Lite tankar och annat oförståligt
Innan jag skriver det jag tänkt vill jag bara försäkra dig, Johanna (Balders ägarinna), att ingen av oss på minsta vis klandrar dig för någonting. Eftersom jag själv inte är objektiv vet jag inte hur du tolkade mitt förra inlägg, men jag kan försäkra om att ingen av oss hyser några sådana känslor. Är det någon vi klandrar är det oss själva, även om det också är fruktansvärt onödigt. Inte bara det att hänt redan har hänt, utan också för att sedan valpen såldes är han helt din och vi har inget ansvar för honom alls. Det är bara det, att har man sett en lilla födas vill man ha ett finger med i spelet, helst hela tiden. och som nu, när vi inte har haft det, kan vi inte låta bli att undra ifall det blivit annorlunda ifall vi stöttat er bättre. Människor är fåniga. Men som sagt, det är mänskligt. Lycka till i fortsättningen. Det gjorde mig väldigt glad att läsa din kommentar.
Och nu till det jag tänkt skriva om!
Jag hade tänkt skriva ett inlägg igår, om vad som hände då med Catchy i lägenheten. Men tankarna på det kom liksom lite av sig när jag läste om Balder. Nåja, även om det hände igår känner jag ett djupt behov av att uttrycka det.
Idag har jag bott hemifrån i snart 28-29 månader. Det är över 28 månader utan hund. Utan katt. Utan djur. Visst har jag varit hemma däremellan, vissa månader mer, andra inte alls. Men det är inte samma sak att hälsa på djuren man älskar som att ha dem hos sig, nära. Jag har snart gått klart gymnasiet, trots att det känns som om jag nyligen började där. Idag satt jag vid datorn och sökte cirka tio sommarjobb. Här nere. Här stannar jag, i minst ett år till. Tack vare att jag fann kärleken här.
Och det är tack vare kärleken som jag får uppleva den totala lyckan igen. Om jag inte flyttat ihop med Danne hade jag aldrig haft möjlighet till att ha djur. men nu bor vi ihop. och vi har Gandalf. Den sötaste, roligaste, jobbigaste, busigaste kattungen någonsin. Och just nu, och en månad frammåt, har vi Catchy här. Jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att ha djur. När jag är hemma är det mest som en börda att gå ut med vovvarna, i alla fall vintertid i kylan. varför? För att jag inte riktigt känner mig delaktig längre. Jag bor så långgt bort och kan inte råda över att de får den omsorg de behöver. Det gör mig olycklig att tänka på, hur maktlös jag är här borta. När jag kommer hem är Bonita jobbig att gå med och Catchy är sådär gulligt knubbig. Och jag kan inte göra något för att ändra på det. jag kan gå med dem, träna dem, hela helgen under mitt besök. men så fort jag far iväg igen återgår allt till det normala. Till mamma, som både jobbar och studerar, 175 % sammanslaget. Till min syster, som helst bara släpper vovvarna på baksidan eller går till ekekullen. Oavsett vad jag gör eller inte gör, då jag är hemma, är det meningslöst.
Men inte nu. När jag vaknade i går morse gick jag och Catchy en härlifg morgonrunda. Solen sken och glittrade i snön. det var bara någon grad kallt. Ingen människa, hund eller bil inom synhåll. bara hon och jag, i ett paradis av snö. På en stor, vidsträckt fotbollsplan och grönområden. jag släppte henne lös och såg henne skutta och leka i snön, som en liten valp. Jag lekte med henne, så mycket jag nu kan med mitt skadade ben.
Men det var egentligen inte det som berörde mig. Det var när vi kom in igen som det hände. Jag hade piggnat till av den kalla luften, men Danne låg i sängen fortfarande. klockan var tio. Jag skulle inte lägga mig igen, bara prata lite med honom. Så jag lade mig bredvid honom på mitt täcke. Då kom Catchy och lae sig bredvid mig, på ytterkanten. Hon sträckte ut sig och somnade. Gandalg kom, lade sig på mitt lår och spann så att hela huset skakade (nåja, nästan i alla fall). Jag slocknade, fullkomligt lycklig och fridfull. Och vaknade vid tolv. Halv ett lyckades jag väcka Danne (nej då, han är inte morgontrött, inte alls...). För en gångs skull kändes det inte dåligt att vakna så sent. jag kände mig fortfarande trött, men så jäkla glad.
Jag vet inte om jag riktigt insett hur mycket det betyder för mig att ha djur omkring mig. Jag har ju i stort sett alltid haft det, mer eller mindre. Men att ligga där i sängen med armen om Catchy och med Gandalf som en liten värmedyna på låret återupplivade min längtan och kärlek. Förut tänkte jag inte så mycket på mitt och Dannes (kanske dumdristiga?) beslut att skaffa valp till sommaren. Förut tänkte jag mest på de jobbiga delarna, som att vara ute i kylan. Inte nu. Nu kan jag se den lilla valpen när jag blundar, känna den där käreksfulla frustrationen som jag kände med Catchy när hon var liten. Som jag inte visste att jag mindes. Frustrationen när valpen gör något olovligt eller inte förstår. men man kan inte riktigt bli arg eller irriterad heller, för man älskar henne för mycket.
Idag sov jag länge. Igen. Danne gick upp åtta (kors i taket!) för att följa den där trista börsen. Jag, som är en något mer vettig (men fattig, haha) människa, låg kvar i sängen en stund. Jag tänkte också gå upp. Men jag hade så mysigt sällskap, så det gick inte som jag hade tänkt mig. Lilla Gandalf hoppade upp och satte sig på min bröstkorg och lät som en gullig motorsåg, hur nu en sådan låter. Och Catchy lade sig på mina fötter, tapper som hon är. Där skulle ingen normal människa ligga, men som tur är är hon ju hund. Och hundar verkar sakna luktsinne, när det gäller mindre goda dofter i varje fall. Jag slumrade till 10. Det var fantastiskt. Och det var väldigt svårt att ta sig upp igen, sedan. Som tur var råkade Danne gå in i köket, så bägge djuren övergav mig. Lojalt! Ha! Hundar och katter är bara lojala mot sina magsäckar ;-)
Gandalf har gjort mig hel, trots att jag inte visste att en del av mig saknades. Men ytterligare en liten pusselbit saknas i mitt hjärta. "Lady", hoppas jag. Aldrig har jag längtat såsom nu. Ändå har jag en annan hund hos mig att koncentrera mig på, även om det tyvärr inte börjat så bra, eftersom jag har lite svårt att gå på mitt ben. jag blev sparkad av en häst för ca en vecka sedan, och muskeln verkar ännu inte ha läkt. Jaja.
Detta var ett fullkomligt onödigt inlägg. Nu ska jag skriva det riktiga ;-)
Och nu till det jag tänkt skriva om!
Jag hade tänkt skriva ett inlägg igår, om vad som hände då med Catchy i lägenheten. Men tankarna på det kom liksom lite av sig när jag läste om Balder. Nåja, även om det hände igår känner jag ett djupt behov av att uttrycka det.
Idag har jag bott hemifrån i snart 28-29 månader. Det är över 28 månader utan hund. Utan katt. Utan djur. Visst har jag varit hemma däremellan, vissa månader mer, andra inte alls. Men det är inte samma sak att hälsa på djuren man älskar som att ha dem hos sig, nära. Jag har snart gått klart gymnasiet, trots att det känns som om jag nyligen började där. Idag satt jag vid datorn och sökte cirka tio sommarjobb. Här nere. Här stannar jag, i minst ett år till. Tack vare att jag fann kärleken här.
Och det är tack vare kärleken som jag får uppleva den totala lyckan igen. Om jag inte flyttat ihop med Danne hade jag aldrig haft möjlighet till att ha djur. men nu bor vi ihop. och vi har Gandalf. Den sötaste, roligaste, jobbigaste, busigaste kattungen någonsin. Och just nu, och en månad frammåt, har vi Catchy här. Jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att ha djur. När jag är hemma är det mest som en börda att gå ut med vovvarna, i alla fall vintertid i kylan. varför? För att jag inte riktigt känner mig delaktig längre. Jag bor så långgt bort och kan inte råda över att de får den omsorg de behöver. Det gör mig olycklig att tänka på, hur maktlös jag är här borta. När jag kommer hem är Bonita jobbig att gå med och Catchy är sådär gulligt knubbig. Och jag kan inte göra något för att ändra på det. jag kan gå med dem, träna dem, hela helgen under mitt besök. men så fort jag far iväg igen återgår allt till det normala. Till mamma, som både jobbar och studerar, 175 % sammanslaget. Till min syster, som helst bara släpper vovvarna på baksidan eller går till ekekullen. Oavsett vad jag gör eller inte gör, då jag är hemma, är det meningslöst.
Men inte nu. När jag vaknade i går morse gick jag och Catchy en härlifg morgonrunda. Solen sken och glittrade i snön. det var bara någon grad kallt. Ingen människa, hund eller bil inom synhåll. bara hon och jag, i ett paradis av snö. På en stor, vidsträckt fotbollsplan och grönområden. jag släppte henne lös och såg henne skutta och leka i snön, som en liten valp. Jag lekte med henne, så mycket jag nu kan med mitt skadade ben.
Men det var egentligen inte det som berörde mig. Det var när vi kom in igen som det hände. Jag hade piggnat till av den kalla luften, men Danne låg i sängen fortfarande. klockan var tio. Jag skulle inte lägga mig igen, bara prata lite med honom. Så jag lade mig bredvid honom på mitt täcke. Då kom Catchy och lae sig bredvid mig, på ytterkanten. Hon sträckte ut sig och somnade. Gandalg kom, lade sig på mitt lår och spann så att hela huset skakade (nåja, nästan i alla fall). Jag slocknade, fullkomligt lycklig och fridfull. Och vaknade vid tolv. Halv ett lyckades jag väcka Danne (nej då, han är inte morgontrött, inte alls...). För en gångs skull kändes det inte dåligt att vakna så sent. jag kände mig fortfarande trött, men så jäkla glad.
Jag vet inte om jag riktigt insett hur mycket det betyder för mig att ha djur omkring mig. Jag har ju i stort sett alltid haft det, mer eller mindre. Men att ligga där i sängen med armen om Catchy och med Gandalf som en liten värmedyna på låret återupplivade min längtan och kärlek. Förut tänkte jag inte så mycket på mitt och Dannes (kanske dumdristiga?) beslut att skaffa valp till sommaren. Förut tänkte jag mest på de jobbiga delarna, som att vara ute i kylan. Inte nu. Nu kan jag se den lilla valpen när jag blundar, känna den där käreksfulla frustrationen som jag kände med Catchy när hon var liten. Som jag inte visste att jag mindes. Frustrationen när valpen gör något olovligt eller inte förstår. men man kan inte riktigt bli arg eller irriterad heller, för man älskar henne för mycket.
Idag sov jag länge. Igen. Danne gick upp åtta (kors i taket!) för att följa den där trista börsen. Jag, som är en något mer vettig (men fattig, haha) människa, låg kvar i sängen en stund. Jag tänkte också gå upp. Men jag hade så mysigt sällskap, så det gick inte som jag hade tänkt mig. Lilla Gandalf hoppade upp och satte sig på min bröstkorg och lät som en gullig motorsåg, hur nu en sådan låter. Och Catchy lade sig på mina fötter, tapper som hon är. Där skulle ingen normal människa ligga, men som tur är är hon ju hund. Och hundar verkar sakna luktsinne, när det gäller mindre goda dofter i varje fall. Jag slumrade till 10. Det var fantastiskt. Och det var väldigt svårt att ta sig upp igen, sedan. Som tur var råkade Danne gå in i köket, så bägge djuren övergav mig. Lojalt! Ha! Hundar och katter är bara lojala mot sina magsäckar ;-)
Gandalf har gjort mig hel, trots att jag inte visste att en del av mig saknades. Men ytterligare en liten pusselbit saknas i mitt hjärta. "Lady", hoppas jag. Aldrig har jag längtat såsom nu. Ändå har jag en annan hund hos mig att koncentrera mig på, även om det tyvärr inte börjat så bra, eftersom jag har lite svårt att gå på mitt ben. jag blev sparkad av en häst för ca en vecka sedan, och muskeln verkar ännu inte ha läkt. Jaja.
Detta var ett fullkomligt onödigt inlägg. Nu ska jag skriva det riktiga ;-)
Kommentarer
Trackback
