men då Lady kommer till oss blir något av det första den lilla måste lära sig att vara ensam.
De första veckorna kommer jag att vara hemma med henne, men sedan börjar skolan, och överallt kan man inte ta med henne. Nu vet jag än inte vad jag kommer att pyssla med till hösten, men oavsett kan jag inte garantera att jag eller Danne alltid kommer att vara hemma. Det blir en svår och jobbig lärdom för oss alla. Hälst hade jag velat vara mammaledig med hunden ett år. :-) Tänk om staten ville betala det? I den bästa av världar...
Som sagt, Bonita är mammas ansvar och det är mamma som lär henne att hon måste vara ensam ibland. Men Lady är vår. Och detta är vad jag kommer att göra för att förhindra ett sådant beteende:
- Skapa ett tryggt hem.
- Ge hunden en vrå att vara på när vi inte borta, "hennes" rum.
- Vänja henne med korta stunder i taget.
- Inte göra gerneralfelet som är så lätt att göra: gulla och berömma hunden så fort man kliver innanför dörren igen: att komma hem ska inte vara någon stor grej. Visst är det gulligt med en överlycklig hund som möter en vid dörren, men det där lyckliga beteendet är egentligen stress. Hunden kan möta sig utan att var hysterisk. Det är bättre för dig och för hunden, även om det kanske uppfattas tråkigare.
Det där med ensamhet är så tråkigt. :-( Men det är oundvikligt i dagens samhälle. Alla är vi ensamma.
Kommentarer
Trackback
