Bordercollie högg Lady
Jag hade plannerat ytterligare ett inlägg i går, av mer allvarlig karaktär. Men tiden rann iväg och nu sitter jag här efter tredje promenaden och en stadig frukost, redo att ta mig an tangentbordet. Igår blev Lady biten av en Bordercollie.
Vi var i Växjö för att uträtta några ärenden, och lilla Lady ville stoppa allt skräp på gatan i munnen. Som den tålmodiga matten man får vara distraherade jag henne med lite lydnadsövningar, sitta för godis. Vi har en valp som gör allt för godis, så hon är väldigt lättlärd. Tvärst över gatan står ett par i strax under 50årsåldern. De hade två bordercollies och kvinnans tonårsdotter med sig.
Då de såg hur duktg den lilla valpen vacr korsade de gatan och började att prata med oss. Hundarna fick hälsa, och de var väldigt trevliga. Lady ville leka, men ingen av hundarna var särskilt intresserade av det utan lade sig bakom sin husse. Lady fick nöja sig med oss och hundarnas matte.
Vi började prata om hundraser, uppfostran och vikten med att välja en ras som passar en. Jag pratade lite om Catchy, och de om sina tidigare hundar. Allt var frid och fröjd, tills hundarnas husse satter sig på huk.
Då sprang Lady fram för att hälsa på honom, och den yngsta av hans hundar högg henne, rakt över hjässan. Hon skrek, högt, plågat och hjärtskärande. Jag tror aldrig att jag blivit så rädd. Helt oprovocerat högg tvååringen den knappt 10 veckor gamla valpen.
Han släppte antagligen direkt, även om det kändes som om det pågick i en evighet. Lady gallskrek och rusade runt oss och gömde sig i mitt knä. Snabbt kollade jag om hon blödde, men hon var bara mycket rädd. Hundarnas ägare blev förskräkta.
I det läget har man en viktig skylldighet som hundägare. MAN SKA INTE TRÖSTA VALPEN. Man ska använda sin vanliga röst, eller en glad röst, när man pratar med en hund som blivit skrämd. Annars talar du om för hunden: "Det där var jättehemkst, stackars liten! Det där ska du vara jätterädd för!".
Det är tydligen så de många hundilskna hundar blir just hundilskna. Ett hundmöte som spårat ur en aning, kanske med valpen, eller den vuxna hunden. Som ägare har man pjåskat och tröstat, kanske för att man själv känner sig bättre. Man tänker kanske, att det bara är en bäbis. Man vill skydda den... Men vad tror ni händer nästa gång man träffar samma hund? Som ägare litar man inte på den. Man låter kanske inte hundarna hälsa igen. Kanske drar man in kopplet lite för att de inte ska komma för nära varandra. Du kanske lyfter upp valpen/den lilla hunden i famnen. Du kanske pratar "lugnande" med den. Du gör den uppmärksam på att det är någonting som är fel. Och i framtiden kommer din hund kanske reagera då den möter svarta hundar, till exempel. Inte för att den minns att den blev biten som valp, utan för att matte/husse har visat att svarta hundar är farliga och dem ska man vara misstänksam emot.
Catchy blev anfallen av en stor Schäferhane som valp. Vi gick förbi deras trädgård. Det var en fruktansvärd händelse, en riktig bjässe som slet av sitt tjocka läderkoppet och bara attackerade vår lilla tik, som om jag minns rätt då knappt var halvåret gammal. Trots chocken blev catchy inte rädd för schäfrar, eller stora hundar. Inte för att hon är tuff, utan för att vi som hundägare inte lät henne göra det.
Sedan finns det hundar med bättre/sämre minne, som faktiskt minns. Men ditt uppförande som ägare och ledare visar hunden att det inte är någon fara. Hunden ser på dig, och tänker ungefär "Husse bryr sig inte, då är det ingenting att bry sig om". Hundar är enkla djur. Det är därför de är så glada och underbara.
Ladys päls blev avsliten på två ställen, i pannan och mitt på huvudet. I övrigt är hon helt oskadd. Så det gick mycket bra, den här gången. Antagligen var den här tvååringen inte van vid att dela sin husses uppmärksamhet med någon. Den skulle försvara det som den tyckte var sitt, mot inkräktaren Lady. Hunden hade inte huggit förr, men var tydligen helst galen i sin husse. Det är en hund, som min mamma så vackert uttryckte det, riskerar att bli farlig. Tänk om Lady hade varit ett litet människobarn?
Hon är i mina ögon vår bäbis. Vår ögonsten. Och jag är fruktansvärt tacksam för att det hela gick bra.
<3
